På gång igen!

I torsdags hade vår lärare i grekiska det tufft med två sega festprissar – kan man ha värre elever? Då presenterar han en ny verbgrupp! Jag övervägde genast allvarligt att flytta till Frankrike. Vackert land, god mat och ett smärtsamt vackert språk som jag kan lite så det skulle gå att bygga vidare. På något sätt tog vi oss alla tre igenom 60 minuter.

Efter tre dagar med grått väder, enstaka regnskurar och torsdag eftermiddag stormbyar grydde en enastående vacker fredag. Jag gav mig iväg på halvdagsvandring i ett område där jag inte vandrar så ofta. Där är väldigt torrt vilket ger ett speciellt landskap som nästan liknar ett månlandskap, men jag vill ha lite mer natur. Men omväxling förnöjer!
(klicka på foton för större storlek)

Startade vid havet med de torra bergssluttningarna på andra sidan. Solen lekte i vattnet och då går det inte att låta bli att dra på smilbanden. Vandrade genom Tertsa som var lugn och stilla. Ingen vind vilket gjorde det svettigt uppför, men samtidigt rofyllt efter torsdagens vinande.

 

 

 

 

Upp i bergen och efter en stund fick jag se höstfärger i växtligheten. Trodde jag. Kom närmare och upptäckte att det var olivträd som höll på att vissna. Såg sedan flera under vandringen och t o m pinjeträd som börjat ge upp. När de som är så acklimatiserade till detta torra område vissnar så förstår man att det är krisigt torrt i år.

 

Turistsäsongen är inte slut, men den sjunger på sista versen. Vid denna tiden känns det alltid som om Kreta drar en djup suck, sträcker på sig som en katt och skakar sakta bort sommarens hetta. Nu lever hela ön och inte bara stränderna, nu tar naturen ett djupt andetag för att sätta igång igen efter sommarvilan, den vill bara ha lite mer regn. Det är som om ön träder fram igen efter att ha dragit sig undan en tid.

Fåglar pilade runt i luften. Jag passerade ett Johannesbrödsträd. De blommar nu, men blommorna syns nästan inte utan man måste gå riktigt nära. Däremot kan man inte missa flygsurrssonaten! Alla flygfän var samlade och drack begärligt. Det kändes som om de skulle kunna lyfta hela trädet.

En gul, tålig blomma lyste upp längs med vägen och en underbart skir och vacker blå fjäril krumbuktade sig i luften framför mig.

 

 

Så kom jag upp till byn Gdochia, en by som inte vunnit mitt hjärta. Det var som vanligt tyst och dött. Inga röster, inga motorljud, ingenting. Nästan spökligt. Får en känsla av att människorna övergett byn, men lämnat hundar och katter kvar. Jag svängde runt en hörna, men vände snabbt igen. Jag kände inte för att passera två stora hundar på en balkong utan räcke på första våningen! Letade mig ner till gamla byn och där fanns några livstecken. En man slipade en båt och en annan hälsade innan han gick iväg med målardunkar. Jag tog paus vid kyrkan Agioi Deka.

Medan jag pausar kan jag berätta att kyrkan Agioi Deka är värd att besöka. Den har en imponerande ljuskrona som nog inte är större än de man får se i riktigt stora kyrkor, men här blir den enorm. Och jag undrar varje gång hur kyrkan kan hålla den uppe! En annan sak som jag tycker om är ikonostasen. De kan vara vackra, mörka, trista, ljusa, utsirade, enkla, smyckade, nya och gamla. Denna ikonostasen gör mig glad! Den är så färgrik att den fyller hela kyrkan med glädje och skratt. Samtidigt så är kyrkan tillägnad de tio martyrerna från Kreta som avrättades 250 e Kr av romarna. Och tyskarna låste 1943 in byinvånare här innan en del av dem sköts. Känns då ikonostatsen malplacerad, osmaklig? Nej, inte alls. Jag tror att det är så allt måste vara, inte minst livet. Det ska till någon sorts balans mellan det som är mörkt och det som är ljust.

En rolig detalj: i december 2014 fotograferade jag delar av ett gammalt hus, en ruin, bredvid kyrkan. Det är nu renoverat i den gamla kretensiska stenhusstilen. Jag hoppas att de inte plockat bort alla de gamla detaljerna som det vackra valvet och den ovanligt stiliga porten:

Renoverat (oktober 2018).

Så lämnade jag byn för att styra kosan mot kusten igen. Utsikten ut mot havet med Chrissi-ön är oändlig och vacker. Den lilla ön får snart vila efter alla turistbesök. Solen stod nu så högt att havet inte var blått utan ett enda stort solglitter.
Vägen går längs en ”halvravin”, dvs det är brant men jag tror inte att den stämmer in på definitionen av en ravin. Landskapet är fullt av skrevor och veck, toppar som är spetsiga och påminner om sockertoppar. En svag vind fläktade skönt för nu värmde solen. Det är kyligt om nätterna, men dagarna är fortfarande varma och go’a. Mötte en lösspringande hund! Jag vet inte vem som blev mest förbluffad – han eller jag. Unghundar och någon liten hund har jag mött tidigare, men då i närheten av skjul eller hus. Den här kom från ingenstans och verkade vara på väg upp till Gdochia. Lite senare mötte jag två vandrare så nu har jag mött 17 vandrare på 5 år. Det är inte någon större trängsel här nere!

Framme vid bilen kunde jag konstatera att det blev en halvdagsvandring på fyra timmar, foten höll och jag var sugen på mer vandring – precis som det ska vara! Jag slogs av en tanke: Lambros taverna i Tertsa ska snart stänga, jag äter lunch där! Och en god lunch blev det eller vad sägs om grillad färsk bläckfisk med sallad. Och nybakt bröd doppat i olja med mycket salt. Pricken över i!

Imorgon är det Ochi-dagen som ska firas med parad, orkester, flaggor osv. Festligt med mycket folk på sta’n!

Ha en skön söndag!

PS. Fler foton på min flickr-sida!

PPS. Nej, jag har inte hittat tvättklämmorna så i nästa vecka ska det inhandlas nya!

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Nyhet: halv vandringsvecka!
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad. Det går bra att kontakta mig hela året för frågor och bokning.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

6 tankar om “På gång igen!

  1. Eva

    Underbara naturbeskrivningar, som alltid. Härligt att läsa. Ja, varför fastnade man här i stället för i ett land med begripligt språk?! 🤔 Att böja franska verb är ju plättlätt jämfört med grekiskans! Men vi får väl kämpa på…

    Liked by 1 person

    Svara
    1. iamittilivet Inläggets författare

      Roligt att du tycker det!
      Grekiskan känns så främmande, men nå’n gång kanske det lossnar. Bara att kämpa på och invänta ”eureka”-stunden…..

      Gilla

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s