Igår var äntligen vädret och jag i samklang så det blev en halvdagsvandring. Jag höll mig nära civilisationen pga att jag har besvär med ett ben. Det begränsar mig till viss del, men inget som utomstående märker. Har fått kontaktuppgifter till en sjukgymnast som jag ska kontakta på tisdag.
Varför inte på måndag? Jo, nu firar vi pingst så måndag är ”röd dag”. Du vet väl varför vi firar pingst? Om inte så kan jag berätta att det är 50 dagar efter uppståndelsen och det var då som den helige ande visade sig för lärljungarna vilket fullbordade treenigheten. Och det var då kyrkan föddes i och med att lärljungarna började sprida ordet och sin tro.
Jag startade strax innan 7 och hade sköna vindar som svalkade. Ett kaffestopp i en by var en skön paus. Naturen har så smått börjat stänga ner inför årets vila som infaller under högsommaren (vi har ju grönt, blommor osv även på vintern). Det är därför många säger att det är så fult vid Medelhavet, så brunt och bränt. Ungefär som om någon skulle besöka Skåne på vintern när dimman ligger tjock, åkrarna är plöjda och bruna, träden nakna och svarta – usch, så trist det är i Skåne.
Jag plockade några blommor:
(klicka på foto för större storlek)

Men det är inte min vandring jag ska blogga om idag utan den berömda droppen. Den där som gör att det rinner över när man fått nog av någonting. När jag kom hem från Rom läste jag på nätet om ett par som gett sig ner i en ravin nära Sitia. Där fick mannen en stroke, det var ingen täckning så frun fick gå tillbaka och uppåt för att kunna larma. Två ambulanser och räddningsmanskap kom, mannen fick bäras drygt en kilometer på bår. Lokalt undrade man varför de gett sig ner i en ravin som tydligen är svår och nästintill omöjlig att passera och temperaturen var runt 30 grader (varmare nere i ravinen där det står stilla).
Jag upptäckte att när det gällde paret så kände jag i stort sett ingenting, ingen sympati. Jag brukar argumentera kring att övervärdera sina egna förutsättningar, undervärdera landskap och klimat, förlorad respekt för naturen, inte ge sig ut utan att prata med lokalbefolkning eller ha någon med sig som känner till trakten, temperaturens och terrängens belastning för kroppen osv. All min sympati går till räddningsmanskapet som till stora delar består av volontärer från olika organisationer. De hamnar i situtioner de inte borde hamna i och det finns ingen arbetsskadeförsäkring eller liknande.
Varför tyckte jag att mina argument inte längre är intressanta? Jo, därför att jag, som har höga tankar om mänskligheten, nu måste se sanningen i vitögat: dumhet. Och när jag tänkte bakåt så hittade jag droppen. Det var videsnutten som las ut på facebook på paret som gick Samaria-ravinen i flipflops. Ja, du läste rätt. Europas längsta ravin (16 eller 18 km – där tvista de lärde). Kraftigt medlut tills man når botten, sedan stenigt och varmt.

Det här är inget som jag bara läser om utan jag har egna erfarenheter också. Vad säger du om de här två exemplen?
För ett par år sedan fick jag en fråga via epost om vandringar. Personen ville inte vandra tillsammans med mig utan ville bara veta var mina vandringar gick. Jag svarade att dels berättar jag inte mina vandringar (prata om dålig affärsidé!), dels var juli ingen bra månad att vandra pga högsommarhettan. Svaret var: ”Det är möjligt att juli inte är en bra vandringsmånad, men det är nu jag är här.”
Jag läste svaret ett par gånger. Jag förstår fortfarande inte att man inte ska anpassa sig till förutsättningarna utan bara följa sina egna önskningar och behov. Borde det inte vara tvärtom?

I veckan mötte jag och min lokale vän ett par från Österrike som skulle vandra Pervolakia-ravinen. Klockan var redan halv tio. Min vän sa till dem att vara försiktiga. Jag frågade om de skulle gå hela ravinen och jo, det skulle de.
Hur kommer ni tillbaka från byn? undrade jag.
Vi går samma väg tillbaka, sa mannen.
Jag sa också att de skulle vara försiktiga.
Då säger mannen: Det är inga problem, vi är från Österrike så vi är vana vid att gå i berg.
Jo, jo, tyckte jag, men tänk på den höga temperaturen plus att det är ännu varmare nere och  inne i en ravin.
Då viftade han med en vattenflaska på 750 ml och sa: Vi har utrustning!
Ta det lugnt, fick min vän fram.
Mannen vände sig om för att gå, hans ryggsäck var nästan platt så några större vattenreserver hade han inte med sig.

Så nu lägger jag ner med argument och råd. Ut och vandra! Strunta i temperaturer och råd från lokalbefolkning. Varför vettiga skor och utrustning – det är väl ”bara att gå”! Blir man varm får man sitta en stund i skuggan (för skugga finns väl överallt…). Starta gärna vid lunchtid så den varmaste delen av dagen ligger framför dig (det finns en anledning till att greker lämnar stranden, söker sig inomhus, vid 2-tiden och kommer ut igen vid 5-6). Och tänk framför allt inte på andra som ställer upp och räddar folk i nöd. Eller att de kanske borde vara någon annanstans vid en olycka eller liknande.

Nu ser jag fram emot pingsten som bjuder på lite ”långhelg” i och med röda måndag. Besöket i Skåne börjar ta form, mycket som ska hinnas med på 10 dagar. Bland annat ska jag vandra en dag och har lagt ut det här på facebook:

SE HIT SKÅNSKA VÄNNER OCH BEKANTA (å andra)!
En del av er åker på vandringsresor o likn, men hur många vandrar himmavid? I juli är jag i Skåne – vilka hänger med på Skåneleden söndag 21 juli? Jag lutar åt en av mina favoriter: Sösdala-Hässleholm, men är öppen för förslag! Sätt kryss i kalendern och hör av er! Jag ser fram emot att se er på leden.
(fotot: han väntar på oss på ett mjölkabord på sträckan!)

Så är du i närheten, pigg på att se en bit av Skåne som inte syns från väg eller tågbana så hör av dig!

Glad Pingst! Ha en skön och fridfull söndag!

PS. Fler foton på min flickr-sida!

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av natur och landskap samt upplev mina gömda pärlor.
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad.
Kontakta mig för frågor och bokning. Berätta vid bokning att du läser bloggen så får du 15 % rabatt (gäller inte enstaka vandring)!
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!