Här är gudagott att vara. På många vis.

I torsdagskväll ringde klockorna i Marias kapell i mina kvarter, snart hördes det underbara mässandet genom det öppna fönstret. På eftermiddagen hade jag sett att flaggirlanger var upphängda så vad var på gång? Jo, på fredagen infaller en av den ortodoxa kyrkans 12 stora årliga högtider: Jungfru Marias tempelgång. Eftersom det var hennes himmelsfärd den 15 aug så antar jag att gamla kyrkoåret avslutats och det nya inletts någon gång däremellan. Jag fick ett ryck! Maria går i templet och jag ger mig ut på vandring. Varför inte ta en av favoriterna som är omväxlande, krävande och bjuder på mycket ögonfröjd?

När jag gick ut till bilen vid halv sju var det redan aktivitet vid kapellet. Jag satte kurs och fart mot Ano Viannos (cirka 4 mil västerut). Först tyckte jag att det var synd att jag hade soluppgången bakom mig för den var fantastiskt röd och vacker. Snart insåg jag att det var lika vackert framåt eftersom landskapet fick en overklig rödaktig nyans som skiftade i gult när solen kom lite högre upp.

Fler bilar än vanligt vid stora kyrkan i Ano Viannos. Jag vände byn ryggen och började vandra. Efter en stund kom jag till huset i kurvan som har en stor hjord med får och getter. Det var frukostdags. Har du hört hur dom låter? Jag spanade efter ett skyddsombud, men det verkade inte finnas nå’n. När foderborden var fyllda öppnades grinden, vilken rusning! Och se’n blev det nästan alldeles tyst.

Hittade en sluttning i solen där frukostlådan packades upp. Det är en gåva, en ynnest att få äta frukost med en så’n gudomlig vy. Och jag tänkte, som så många gånger tidigare, är dom medvetna om hur vackert här är? Då slog det mig, som det fortfarande gör ibland, att jag är faktiskt inte längre turist eller besökare, jag bor här. Det är inte ”deras” vackra ö utan ”vår”. Viktigt att se och ta tillvara det som finns omkring oss, när man tar det som självklart ser man inte längre hur det ser ut. Det är väl det som kallas hemmablind.

Gjorde en liten avstickare för att besiktiga en ravin som visade sig inte lämplig för vandring (klättrar gör jag inte). Lite stenigt och besvärligt så jag var tvungen att se mig för ordentligt och då såg jag dom! Små blommor av olika slag, lika små och näpna som de första vårblommorna. Det kanske är så här att vårens början och höstens slut är ganska lika i naturen.

Kommer ner till kusten, det som är typiskt för turistsäsong som uthyrning mm är stängt. Det är så skönt i november för det känns som om hela ön och dess befolkning tar en djup suck och lugnet lägger sig. Jag tar en paus på en taverna. Bestämt mig för att inte äta lunch (så tungt och trögt att börja vandra igen, bättre att njuta efteråt), men ångrade mig nästan när jag såg kocken – mor i huset. Och de kan laga mat…oj, oj, oj! Jag är en ståndaktig skata så det blev en kopp stärkande kaffe. För nu var det dags för den mest krävande biten!

Lärde mig på förra vandringen att vandringsbyxor är för varmt när solen kommit upp på himlen. I skydd av kapell och träd byte till shorts. Och se’n gällde det att anpassa fart och energi och kraft till ett stycke brant uppförsväg. När jag kämpade på så dök en tanke upp: livet (eller ett projekt eller vad man vill) är som en vandring. I brant uppför gäller det att hushålla med kraften, sakta ner farten, stanna ofta för att andas och vila och dricka, njuta av vyer. I brant nerför gäller det att hålla igen så det inte går så fort så man ramlar på näsan eller missar en hårnålskurva. Och däremellan kan man hoppas få lite vila på en platå. Det gäller att utifrån omständigheterna hitta de olika lägena där man är som bäst och som mest.
Just nu är det lite motigt i mitt lilla liv, jag tar det så lugnt för jag kan se bergskammen, vet att jag kommer över den. Jag stannar då och då, gläds åt små saker, funderar och njuter av utsikten. Innan jag sätter fart utför ska jag lalla runt lite på platån som heter jul/nyår/tretton. Se’n tror jag att jag är så sugen och har så mycket driv och energi så det blir jobbigt att hålla emot!

Kom upp till Sankt Rafaels kyrka, dags för välförtjänt vila, vätska och frukt. Tände ljus för hela familjen. Så fortsatte vandringen genom små byar. Mötte flera som har stövlar, de var nog på väg ut i olivlund för att plocka oliver.

Jag läste på nå’t resebolags hemsida att Kreta har två årstider. Det är så fel, här är fyra årstider om man bara ser sig omkring lite, läser av naturens växlingar. De slänter som till våren är gula av ginst och underbara dofter från örter mm är nu höstligt brungula med gröna inslag. Är så glad att jag slipper de svartbruna åkrarna och nakna träden i Skåne, det är så trist. Här går naturen i vila utan att ge intryck av att vara död.

Sju timmar senare var jag framme vid bilen, både trött och lycklig. Hemfärd och se’n väntade lätt lunch och på kvällen stärkande middag på lokal. Blev ett eller två glas vin också, tvungen att fira denna otroligt fina dag.

Här är verkligen gudagott att vara!

Foto finns på min flickr.com!

(Ja, AC:n har varit igång två nätter och nej, det har inte brunnit. Än.)