Etikettarkiv: Ierapetra

Berg och hav

Igår skulle jag köra till Heraklion. Jag tog det lugnt på morgonen, låg och lyssnade på när huset, kvarteret, stadsdelen vaknade och planerade om. Varför köra bil till en stad som jag kan åka buss till? Bättre nytta kan jag ha av hyrbilen. Dags att njuta av Kreta!

Körde västerut till Ano Viannos som jag beskrivit tidigare och det låg fortfarande lika vackert. Upp via Martha, småvägar till Arkalohori, vidare till Kalloni. Här blev jag väldigt förvirrad i en konstig och direkt farlig trafikkorsning, men kom rätt till slut: mot Kastelli! Nu var jag alltså sydost om Heraklion och här är vindistrikt så det finns fullt med skyltar till vingårdar och vingårdsrutter. Har alltid undrat hur det går ihop. Jag menar, att köra bil från vingård till vingård och prova viner. Hursomhelst, vackert är där, otroligt vackert. Och ett annat Kreta, denna ö med så många ansikten. Här är det ordning och reda, inrutat som en skånsk slätt. Olivlundar, vingårdar, fält och naturens egen grönska. Så många gröna nyanser! Jag var bara tvungen att stanna och njuta.

I Kastelli in på småvägar med siktet inställt på Lassithiplatån med lunchstopp i Avdou. Här satt två musiker på tavernan så det blev levande musik – mysigt. Plötsligen tyckte servitrisen att det skulle dansas och drog upp mig först. Efter att vi dansat runt ett träd på innergården fick alla fick ett litet glas rakí. Givetvis var detta inte spontant utan antagligen något de gör i stort sett dagligen så lite ”turistigt” kändes det, men samtidigt lite smålustigt. Och smart att ”använda” det som folk känner till om Kreta, kan tänka mig att många åker hem och berättar att ”ni bara måste stanna och luncha i Avdou”.

Mina turer blir ofta även matturer. Det finns nämligen ingen mat som är så god på Kreta som den som lagas i byarna. I Avdou frågade hon mig 3 gånger om jag var säker på att jag skulle ha 2 rätter: ”it’s a lot of food…”. Inga problem, tallrikarna var i stort sett tomma när jag var klar. SÅ gott!!!

Vägen från Malia upp till Lassithiplatån är otroligt vacker och dramatisk med fantastiska vyer, men man ska nog färdas omvänt, dvs mot Mahlia.

Så upp på Lassithiplatån som numera nästan är som vilken platå som helst, bara större än de flesta. När jag var här första gången i slutet av 80-talet fanns fortfarande vindmöllorna som drev pumpar som pumpade upp vatten. Hela platån var vit av möllornas ”segel”. Det finns några rostiga skelett kvar, det är allt. Synd.
Jag tycker att man ska åka till Lassithiplatån på våren eller hösten då jordbruket är igång. Nu var det ganska dött, bara några får som gick och betade på en äng.

Runt platån och se’n ner mot Aghios Nikolaos, också en väldigt vacker väg. Lite småvägar, men se’n blev det stora vägen hem till Ierapetra. Många mil, väldigt tröttigt men full av intryck och mycket, mycket nöjd.

Idag iväg till en av favoritstränderna. Där finns en liten, liten by med tre tavernor varav jag fastnat på en som har mat som man kan döda för. Idag blev det get i tomatsås med sallad. SÅ gott och nu tidig kväll är jag fortfarande mätt.

Körde en annan väg från byn, en krokig bergsväg genom små byar. Haft lite ”baksmälla” de senaste dagarna, dvs ”var det rätt att flytta hit?”, ”vad har jag gjort?”, ”detta blir nog inte bra” osv. Stannade bilen och bara tog in bergen, sluttningarna, grönskan, cikadornas oväsen och…ja, allt det som är Kreta för mig. Och så väldigt rätt. Kändes gott.

