Enligt Svensk ordbok har smultronställe tre betydelser:
1. en plats där det växer smultron
2. en film av Ingmar Bergman
3. bildligt uttryck om ”en sär­skilt an­genäm plats eller tids­period; med tanke på upp­levelser av lycka, glädje, stor trivsel o dyl”
Enligt Wikipedia har betydelse nr 3 använts sedan förra sekelskiftet (alltså slutet av 1800-början av 1900).

Om vi lägger Bergmans film åt sidan så gäller för de andra två att smultronställe är inget som man berättar för andra. Vem vill komma till sitt smultronställe och där är inga bär kvar? Vem vill ha en angenäm, trivsam, lycklig plats invaderad eller förändrad?
De flesta av mina smultronställen här på Kreta finns omnämnda i bloggen på ett eller annat sätt. I blogginlägg eller under någon rubrik uppe i menyraden. Jag har inte gett dem beteckningen smultronställe eller lyft fram dem mer än andra för då skulle de inte längre vara mina smultronställen, eller hur? Så nu ska jag i stället filosofera lite kring hur man hittar smultronställen (nr 3)! Och vad är ett sån’t smultronställe!

Vad är ett smultronställe?
En surfning på nätet ger träffar på hemsidor för turistbyråer och andra som trummar ut påståenden som t ex ”här hittar du Skånes finaste smultronställen” och ”Värmlands vackraste smultronställen” och ”de 10 bästa smultronställena”. Jag får en känsla av att de egentligen menar något annat som ”sevärdhet”. För en offentligt marknadsförd plats eller sevärdhet stämmer inte in på ”eget smultronställe”. Nej, hur intressanta och sevärda och upplevelserika de än är så inte är de per automatik smultronställen.

Ett smultronställe är en plats där du finner något – inte som andra påstår är si eller så. Det är en personlig upplevelse. Intressen och önskningar styr dig så ett smultronställe där du upplever lycka, glädje eller trivsel (eller alltihop!) kan lämna någon annan oberörd. En by där jag finner frid och trivsel och andra känslor är för dig sliten, trist och tråkig. Det är helt ok. Det som en guidebok eller andra säger är fantastiskt och vackert och en massa annat finner du ocharmig och intetsägande.
Ett exempel från mina erfarenheter: 1987 besökte jag under en utflykt stranden Vai på Kretas ostkust. Den kända, vackra, enastående, unika palmstranden! Jag gick ur bussen och ut på stranden och sa ”jaha”. För mig fanns inget unikt eller enastående och jag har givetvis inte gjort något återbesök. Det betyder inte att jag tycker att det är nå’t fel på dig om du tycker att Vai är ett smultronställe.

Jag menar alltså att ett smultronställe, ditt smultronställe, är en plats som på något sätt berör dig. Du kan besöka en fornlämning och tycka att det är intressant. Du kan beundra en vy, vila i den en stund och se’n gå vidare utan något behov av att få uppleva den igen. Ett smultronställe berör dig djupare. Det är t ex skillnad att strosa i en by som är charmig och fin mot att strosa i en by där du känner dig hemma, får en varm känsla i bröstet och bara måste dröja kvar. Och komma tillbaka.
Ett smultronställe kan vara vad som helst! En restaurang, en by, en bergsluttning, en strand, ett café, ett museum, ett torg….

Hur hittar man smultronställen?
Givetvis kan man besöka ”kända” platser och sevärdheter för att utforska om de blir smultronställen, men oftare tror jag att vi besöker dem av andra skäl. Det kan finnas annat som intresserar och lockar med de platserna. Vars och ens intressen och önskningar och personlighet styr och jag tror att det är viktigt att vara öppen och nyfiken. På väg till den kända platsen – vik av och stanna på en vacker plats, avlägsen by eller liknande. Där kan finnas en riktig pärla, något som berör dig på djupet. Något som blir ett smultronställe. Eller så känns det bara som bortslösad tid. Men du tog i alla fall chansen att upptäcka något nytt, något eget, något unikt för dig.

