Etikettarkiv: blogg100

Ingen går ensam

Sorterar gamla papper inför flytten och stöter då på brev o likn från människor som inte längre finns i mitt liv eller i livet över huvud taget. De som gått vidare i livet – var finns de nu, vad gör dom? Tänkte att alla jag mött finns kvar hos mig på ett eller annat sätt, alla har lämnat sitt avtryck. Jag hör röster, skratt och ser ansikten. Minnesbilder startar fler minnesbilder och jag förlorar mig i tankar…. Och som en händelse eller fingervisning hittade jag ett urklipp:

Gråt inte för att jag är död!

Jag finns kvar inom dig alltid!

Du har min röst

– den finns i dig.

Den kan du höra när du vill.

Du har mitt ansikte,

min kropp – jag finns i dig.

Du kan ta fram mig när du vill.

Allt som är kvar av mig

är inom dig

– så är vi jämt tillsammans.

(Barbro Lindqvist)

På resande fot, del 2

Att dö är att resa en smula skrev Stig Dagerman. Jag tycker vi vänder på det: att resa är att dö en smula. Visst, att resa är löften om nya intryck och upplevelser, ledighet, avbrott i vardagen, ge en känsla av frihet, kanske t o m äventyr. Men det finns också en baksida: alla dessa människor som man föses ihop med och måste stå ut med. Det går liksom inte att komma undan. En del av ens kärlek till medmänniskorna dör en smula.

Varför finns det alltid någon som sitter och skriker i sin mobil som om de var alldeles ensamma och personen i andra änden stendöv? Eller de som absolut ska ringa fast alla vet att förbindelsen bryts ofta på tåg och så sitter de där och hojtar ”Hallå?”. Nästa gång ska jag försöka mobilisera resten av vagnen till att svara ”Ja, vi är kvar!”.

Jag har full förståelse för att misstag och felbokningar leder till irritation och ilska, men snälla, kolla upp noga innan du sätter igång och spelar ut hela registret. Det må vara tacksamt med publik att brösta sig inför, men jag lovar att fallet blir så mycket större. Som mannen som gjorde klart för hela vagnen att Tågab är ett jävla bolag som han var så satans trött på för dom lyckas minsann ALDRIG göra nå’t rätt tills han fick hjälp att läsa sin biljett….jodå, han satt i fel vagn och på fel plats. Och vi var några stycken som log.

Så skönt det är när passagerare som kläcker ur sig den ena pinsamheten eller dumheten efter den andra sitter strax bakom en själv så slipper man försöka hålla ihop ansiktet. Jag är ofta frestad att vända mig om och säga att ”den där Nisse som ni pratar om är min bror”. Det är märkligt hur namn och omdömen och information om privata förhållanden osv flyger ut ur en del människor. Tänk lite grann, du vet inte vem som sitter runt omkring dig!

Ibland känner jag att det borde finnas olika sorters sittplatser. Jag är 179 cm lång och har långa ben så att tappa något på golvet är en mardröm. Jag måste vika ihop mig trefalt, luta mig neråt och framåt utan att slå huv’et i bordet eller stolsryggen framför och…ja, vi kan stoppa där, det är ingen vacker eller graciös syn. Skulle tro att det är i ungefär samma liga som Mr Bean. Det är inte roligt att förödmjukas och vara till allmänt åtlöje så mer plats för oss som är långa och dessutom börjar bli stela.

Många hittar bara fel på kollektivtrafiken så här kommer lite motvikt: under mina resdagar förra veckan (6 enskilda resor) med olika bolag hade vi inte en enda försening eller annat strul. Internetbiljetterna landade smidigt i mailboxen och fungerade jättebra (bokade allt via SJ trots att det var 3 andra bolag som utförde resorna). Trevlig och hjälpsam personal. Ja, jag vet inte vad man mer kan begära…några passagerarbyten kanske…

På resande fot, del 1

Jag har varit på resande fot några dagar för att hälsa på vänner i Karlstad och Alingsås. En så’n där stannar-flera-dagar-måste-nerbäddas-besökare, ni vet. Det finns ett talesätt: ”På tredje dagen luktar både fisk och gäster” så jag stannar aldrig längre än så. Kan vara bra att veta.

Hur som helst, resa ger utrymme för observationer och funderingar. Här några kortisar:

Berusad man på station pratar med några ungdomar:
– Var kommer ni ifrån?
– Stockholm.
– Nej, jag menar var kommer ni ifrån?
– ??
– Egentligen!
– Ah, Libanon.
Jag funderade på att sticka fram näsan och säga: jag kommer från Skåne.