Fotboll och hyrbil

Lämna ett svar

Det gick inte bra igår, ”vi” åkte ur. Fotboll är inte mitt största intresse och jag tycker att matcher alltför ofta är väldigt tråkiga. Det springs och missas passningar och inte så mycket mer. Jag kan dock uppskatta spänningen och engagemanget runt omkring, men då får det gälla nå’t speciellt. Kval och gruppmatcher är inget kul. Igår var det frågan om Grekland skulle få fortsätta in i finalomgången av VM. Och visst tjoade och suckade jag också! Fortsätt läsa →

En typ av baksmälla

2 svar

Gissar att det värker i en del skallar idag. Här är det också lite återhämtning på programmet. Inte så att jag satt och drack nubbe och dansade ”små grodorna” på balkongen igår. Då hade jag nog suttit i arresten idag.

Nej, jag försöker komma tillbaka till sunda kroppsvätskor efter 4-5 dagar med förfärlig luftfuktighet och värme. Torsdag kväll var det absolut värsta, fanns ingen chans att krypa i säng Fortsätt läsa →

En vandring i solen

2 svar

Sitter här och pustar. Vi har fått nå’n sorts värmebölja, såg i prognosen att det ska blåsa lite i början av nästa vecka. Ser vi fram emot.

Trots att jag hörde i tisdags kväll att det skulle bli ännu varmare igår så gav jag mig ut på vandring. Gick hemifrån kl 6 på morgonen, då var luften nästan lite kylig (allt beror på vad man Fortsätt läsa →

Kär och handlingsförlamad

1 svar

Varm, vindstilla söndag i Ierapetra där inomhus är bäst att vara. Det verkar som hela sta’n sjunkit ner i depression efter gårdagens fotbollsresultat. Nu undrar du om jag inte snart ska komma till saken för visst blev du nyfiken på rubriken?

Jag är kär i Fredrik Backman. Eller kanske inte i honom som person, mer i hans författande. Har tidigare tipsat om ”Min mormor hälsar och säger förlåt” och nu har jag också läst ”En man som Fortsätt läsa →

Delvis ny rutt

Lämna ett svar

Igår vandrade jag. Sista vandring före sommaruppehållet i nästa vecka, se’n blir det för varmt. Trots att jag varit ute så mycket och har ”bonnabränna” (märke efter kläder för er som inte är bekanta med uttrycket) är solen nu starkare än tidigare. Lämnade hemmet som Ia, kom tillbaka som Rudolf. Han med röda mulen.

Dagens projekt: binda samman ny och gammal sträcka. Det är alltid med lite blandade känslor Fortsätt läsa →

Utvidgning och pris

3 svar

#Blogg100 var väldigt stimulerande och roligt, men det känns trots allt ganska skönt att idag själv få bestämma om det ska bloggas eller inte. Klart att den friheten fanns tidigare också, men då hade jag ju svikit mig själv i utmaningen. Inte kul.

Det är kul att höra att man är smal, har gått ner i vikt! Den kommentaren fick jag när jag kom ner den 28 april. Samma person kommenterade i förra veckan att nu är mina kinder minsann Fortsätt läsa →

En riktigt lyckad dag

2 svar

Funderade vidare på det där med vindstyrka och kom fram till att det vore väl tusan om en skåning skulle vara rädd för litta blåst! Upp i morse, kollade prognosen och iväg till busstationen. Gick via strandpromenaden för att få en känsla för vinden. Den fanns nästan inte. Däremot var havet i farten ordentligt, har sköljt upp en massa bråte och det tar några dagar innan det lugnar sig.

Den här besvärliga människan skulle åka buss till avtagsvägen till klostret Faneromeni. Jag får givetvis finna mig i att hoppa av på närmaste hållplats, men den go’e busschauffören fixade stopp på millimetern. Tänkte väl att vi får hjälpa den där tossiga turisten som ska gå upp till klostret.

Och det är brant och ganska tufft, men farten och stoppen blir därefter. Hörde getter uppe i snåren. Det är märkliga djur för närmar sig en människa så far de åt alla håll. Har ofta undrat hur de hittar varandra igen. Idag fick jag vara med om en magisk stund! De stod en bit upp i en slänt och granskade mig, så började de gå neråt mot mig. Jag stod stilla och höll andan. Jodå, till slut kom hela gänget, stod bara några meter bort och tittade på mig med huvudena på sned. Drog mig långsamt iväg en bit för bättre fotoläge, men det berörde dom inte. Jag kanske har en dold talang som fåraherde!