Det viktigaste med smultronställen, tycker jag, är att inte fastna. Besöka igen och igen – visst, men uteslut inte nya upptäckter. Jag tror att vi alla behöver den där blandningen av hemtama, sköna platser och nyhetens behag och fräschhet. Och det vore ju korkat att inte ta chansen att hitta fler smultronställen!

Mina smultronställen
Runt om på Kreta, men av naturliga skäl mest på östra Kreta, har jag flera smultronställen. Det är stränder, byar, stadsdelar, tavernor, caféer, byggnader osv. Jag har ganska klart för mig vad jag söker, vad som tilltalar mig.
Om vi tar stränder så är det de små badvikarna med inte för mycket folk och helst blandad (olika nationaliteter) ”publik”. Taverna eller enkelt matställe ska helst finnas. Solstol och parasoll ett måste numera. Och (nu går en del av er i taket) inte en familjestrand, dvs inte alltför många barnfamiljer. Jag har inget emot barn – det är deras ouppfostrade föräldrar som kan förstöra en ljuvlig dag.
Om vi tar by så lämnar det tillrättalagda och finputsade mig ganska likgiltig. Jag tycker inte heller om ”vykortsbyar”, i alla fall inte här på Kreta utan de kan hålla sig i Kykladerna där de hör hemma. De byar som jag återvänder till gång på gång är ofta de okonstlade, enkla, fridfulla, slitna men fulla av historia och styrka.
Mina smultronställen ute i landskapet vet jag att jag får behålla för mig själv, bl a eftersom det inte går att ge vägbeskrivning. Det är platser där jag finner ro, en känsla av tillhörighet och att i all ödmjukhet få vara en del av helheten. Platser som jag ofta besöker på vandringar och finner samma känslor varje gång även om platserna aldrig har samma utseende. Årstider och väder påverkar, men grunden, eller platsens själ, finns alltid där.

Lite knepigare är de där smultronställena som inte går att förklara för någon annan: de som är förknippade med minnen. Jag satte min 38:a på Kreta första gången 1986 så det finns platser som är ”mina” av den enkla anledningen att en speciell upplevelse är knuten till platsen. Jag tror nog att alla har sådana platser. Vilka är dina?
Det är ofta platser som vi väljer att inte återbesöka och jag tror att det är av rädsla för att minnet, dvs upplevelsen, ska förändras. Jag vågade mig på att göra ett nedslag i Paleochora 2010 efter 24 år. Det var givetvis inte alls samma by (och denna nya variant tilltalade mig inte), men med den insikten klar och fast på hjärnkontoret före besöket lyckades jag behålla mitt minne av Paleochora 1986 orört.
Och av samma anledning vill jag inte vandra Samaria-ravinen igen. Den där majdagen 1986 var speciell och bl a så presenterade Samaria mig för och väckte min nyfikenhet för det här underbart vackra landskapets mångskiftande gåvor att utforska och njuta av.
Och det finns inte i mina tankar att besöka Itea igen efter den magiska kvällen…men nu for jag iväg utanför Kreta!

Jag ger så gärna tips om olika platser, men vilka som är mina smultronställen avslöjar jag inte! Kanske något av dem också blir ditt smultronställe! Kanske av en annan anledning och känsla!

Till sist
Var nyfiken och öppen för att upptäcka smultronställen. De behöver inte vara ”kända” platser utan de är dina platser som berör dig djupare än andra. Som Svenska ordboken säger: en sär­skilt an­genäm plats eller tids­period; med tanke på upp­levelser av lycka, glädje, stor trivsel o dyl. Och det är helt ok att hålla dina smultronställen för dig själv!

Ha det gott! Var rädd om dig och andra!

PS. Detta bloggämne var ett förslag från en bloggläsare när jag bad om inspiration från er läsare! Du får gärna när som helst föreslå vad du vill läsa om.

Koppla av, upplev och njut av sydöstra  Kreta!
Vandringssäsong september-juni. Stadspromenad och biltur året om.
Kontakta mig för frågor och bokning.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

PS. Finns också på facebook