Öresundståg från Göteborg gör att jag känner mig hemma redan innan tåget startat. Fast visst är det lite märkligt samtidigt. Jag menar, Öresund+Göteborg = fel. Kanske dags att ändra namn?
Och visste du att Öresundstrafiken har en egen tid eller kan det vara dansk tid, månne? De har skruvat fram klockan 2 timmar istället för 1 timme. Undrar om det bara gäller den digitala klockan på tågen eller om hela tidtabellen är skruvad?

Kan nå’n förklara för mig varför så många människor trycker desperat på dörrknapparna på tågen så snart de stannat? Skulle gissa att tidsvinsten är 1-2 sekunder eftersom trappsteget måste gå ut hela vägen innan dörren öppnas. Hur stressade kan folk bli? Hur mycket tid kan man jaga och för vad?

Västtrafik är ett roligt bolag! Eller vad sägs om:
Glöm inte att dra […]-kortet före och efter resa. Om ni har problem med kortet får ni själva leta upp tågvärden i framdelen av tåget.
Hepp! Nå’n borde reda ut begreppet s-e-r-v-i-c-e för dom.

Varför hamnar jag alltid innanför någon som somnar vilket gör att väluppfostrade, hänsynsfulla lilla jag knappt vågar andas eller röra mig och känner mig bufflig och stökig när jag måste väcka personen för att kunna stiga av på rätt station?

Och varför inträder akut hunger med smygande svältdödskänsla i en ganska välgödd västerländsk kropp när den hör ”Tyvärr, vi har ingen serveringsvagn idag!”?

Ett gott råd: titta inte på QI i folksamlingar! De blir skrämda till hjärtinfarkt när du plötsligen skrattar högt. Dessutom tycks det vara nå’t opassande och störande med glada människor.

 

Dumhet, tycker jag

Deklarationsblanketten ramlade in, har redan tittat på deklarationen på nätet. Förstod inte riktigt hur jag ska göra med lägenhetsförsäljningen så jag mailade iväg en fråga: kan jag deklarera den nu eller måste jag vänta. Det tog över en vecka att få svar, inte så imponerande tycker jag.

Svaret var att eftersom försäljningen skett i år så ska det deklareras nästa gång, alltså 2015. Så himla knäppt nu när alla papper är framme, allt är aktuellt. Visst, jag kan sätta in pengarna nå’nstans och få ränta så länge, men jag är en så’n som vill ha saker ur världen.

Är det inte lite dumt av staten att inte ta emot mina pengar om jag vill skatta nu? De borde väl bara bli glada, kanske skicka mig en uppskattande kram! Ibland är svenska myndigheter för mycket regler och för lite effektivitet…..

Frihet

7542831984_d8e6850773_o

Vad är egentligen frihet?
När man själv sitter vid rodret och styr sitt liv – är det ens möjligt? Kanske andra skulle kalla det kontrollbehov.
Bara behöva tänka på sig själv utan band eller förpliktelser till andra? Kanske andra skulle kalla det ensamhet.
Ha obegränsade resurser som gör det möjligt att köpa och skaffa sig vad man vill när som helst? Kanske andra skulle kalla det artificiell tröst som bara dövar längtan.
Är den svävande fågeln helt fri?

Kanske är frihet bara en känsla och under den stunden då den infinner sig känns det som om allt står stilla i en ström av ljud och rörelse. Omgivningen flyter ihop och är tydlig på samma gång. Och själv lyfter man och svävar samtidigt som man är tryggt förankrad i myllan där man står.

Ibland dyker känslan upp under en vandring, men den kommer alltid i bergen på Kreta.

6948987727_861715bc2a_o

Ord kan vara så vackra

Vita Sackville-West (1892-1962, England) sitter på ett tåg nere på kontinenten och skriver ett brev. Är det inte bara så fantastiskt vackert?

I composed a beautiful letter to you in the sleepless nightmare hours of the night, and it has all gone: I just miss you, in a quite simple desperate human way. You, with all your un-dumb letters, would never write so elementary a phrase as that; perhaps you wouldn’t even feel it. And yet I believe you’ll be sensible of a little gap. But you’d clothe it in so exquisite a phrase that it would lose a little of its reality. Whereas with me it is quite stark: I miss you even more than I could have believed; and I was prepared to miss you a good deal. So this letter is just really a squeal of pain. It is incredible how essential to me you have become. I suppose you are accustomed to people saying these things. Damn you, spoilt creature; I shan’t make you love me any the more by giving myself away like this –But oh my dear, I can’t be clever and stand-offish with you: I love you too much for that. Too truly. You have no idea how stand-offish I can be with people I don’t love. I have brought it to a fine art. But you have broken down my defences. And I don’t really resent it.

