Etikettarkiv: årstider

De finaste perioderna på ”min” ö

Jag skrev i gårdagens inlägg att en av de vackraste och finaste perioderna på Kreta är mars/april och att jag kanske skulle avslöja den andra idag. Nu är idag. Nordanvinden ligger på, den river och sliter i allt. AC:n och el-elementet jobbar för fullt med att sprida värme. Det är verkligen läge att fundera över när ön är som mest till sin fördel.

Först vill jag bara säga att jag anser att Kreta har 4 årstider. Jag läste på ett resebolags hemsida att här finns bara 2 årstider. Fel, fel, fel som Brasse sa. Kanske är de så inne i sitt vinter- och sommarsäsongstänk.

Om 10 dagar har jag tillbringat alla månader på Kreta och de flesta mer än en gång. Förutom semestrar, som ger en ögonblicksbild, har jag några längre perioder. Det blir en annan upplevelse, en helhet. Med det vill jag ha sagt att det kanske är skönt med 40 grader en vecka eller två när den svenska sommaren regnar bort. Längre period med samma hetta kanske inte har riktigt samma tjusning.

Mars/april är den tiden då våren kommit igång. Den startar upp under februari och under mars/april är den i full gång med att leverera. Det prunkar överallt och den ena sorten avlöser den andra. Allt är grönt och friskt, som bakgrundskuliss ligger porlande smältvatten. Människor vaknar till liv igen, sträcker på sig och börjar förberedelser för säsongen. Inför utesäsongen ska det sopas och städas, bytas ut blommor som inte klarat vintern, balkonger skuras osv. För de som jobbar med turister är det dags att städa uteserveringar, måla hotellrum, pricka av leveranser till butiker osv. Ön skakar lite på sig, tar på sitt bästa leende och hälsar sol och värme.

November och där omkring är den andra favoritperioden. Den är nästan likadan fast precis tvärtom den förra. Växtligheten grönskar efter sommarens torka, det ostadiga höstvädret har gett välgörande regnskurar. Oliverna mognar, landsbygden fylls mer och mer av liv ute i olivlundarna. Människor börjar dra sig inåt, uteserveringar packar ihop, det är återigen lugnt på vägar, gator och torg efter turistsäsongen. Ön drar en djup suck, sträcker på sig och intar viloläge.

Så kortfattat kan man säga att det är brytningstiden mellan vinter och vår respektive hösten som nå’n sorts mellanläge mellan sommar och vinter som är mina favoritperioder. Det är också en anledning till att jag tycker att det är synd att Kreta inte har en längre turistsäsong. Kreta är nämligen så oändligt mycket mer än ett ”sol-och-bad”-resmål. Här finns förutsättningar för ”aktiva” semestrar. Kom och vandra, cykla, klättra. Kanske plocka vin och oliver? Måla, fotografera! Kör rundturer! Här är ju fullt med historia och kultur.Hur kan man få igång folk här? Och där?

Förresten, ska jag ta med mig lite vår på mitt korta marsbesök i Skåne?

 

Ny månad å litta annat

Idag är en så’n dag när det egentligen inte finns nå’t att skriva om, men det kliar i fingrarna. Så vad ska jag sno ihop?

Jag kan berätta att nu är jag tre dagar in i en ny erfarenhet: februari. Mina första hela juli-aug var i somras, de övriga månaderna har jag varit här tidigare. Det blir en spännande månad, tror jag. Jag är förberedd på att det fortfarande kan komma kyliga dagar, trösten är att det är finalen på vintern. I mars kommer våren – härligt. Mars-april är så vackra i naturen med massor av blommor, insekter, fåglar, fullt av liv! Och en del blommor som ginst, mimosa, oleander avlöser varandra så landskapet skiftar.

Det är också kanevalstid. Den börjar 12 febr och avslutas 22 febr för den 23 febr börjar fastan. Ska bli roligt att se vad som händer på sta’n! Lovar att jag ska vara klädd i kamera så fort jag sticker ut näsan genom dörren.

Imorgon vet jag bestämt, men jag tror att min nya hemsida kommer ut i denna månaden. Spännande. Och nervöst. Men så är det ofta inför lite större och avgörande händelser, man får blandade känslor.

På söndag kväll ska hyrbilen lämnas, jag hoppas på fina slutdagar då jag kan vandra dit bussar inte kan ta mig. De 3 månaderna med bil var lite av en provtid för att besluta om jag ska köpa bil eller inte. Jag avvaktar tills firman är igång, större än så är inte behovet. Skönt och frihet, men inte livsnödvändigt.

Vänner har bokat resa med ving och kommer en vecka i början av maj. Så roligt! Det är lite nervöst när man pratat mycket och entusiastiskt för en plats, kan ju ha gett för stora förväntningar. Så det här är extra roligt för hon har besökt mig två gånger tidigare här nere och kommer nu tillsammans med maken. Förstår du att det här är en fin, speciell och charmig plats (på en underbart vacker ö) som fler än jag återvänder till? Boka och tipsa vänner och bekanta!

Vädret har varit konstigt idag med svarta moln som avlöstes av solsken som avlöstes av regn som avlöstes av sol från blå himmel. Svårt att hänga med i svängarna. Återstår att hämta foton ikväll och innan dess sno ihop en middag.

Och jag vet inte riktigt hur det gick till, men det blev ett blogginlägg trots att det inte fanns nå’t att berätta. Ha en skön kväll!

