Född på 50-talet, namnen var väl inte så himla kul, många av dom har inte återanvänts. Jag döptes till det så populära Ingrid eftersom min mors idoler var Ingrid Bergman och drottning Ingrid av Danmark. Inga dåliga förebilder, kan ge vilken unge som helst ångest. Vidare begåvades jag med Kristina vilket kommer från någons mormor, jag har nu glömt vems. Jag skulle kallas Ingrid.

Det sägs ibland att barn ”växer in i” sitt namn, men det gjorde aldrig jag. Alla andra hade fina namn utom jag som inte ens kunde säga mitt eget namn. Försök få småbarn att uttala ng följt av konsonant, det är inte lätt, inte. Det blev Ia, kort och bra. Vi kan hoppa över skolåren då vi under några år var tre Ingrid i klassen. I tonåren bestämde jag mig för att jag vill heta Ia ”på riktigt” för Ia – det är jag, det!

Det har blivit Ida, Ija, La och en massa andra varianter. Kommentarer som ”vad är det för ett konstigt namn?”, ”är det ett riktigt namn?”, ”heter du så på allvar?” osv. Folk har helt enkelt svårt för det enkla när det blir för enkelt. Och pratar de jag möter inte svenska så blir det ännu konstigare. Ända sättet att få greker att förstå hur namnet ska uttalas är att säga att det är som Oía på Santorini (även om betoningen blir lite fel…). Då lyser dom upp, sedan ser dom bekymrade ut och undrar: är du uppkallad efter en stad?

Döm om min förvåning när jag upptäckte att Ia är inte bara ett hemsnickrat namn utan det finns helgon som hette så! Och inte bara ett utan två!

Sankta Ia var en grekisk slavinna som var så framgångsrik i att omvända persiska kvinnor att hon arresterades och torterades under flera månader. Hon piskades till döds och halshöggs sedan. Det var under kung Shapur II under 300-talet i Persien.

Sankta Ia av Cornwall sägs ha varit en irländsk prinsessa som kom till Cornwall seglande på ett löv. Hon var lärare och evangelist under 500- eller 600 talet. Led martyrdöden och i St Ives byggdes sankta Ias kyrka ovanpå hennes grav.

Ja, vad säger ni nu? Vi är i alla fall tre stycken ”riktiga” Ia!