Kom upp till klostret, sätter mig på bänk för att fika och då kommer klosterkatt. Det finns inga katter som är så kelna, långsamma, graciösa och trevliga som klosterkatter. Jag är ingen kattmänniska, men de här gillar jag. Och inne i klostret stod en väldigt vänlig (och tyst!) hund. Traskade omkring lite, lyssnade på tystnaden och funderade på hur det skulle vara att bo där alltid. Vilken lisa för själen!

Dags att vandra vidare, upp för den sista branten. Se’n var det som förtrollat. Jag har bara vandrat här två gånger, men det är makalöst vackert. Var man än tittar så händer det något i landskapet. Och olika sorters berg ramar in. Bergssidorna är fulla med ginst, örter och olika gröna växter. Viker av en stund från vägen och vandrar rakt ut i grönskan och då fylls luften av massor med dofter!

Passerar ett krön och nu öppnar sig en helt annan vy. Till höger slätten fram till Ierapetra och sedan havet. Rakt fram byar på slätten inramade av olivlundar och i fonden Thriptibergen. Ja, snälle vänner, finns inga ord, bara att ta in och njuta.

Upptäcker att jag nog kan knyta ihop en del av denna vandringen med en ny sträcka, måste kollas och testas. Kan vara ett alternativ på min vandringsvecka.

Så vandrar jag ner i allt det vackra på snirklig bergsväg. Kommer in i Episkopi och det är ett tag tills bussen går. Den unga, rara människan på kafenion känner igen mig se’n förrförra veckan och lyser upp. Annars möts jag av tysta ansikten vända mot mig. Det kommer fram att jag kommer från Faneromeni, gammal farbror undrar om jag cyklat. Jag berättar att jag vandrat. Nu blir det liv i lådan, alla pratar i mun på varandra! Alltid kul att kunna bidra, sätta lite fart på folk. Jag har ingen aning om vad dom sa, antagligen att jag var knäpp men jag inbillar mig att dom tyckte att det var en sjuhelsikes insats. Det känns bättre.
Hur som helst, jag frågar lite försiktigt om jag kan få nå’t att äta, en omelett eller en sallad. Den unga, rara människan säger att det ska nog gå att ordna en omelett. Får mitt kaffe först, kan jag vänta lite? Givetvis. Så kommer hon in med en omelett med potatis, paprika och korvbitar. Men lilla, go’a hon, det väntade jag mig inte, det är ju ingen taverna jag sitter på. Den är precis så god som en omelett är i en by på Kreta. Sagolikt! Det får hon veta. Hon kanske tyckte att det var roligt med något som bröt kaffekokandet.

En katt kommer och hälsar på vid bordet. De är ofta nervösa och rädda, men denna kliver upp i knä’t och vill bli kliad! Vad är det här för en konstig dag? Guldbyxor har jag hört talas om, har jag fått tag i lyckoshorts? Alla vill mig väl – djur, natur, väder och människor. Får man ha det så bra, tänker jag, och sitter och blir tårögd. Och lycklig.

Foto finns här.

Nostalgi och blåsning

Lämna ett svar

Idag var jag på posten som fått nya lokaler. Det är bra för de är större, fräschare och har bättre läge. I den gamla lokalen var det trångt när det fanns 3 kunder. Postdamerna verkade dock inte gladare eller så har nyhetens behag falnat. Effektiva är dom och oemottagliga för stress. Men det är väl alla som har makten över ”nästanummer-knappen”.

Jag stod och blev lite sentimental och nostalgisk. Förr i tiden var OTE (grekiska ”Televerket”) i lokalen. Hit gick jag första dagen på varje resa för att ringa till mor och far. De ville veta att allt gått bra och att jag kommit fram, se’n behövde jag inte höra av mig. Detta var innan mobiler blev var mans egendom.

Man knallade in, gick fram till kassan och tilldelades ett bås. Hade man otur fick man vänta, framför allt kvällstid kunde det vara fullt i alla bås av greker som skrek i lurarna. Så fick man sitt bås och då var det dags för steg nr 2: få en utlandslinje. Det kunde krävas många försök innan det gick igenom och utanför Greklands gränser. Steg 3: slå inte numret för långsamt eller för snabbt. Och till slut blev det kontakt och då förstod man varför alla skrek i lurarna. Ofta, ofta ganska dålig kvalité, men det innebar att det blev inga långa samtal.