Här är gudagott att vara

Här är gudagott att vara. På många vis.

I torsdagskväll ringde klockorna i Marias kapell i mina kvarter, snart hördes det underbara mässandet genom det öppna fönstret. På eftermiddagen hade jag sett att flaggirlanger var upphängda så vad var på gång? Jo, på fredagen infaller en av den ortodoxa kyrkans 12 stora årliga högtider: Jungfru Marias tempelgång. Eftersom det var hennes himmelsfärd den 15 aug så antar jag att gamla kyrkoåret avslutats och det nya inletts någon gång däremellan. Jag fick ett ryck! Maria går i templet och jag ger mig ut på vandring. Varför inte ta en av favoriterna som är omväxlande, krävande och bjuder på mycket ögonfröjd?

När jag gick ut till bilen vid halv sju var det redan aktivitet vid kapellet. Jag satte kurs och fart mot Ano Viannos (cirka 4 mil västerut). Först tyckte jag att det var synd att jag hade soluppgången bakom mig för den var fantastiskt röd och vacker. Snart insåg jag att det var lika vackert framåt eftersom landskapet fick en overklig rödaktig nyans som skiftade i gult när solen kom lite högre upp.

Fler bilar än vanligt vid stora kyrkan i Ano Viannos. Jag vände byn ryggen och började vandra. Efter en stund kom jag till huset i kurvan som har en stor hjord med får och getter. Det var frukostdags. Har du hört hur dom låter? Jag spanade efter ett skyddsombud, men det verkade inte finnas nå’n. När foderborden var fyllda öppnades grinden, vilken rusning! Och se’n blev det nästan alldeles tyst.

Hittade en sluttning i solen där frukostlådan packades upp. Det är en gåva, en ynnest att få äta frukost med en så’n gudomlig vy. Och jag tänkte, som så många gånger tidigare, är dom medvetna om hur vackert här är? Då slog det mig, som det fortfarande gör ibland, att jag är faktiskt inte längre turist eller besökare, jag bor här. Det är inte ”deras” vackra ö utan ”vår”. Viktigt att se och ta tillvara det som finns omkring oss, när man tar det som självklart ser man inte längre hur det ser ut. Det är väl det som kallas hemmablind.

DSC01890

Gjorde en liten avstickare för att besiktiga en ravin som visade sig inte lämplig för vandring (klättrar gör jag inte). Lite stenigt och besvärligt så jag var tvungen att se mig för ordentligt och då såg jag dom! Små blommor av olika slag, lika små och näpna som de första vårblommorna. Det kanske är så här att vårens början och höstens slut är ganska lika i naturen.

Kommer ner till kusten, det som är typiskt för turistsäsong som uthyrning mm är stängt. Det är så skönt i november för det känns som om hela ön och dess befolkning tar en djup suck och lugnet lägger sig. Jag tar en paus på en taverna. Bestämt mig för att inte äta lunch (så tungt och trögt att börja vandra igen, bättre att njuta efteråt), men ångrade mig nästan när jag såg kocken – mor i huset. Och de kan laga mat…oj, oj, oj! Jag är en ståndaktig skata så det blev en kopp stärkande kaffe. För nu var det dags för den mest krävande biten!

Lärde mig på förra vandringen att vandringsbyxor är för varmt när solen kommit upp på himlen. I skydd av kapell och träd byte till shorts. Och se’n gällde det att anpassa fart och energi och kraft till ett stycke brant uppförsväg. När jag kämpade på så dök en tanke upp: livet (eller ett projekt eller vad man vill) är som en vandring. I brant uppför gäller det att hushålla med kraften, sakta ner farten, stanna ofta för att andas och vila och dricka, njuta av vyer. I brant nerför gäller det att hålla igen så det inte går så fort så man ramlar på näsan eller missar en hårnålskurva. Och däremellan kan man hoppas få lite vila på en platå. Det gäller att utifrån omständigheterna hitta de olika lägena där man är som bäst och som mest.
Just nu är det lite motigt i mitt lilla liv, jag tar det så lugnt för jag kan se bergskammen, vet att jag kommer över den. Jag stannar då och då, gläds åt små saker, funderar och njuter av utsikten. Innan jag sätter fart utför ska jag lalla runt lite på platån som heter jul/nyår/tretton. Se’n tror jag att jag är så sugen och har så mycket driv och energi så det blir jobbigt att hålla emot!

Kom upp till Sankt Rafaels kyrka, dags för välförtjänt vila, vätska och frukt. Tände ljus för hela familjen. Så fortsatte vandringen genom små byar. Mötte flera som har stövlar, de var nog på väg ut i olivlund för att plocka oliver.

Jag läste på nå’t resebolags hemsida att Kreta har två årstider. Det är så fel, här är fyra årstider om man bara ser sig omkring lite, läser av naturens växlingar. De slänter som till våren är gula av ginst och underbara dofter från örter mm är nu höstligt brungula med gröna inslag. Är så glad att jag slipper de svartbruna åkrarna och nakna träden i Skåne, det är så trist. Här går naturen i vila utan att ge intryck av att vara död.

Sju timmar senare var jag framme vid bilen, både trött och lycklig. Hemfärd och se’n väntade lätt lunch och på kvällen stärkande middag på lokal. Blev ett eller två glas vin också, tvungen att fira denna otroligt fina dag.

Här är verkligen gudagott att vara!

Foto finns på min flickr.com!

(Ja, AC:n har varit igång två nätter och nej, det har inte brunnit. Än.)