I januari 2011 råkade jag på en vandring hamna i ravinen Mesona. Det är en lång historia som jag inte ska dra här och nu, men när jag blev klar över var jag var och min egen reaktion var det lika illa att gå tillbaka som att fortsätta ut. Jag var mycket rädd. Lyckades ta mig ut genom att blockera mina känslor, hålla mig kall. Det gick inte så bra hela tiden, men då fick jag ta en paus och börja om igen. Jag minns att när jag kom ut tackade jag Gud av någon underlig anledning.

Jag lovade mig själv att aldrig gå den ravinen igen, men du vet hur det är med ”aldrig”. Det ligger där och gnager och gnager. Så igår kväll bestämde jag mig: jag ska åka dit. Jag ska givetvis inte gå ravinen eftersom jag är ensam, men jag ska gå till ingången och känna hur det känns. Och jag fyller da’n med nå’t positivt också, dvs en ny vandringssträcka.

Tidigt i morse gav jag mig iväg till Kavousi. Vid parkeringen i utkanten av byn finns den här skylten:

Kan det bli tydligare? Det ska finnas röda och blå markeringar, men de hade tydligen tagit slut. Skylten ”To the gorge”, som jag hade tydligt minne av eftersom jag inte valde den vägen, fanns inte heller. I området finns flera raviner så jag vandrade omkring. Första fika blev på ruinerna av Azoria. Några förklarande skyltar, en orienteringstavla? Nej då. Det sägs ofta att greker är så stolta över sin historia. Men berätta om den då! Fantastisk utsikt hade jag i alla fall.

Så bytte jag kurs och nu började det bära brant uppför. Kändes lite fånigt att jag inte kunde hitta rätt ravin, men inte så konstigt. Jag har ett bildminne från ungefär mitt i ravinen, nästa bildminne är halvvägs nere till byn mitt på en grusväg. Däremellan ingenting så jag minns inte hur ingången såg ut. Drev får och getter framför mig och började följa dom. Till slut kom jag rätt. Tittade lite försiktigt in i ravinen. Skulle det rasa över mig igen, skulle jag inte känna ett dugg? Glädjande nog kändes det helt ok och jag vill gärna vandra ravinen igen tillsammans med nå’n. Inte uppifrån och ner som förra gången utan nerifrån och upp. Skulle vara roligt och läckert!

Att vandra ensam i raviner är dumt av flera skäl. Underlaget kan vara ostadigt, kan behöva klättra, kan vara blött (framför allt på våren), mobiltäckning saknas osv. I maj/juni fick en ensam vandrare hämtas i den här ravinen. Hon hade på något sätt lyckats få ut bilder på facebook så man hittade henne. En kant på gångvägen hade rasat.

På väg ner vek jag av från vägen och in på led E4. Oj, det blev en brant och stenig nerfart. Försiktigt, försiktigt. I september hölls en terränglöpning här och jag fattar inte hur de vågar springa på steniga, branta stigar. Jag skulle inte orka 10 meter, men det är ointressant för jag skulle vricka foten långt innan. Båda två antagligen.

Och här finns ”reklamfilmen” inför terränglöpningen. Visst är det grant?

Det positiva med tävlingen var att några blivit utskickade för att märka ut leden ännu tydligare så löparna hittade. Tyvärr hade ingen kommit på att sätta extra markeringar från båda håll när man nu ändå höll på. Kanske de har kontakter med Pålsjö skog i Helsingborg där slingorna bara är markerade från ett håll så man måste gå ”rätt varv”. Märkligt.

Gick och funderade på när kretensarna ska vakna och förstå vilken guldgruva den här ön är när det gäller utomhusaktiviteter som t ex vandring. Jag antar att de inte kan tänka sig att ge sig ut själva, men det är synd att det inte finns markerade vandringsleder, cykelleder osv. Och det här är ju aktiviteter som fler och fler börjar med!

Kom ner till byn igen och nu var det dags för ny vandring! Svor lite över att jag inte packat ner shorts, tänkte att det är ju december och jag ska upp i bergen. Men vi har varmt, svetten lackade.
För tillfället är det inte så tyst ute i landskapet för olivskörden pågår som bäst. Det hörs bilar som kommer med nät och redskap, aggregat som driver ”krattorna”, bilar som kör iväg med säckar. Det är skönt med tystnad, men det är också härligt att höra att det finns liv utanför byarna. Olivpressarna går för högtryck!

Jag har ofta undrat hur det skulle vara att vandra på andra sidan Kavousi, ut mot havet. Upp med karta och iväg! Ja, det blir som det blir med nya vandringar. Fel väg så klart och det gick rejält uppåt. Jag fortsatte eftersom jag fick bättre och bättre överblick över dalen. Nästa gång vet jag precis hur jag ska gå. I stort sett.

Hem, in i duschen med röda kinder och ljusbruna armar. Lunch. Med insmorda fötter sjönk jag ner med bok i soffan. Nu mässar prästen nere i kapellet, Nikolaos har namnsdag imorgon så det är nå’n sorts kvällsmässa i kapellet som bär hans namn. Jag älskar ljudet! Ser ut att vara fler människor utanför än innanför. Nu är det mörkt så alla ljusen syns tydligt.

Senare blir det pasta, här behövs kolhydrater. En väldans bra dag med känslosvall och många nya intryck! Det blir en tidig kväll.

Foto finns på min flickr-sida.