However I won’t bore you with any more.

En tredjedel

Detta är mitt inlägg 33 i utmaningen #Blogg100, nu är jag en bit på väg. Det är ingen tävling utan var och en utmanar sig själv att skriva ett blogginlägg per dag i 100 dagar. Jag var lite nervös inför att producera något varje dag, men det har stimulerat skrivandet. Det är inte lätt alla dagar, men som så ofta när en rutin utvecklas så formas ett spår, det flyter av sig själv.

Det som också är väldigt stimulerande är alla nya bloggar jag har upptäckt. Så olika! Skulle vilja följa flera stycken, men jag får hejda mig och gallra lite. Ta en stund och kasta dig ut i bloggvärlden – bli road och oroad!

Här hittar du alla som deltar 2014 och mer info om #Blogg100 hittar du här.
(känns listan lång och övermäktig? Börja i fb-gruppen #blogginläggen)

blogg100-logotype-300x256

Mitt riktiga namn

Född på 50-talet, namnen var väl inte så himla kul, många av dom har inte återanvänts. Jag döptes till det så populära Ingrid eftersom min mors idoler var Ingrid Bergman och drottning Ingrid av Danmark. Inga dåliga förebilder, kan ge vilken unge som helst ångest. Vidare begåvades jag med Kristina vilket kommer från någons mormor, jag har nu glömt vems. Jag skulle kallas Ingrid.

Det sägs ibland att barn ”växer in i” sitt namn, men det gjorde aldrig jag. Alla andra hade fina namn utom jag som inte ens kunde säga mitt eget namn. Försök få småbarn att uttala ng följt av konsonant, det är inte lätt, inte. Det blev Ia, kort och bra. Vi kan hoppa över skolåren då vi under några år var tre Ingrid i klassen. I tonåren bestämde jag mig för att jag vill heta Ia ”på riktigt” för Ia – det är jag, det!

Det har blivit Ida, Ija, La och en massa andra varianter. Kommentarer som ”vad är det för ett konstigt namn?”, ”är det ett riktigt namn?”, ”heter du så på allvar?” osv. Folk har helt enkelt svårt för det enkla när det blir för enkelt. Och pratar de jag möter inte svenska så blir det ännu konstigare. Ända sättet att få greker att förstå hur namnet ska uttalas är att säga att det är som Oía på Santorini (även om betoningen blir lite fel…). Då lyser dom upp, sedan ser dom bekymrade ut och undrar: är du uppkallad efter en stad?

Döm om min förvåning när jag upptäckte att Ia är inte bara ett hemsnickrat namn utan det finns helgon som hette så! Och inte bara ett utan två!

 480132_457805610934391_242741912_n

Sankta Ia var en grekisk slavinna som var så framgångsrik i att omvända persiska kvinnor att hon arresterades och torterades under flera månader. Hon piskades till döds och halshöggs sedan. Det var under kung Shapur II under 300-talet i Persien.

ia

Sankta Ia av Cornwall sägs ha varit en irländsk prinsessa som kom till Cornwall seglande på ett löv. Hon var lärare och evangelist under 500- eller 600 talet. Led martyrdöden och i St Ives byggdes sankta Ias kyrka ovanpå hennes grav.

Ja, vad säger ni nu? Vi är i alla fall tre stycken ”riktiga” Ia!

Hur mår jag egentligen?

Jag har tidigare nämnt att på vandringar blir det ibland ett tema, dvs tankarna snurrar i vissa banor och fotomotiv har en röd tråd. Det är inte alltid det blir så, men ibland. Och ibland är jag inte medveten om det förrän jag kommit hem och tittat igenom mina foto.

Den nya kameran och jag jobbar på vårt förhållande. Som en liten utvärdering tittade jag igenom mina foto från den senaste veckan. Då upptäckte jag att det är mycket ensamhet och Fortsätt läsa

Vårbalsam

Dagens vandring började inte bra! Hade läst fel på avgångstiden så det blev spring till stationen vilket inte är riktigt förenligt med min formkurva. När tåget närmar sig Ramlösa reser jag mig upp för att lägga nå’t i fickan och sätter mig ner. Hm….sitsarna på tågsäten fälls ihop… När jag och mina medpassagerare konstaterat att jag var hel och oskadd fick vi ett gott skratt.

Det blev en fantastisk dag längs ett spegelblankt Öresund där solen vräkte ner och vinden var Fortsätt läsa