Jag läste nå’nstans för ett antal år sedan att anledningen till att italienarna i så hög grad och så snabbt tog till sig mobiltelefonen berodde på det dåliga fasta nätet i Italien. Kanske det var likadant i Grekland för här hade också många mobiler ganska tidigt. Jag tycker fortfarande det är lite läcker krock när svartklädd tant halar upp mobilen ur handväskan. För att inte tala om den fåraherde jag mötte på en vandring i bergen 2010! Han räckte mig sin mobiltelefon och med hand- och kroppsspråk förstod jag att det var nå’t fel. Tyvärr kunde jag inte hjälpa honom eftersom jag inte kan grekiska, men snacka om att bli en illusion fattigare! Jag menar, tar de fram sina laptops eller Ipads när de fikar i gamla vindskyddet byggt av sten för så där hundra år se’n. Och chattar med varandra? De kanske gör börsklipp eller lyssnar på Spotify, vad vet jag.

För övrigt är sta’n uppgrävd här och där pga vägarbete och annat. Vi har molnigt och blåsigt vilket fick busstationen att likna kaos. Eftersom det inte var strandväder skulle väl alla göra utflykter och det precis när affärerna stängde så greker från byarna skulle hem. Jag skulle ha 2 busstider för jag planerar vandring imorgon. Enligt prognosen ska vi få vind på 5 Bf ikväll, men det ska klinga av under natten och bara vara 4 Bf imorgon. Här, alltså. Uppe i norr är det lite annorlunda som vanligt, bara 1 Bf på morgonen (de får sitt elände nå’n dag senare…). Så jag chansar och ger mig iväg.

Vad Bf står för? Jo, det är Beauforts skala vilken inte säger mig ett dugg. Jag gjorde som Elsa (”Mormor hälsar och säger förlåt”) och konsulterade Wikipedia. Jodå, det är en gammal skala (”förekommer i någon mån”), allt fler övergår till SI-enheten som är m/s. 5 Bf motsvarar 8-10,7 m/s. Nu vet du det, men nästa gång får du själv kolla Wikipedia.

Måndagsskärvor

6 svar

Lite blandat från Zeus’ ö som har haft lite märkligt väder de senaste dagarna.

I fredags ringde telefonen och jag höll på att få hjärtstopp, det var ju inte jag som ringde via mobilen. Måste ha sett roligt ut när jag stod stilla mitt på golvet och glodde på telefonen som om det var djävulens påfund. Första samtalet från Sverige och det fungerade alldeles utmärkt. Härligt att få prata lite svenska!

Hittade frissan till slut och den rara människan säger: ”Do you want it as usual?”. Det är nå’t skönt i att vara igenkänd, stor hjälp när det gäller att landa och att känna sig hemma.

När tvätten torkar snabbt finns ingen anledning att ha torktumlare. Det är bra för i mina kvarter luktar det nästan alltid ”ren tvätt på tork på lina”. Så gott!

När jag vandrade i onsdags så dök en tanke upp som dykt upp tidigare. Jag undrar om man kan få vara praktikant eller trainee en dag hos en fåraherde? Tänk, vilka vägar, genvägar, rastställen de skulle kunna visa.

Och på tal om fåraherdar så var det en riktigt så’n i sta’n när jag vandrade in i Ierapetra. En riktig kretensisk fåraherde är klädd på det traditionella sättet – svart huvudsjal med knutar, skjorta, jodhpurs och läderstövlar. Inte utklädd utan klädd. Och jag är svag för dom, men det är en annan historia. Det blev lite kulturkrock eller tidskrock när han satte sig på ett litet café med plaststolar i pastellfärger.

(foto hämtat från internetsidan http://www.bemidjistate.edu/)

Idag har jag börjat jobba mer konkret med första hemsidan, dvs bygga den och få upp den på nätet. De där datorerna kan verkligen engagera och svälja tid. De planerade 3 tim var plötsligen 6 tim. Och det är svårt att släppa. Men vad gör det när jag styr min tid själv? Har lagt in en vandringsdag på onsdag så jag inte sitter still hela veckan.

Tror att jag måste gå och frossa lite på aprikoser – de är mogna nu!