Funderade vidare på det där med vindstyrka och kom fram till att det vore väl tusan om en skåning skulle vara rädd för litta blåst! Upp i morse, kollade prognosen och iväg till busstationen. Gick via strandpromenaden för att få en känsla för vinden. Den fanns nästan inte. Däremot var havet i farten ordentligt, har sköljt upp en massa bråte och det tar några dagar innan det lugnar sig.
Den här besvärliga människan skulle åka buss till avtagsvägen till klostret Faneromeni. Jag får givetvis finna mig i att hoppa av på närmaste hållplats, men den go’e busschauffören fixade stopp på millimetern. Tänkte väl att vi får hjälpa den där tossiga turisten som ska gå upp till klostret.
Och det är brant och ganska tufft, men farten och stoppen blir därefter. Hörde getter uppe i snåren. Det är märkliga djur för närmar sig en människa så far de åt alla håll. Har ofta undrat hur de hittar varandra igen. Idag fick jag vara med om en magisk stund! De stod en bit upp i en slänt och granskade mig, så började de gå neråt mot mig. Jag stod stilla och höll andan. Jodå, till slut kom hela gänget, stod bara några meter bort och tittade på mig med huvudena på sned. Drog mig långsamt iväg en bit för bättre fotoläge, men det berörde dom inte. Jag kanske har en dold talang som fåraherde!
Kom upp till klostret, sätter mig på bänk för att fika och då kommer klosterkatt. Det finns inga katter som är så kelna, långsamma, graciösa och trevliga som klosterkatter. Jag är ingen kattmänniska, men de här gillar jag. Och inne i klostret stod en väldigt vänlig (och tyst!) hund. Traskade omkring lite, lyssnade på tystnaden och funderade på hur det skulle vara att bo där alltid. Vilken lisa för själen!
Dags att vandra vidare, upp för den sista branten. Se’n var det som förtrollat. Jag har bara vandrat här två gånger, men det är makalöst vackert. Var man än tittar så händer det något i landskapet. Och olika sorters berg ramar in. Bergssidorna är fulla med ginst, örter och olika gröna växter. Viker av en stund från vägen och vandrar rakt ut i grönskan och då fylls luften av massor med dofter!
Passerar ett krön och nu öppnar sig en helt annan vy. Till höger slätten fram till Ierapetra och sedan havet. Rakt fram byar på slätten inramade av olivlundar och i fonden Thriptibergen. Ja, snälle vänner, finns inga ord, bara att ta in och njuta.
Upptäcker att jag nog kan knyta ihop en del av denna vandringen med en ny sträcka, måste kollas och testas. Kan vara ett alternativ på min vandringsvecka.
Så vandrar jag ner i allt det vackra på snirklig bergsväg. Kommer in i Episkopi och det är ett tag tills bussen går. Den unga, rara människan på kafenion känner igen mig se’n förrförra veckan och lyser upp. Annars möts jag av tysta ansikten vända mot mig. Det kommer fram att jag kommer från Faneromeni, gammal farbror undrar om jag cyklat. Jag berättar att jag vandrat. Nu blir det liv i lådan, alla pratar i mun på varandra! Alltid kul att kunna bidra, sätta lite fart på folk. Jag har ingen aning om vad dom sa, antagligen att jag var knäpp men jag inbillar mig att dom tyckte att det var en sjuhelsikes insats. Det känns bättre.
Hur som helst, jag frågar lite försiktigt om jag kan få nå’t att äta, en omelett eller en sallad. Den unga, rara människan säger att det ska nog gå att ordna en omelett. Får mitt kaffe först, kan jag vänta lite? Givetvis. Så kommer hon in med en omelett med potatis, paprika och korvbitar. Men lilla, go’a hon, det väntade jag mig inte, det är ju ingen taverna jag sitter på. Den är precis så god som en omelett är i en by på Kreta. Sagolikt! Det får hon veta. Hon kanske tyckte att det var roligt med något som bröt kaffekokandet.
En katt kommer och hälsar på vid bordet. De är ofta nervösa och rädda, men denna kliver upp i knä’t och vill bli kliad! Vad är det här för en konstig dag? Guldbyxor har jag hört talas om, har jag fått tag i lyckoshorts? Alla vill mig väl – djur, natur, väder och människor. Får man ha det så bra, tänker jag, och sitter och blir tårögd. Och lycklig.
Foto finns här.
ia mitt i livet 