Känner mig helt slut efter de sista dagarnas händelser som öppnar upp helt nya möjligheter och vägar i mitt lilla liv. Är det inte märkligt att ibland kan händelser i livet vara så stora och omvälvande att de ”rätta” känslorna inte infinner sig? Jag borde vara stormande glad, stå mitt på Mårtenstorget och ropa ut min lycka medan jag utför en liten stepp. Istället sitter jag vid datorn och känner mig som vanligt fast lite förvirrad, bedövad och trött. Allt nytt som ligger framför mig är spännande men också skrämmande. Det fladdrar i magtrakten.

Så lilla okoncentrerade, splittrade jag sökte lite underhållning och hamnade på svtplay och programmet ”Sanningen bakom legenden om Atlantis”. Där konstateras att Platon måste ha inspirerats av det stora vulkanutbrottet på Santorini när han författade sin moraliserande berättelse om Atlantis. Intressant i sig och jag har alltid fascinerats av minoerna och deras hemligheter. Visst är det underbart att vi inte vet allt, att det fortfarande kan få finnas olösta mysterier, legender, teorier?

Det som fångade mig i detta programmet var att man nu kunnat slå fast att detta var historiens största vulkanutbrott. Det föregicks av jordbävningar då människor förberedde sig genom att gömma undan och skydda sina ägodelar, de var ”vana” vid jordbävningar. Man har inte hittat några rester av människor och de kan inte ha klarat sig undan till någon annan ö pga aska, pimpsten och annat i havet och därefter tsunami. Så var blev de av, ligger de kanske på havsbotten.

Hur kände och tänkte en människa som för cirka 3 600 år sedan upplevde historiens största vulkanutbrott? Givetvis visste dom inte det, men katastrofen måste ha varit monumental i deras tillvaro. Hur rädda och förvirrade var dom? Plötsligen så blir min egen känsloförvirring hanterbar och får sina rätta proportioner. Det blir nog bra till slut i alla fall.