Ifjol fick du, bloggläsare, en inbjudan att välja ett foto som jag skulle skriva om på ett eller annat sätt. Det skulle hjälpa mig med inspiration och uppslag i högsommarhettan när knopp och kropp är trötta och snurriga. I år har jag i blogginlägg bjudit in dig till en ny omgång!
Inläggen i denna serie finns samlade under ”Teman” uppe i menyraden som ”Tankar kring ett foto”.

Pernilla Eriksson valde detta fotot. Hon har vandrat med mig några gånger, men inte denna vägen.

Alla vägar är betydelsefulla – både de verkliga och de imaginära. Vi vandrar längs vägar i naturen, men också i livet. Inte vill vi ha raka vägar utan vår nyfikenhet och fantasi vill ha kurvor och backar så vi får överraskningar! Och ibland utmaningar. Och nya vyer. Vägar har också en speciell betydelse för mig som jag berättade om i blogginlägget Alla vägar…
Denna gången dök omedelbart två tankespår upp i mitt huvud när jag såg fotot Pernilla valt: ”alla vägar bär till Rom” och vinterblomman getoxalis betydelse för mig.
(klicka på foto för större storlek)

Alla vägar bär till Rom
Nu är hon ute och reser, tänker du. Rom?! Ja, den här vägen finns mellan Kavoussi och Tholos på östra Kreta. Och jag har faktiskt inte fått solsting! Romarna var ju inte direkt dumma i skallen. När de behövde frakta något (vanligen säd) mellan Rom och Alexandria i Egypten la de inte dyrbar tid och kraft på att gå runt östra Kreta. De lossade lasten i Tholos där de också byggt ett magasin (ruiner kan ses än idag). Lasten transporterades sedan över Ierapetra-slätten (isthmus på grekiska = näs), som ju ligger där Kreta är som smalast, till fartyg i Ierapetra. Och vice versa.

I det stora romerska riket gällde verkligen att ”alla vägar bär till Rom”. Jag lyfter fram landskap och natur som viktiga delar av och vinsten med att vandra. Det har också en historisk fläkt. Vem har gått här före mig? Här på Kreta kan det vara minoer, osmaner, venetianare, kretensiska motståndsmän och alltså även romare. Kombinationen av landskap, natur och historia ger perspektiv på min plats på jorden och historien. En känsla av litenhet, som en kugge, men också storhet, glädje och tacksamhet att få vara en del av något mycket stort och vidunderligt.

Getoxalis
Vi har inte bara grön vinter utan även vinterblommor och getoxalis är en så’n. Den dyker upp strax före jul och hänger kvar mars ut. Getoxalis är en harsyreväxtart, innehåller oxalsyra som är giftigt. Så den är bara ögonfröjd.

De som har trädgård tycker mycket illa om getoxalis eftersom den förökar sig med hjälp av utlöpare och har stamknölar ganska långt ner som gör den svår att bli av med. När den breder ut sig kväver den allt annat i trädgården. Elände och invasiv är några ord man kan använda, jag tycker om Wikipedias ”framgångsrikt ogräs”.

Jag tycker om getoxalis. Jag blir glad när den börjar poppa upp. När en olivlund är färdigplockad och där är lugnt och stilla så breder getoxalis ut sig och bildar gula mattor. Förutom att bli glad, vad har den för betydelse för mig? Jo, som skåning saknar jag rapsfälten på våren. De illgula fälten som står så grant mot de andra fälten i Skånes lapptäcke: gröna klöveråkrar, guldfärgade sädesfält och bruna nysådda åkrar. Och doften! Att köra bil med nervevade fönster är ett måste!

Här lyser getoxalis i ett underbart vackert grönt hav! På vintern och när våren börjar komma är Kreta som vackrast med så många gröna nyanser så det kan du inte tro! Och då är jag tacksam över att slippa det bruna, mörka, kala, dimmiga Skåne.
Men jag saknar ändå rapsen. Getoxalis är en värdig och fin ersättare. Fast den inte doftar.

Ha det gott! Var rädd om dig och andra!

PS. Inbjudan gäller fortfarande! In och välj ett foto (behöver inte vara från Grekland) på min flickr, kopiera länken och maila den till mig på ia.lofquist@live.com eller Messenger!