Ingen vandring förra veckan så igår var det en sugen vandrare som gav sig iväg på delvis känd sträcka, delvis ny. Tog taxi till Orino och det sved lite i börsen, men visade sig vara väl värt varenda öre! Började med frukost vid en märklig konstruktion i utkanten av byn. En kyrka och ett kapell nästan vägg i vägg! Jag fick i alla fall en fantastisk vy med berg, Orino-ravinen, hav, himmel och grönska.

På min väg upp till ”sommarbyn” Thripti mötte jag vatten, såg flera vattenfall, lyssnade på porl och skval. Det har slagit om i vädret så regnet som föll som snö här uppe i förra veckan töade för fullt. Funderade över bergen som jag tycker så mycket om. Kreta har flera bergsmassiv och de har alla sina kännetecken. Jag tror att jag tycker om dessa av samma skäl som jag tyckte bättre om Jura-bergen än alperna när jag bodde i Genéve: de är inte så kala och överväldigande. Gröna sluttningar med ibland kala, vackra toppar. Mjuka former. De känns gamla och trygga.

Kom upp till Thripti som var ganska tyst och stilla. Kanske har folket inte flyttat upp än med tanke på vädret. Lite märklig by för den är så utspridd så det är nästan mer ”byggd” än by.
Hörde någon motorsåg, tre personer höll på med plantering vid tavernan, såg ett par bilar. Vid ett hus satt en tant med sin tjocka gula katt. Och när jag vilade en stund på ”torget” kom en svartklädd tant gående med små, små steg och två mopsar. Jag vill bli en tant när jag blir stor. Som har en liten veranda med fin utsikt och en väninnetant att skratta och sladdra tillsammans med.

Det är vackert där uppe. Thripti-platån kallas det, men jag tycker inte att det liknar en platå. Jag fick i alla fall vandra i en del av tallskogen som finns kvar (stor brand 1987), den sortens skog som en gång i tiden täckte hela Kreta.

En annan fundering var över E4-skyltarna. Under 2013 måste någon ha vaknat och gett sig ut i terrängen för nu är leden bra skyltad. Tidigare kunde man snubbla på nå’n skylt här och där, det gick inte att lita på så jag har satt ihop egna vandringar. Och nu upptäcker jag på mina vandringar att några delsträckor följer E4. Eller om E4 följer mig…

Så skulle jag för en gångs skull följa E4, närmare bestämt från Thripti ner till Vasiliki. Och kan man tänka sig! På denna sträckan hade markeringsnisse tagit lunch eller fikarast. Skyltar och markeringar – vad är det? Blev lite snurrande i geografin, svårt att orientera mig. Fick underbara vyer som belöning, kom nära Ha-ravinens ”baksida” och fick vandra en del i skog. Del av sträckan gick på stig och jag kommer inte att rekommendera den till andra. Mycket lösa småstenar och foten gled några gånger. Det blir lite tradigt, tycker jag, om man måste gå med näsan i marken hela tiden för att inte snava eller snubbla. Jag vill gå och se mig omkring, njuta. Jag kommer att vandra där igen, men då blir det på egna vägar.

Kom mycket längre ner i ravinen än jag trott och det kändes i benen. Det är brant i och vid raviner! Getterna hoppade och betade lugnt och avslappnat på motsatta sidan. Det är inte rättvist.

Många småvägar längs hela sträckan så här ska göras små utflykter och fina alternativ framöver.

Kom ner till slut till Monastiraki (fin by med svårslagen utsikt!) och vidare ut till stora vägen. Missat bussen så klart. Det är ett uppehåll på eftermiddagen så jag skulle få vänta över 2 tim. Jag går till grannbyn och ringer taxi därifrån, tänkte jag. Började gå med tummen i vädret varje gång jag hörde en bil. Hade inte kommit långt förrän en hyrbil stannade vilket är ovanligt. Ett vänligt franskt par som var på semester och de skulle ända till Ierapetra. Perfekt!

Det blev en riktig heldag! Gick hemifrån vid 7-tiden och var tillbaka vid halv 4. Efter dusch och lite utsträck i soffan blev det smarrig pizza och vin – himmel vilken bra krydda det är att vandra!

Foto på min sida på flickr.com!