Nu är jag tillbaka till fullo efter olyckan! Igår vandrade jag och det gick alldeles utmärkt att bära ryggsäck. Lustigt att man uppskattar när allt går tillbaka till ”som vanligt”, men hur ofta man önskar att ”som vanligt” inte var ”som vanligt” när det är ”som vanligt”.

Planen igår var att vandra min ”korsa Kreta” eftersom jag är en förståndig vandrare. Rutten passerar och går i närheten av byar så det fanns möjlighet att bryta om det inte skulle fungera eller bli för varmt. Och möjlighet att fika om andan föll på.

Lämnade Ierapetra vid 6-tiden. Jag älskar ju soluppgångar, men nu när nätterna är så korta får man vara uppe svintidigt om man ska uppleva dem. Tror att jag fyllde den kvoten för ett tag framöver under konvalescensen när jag inte kunde sova.

Skönt att få ge sig iväg, både kroppen och knoppen applåderade och såg fram emot dagen. Frukost vid ett kapell, fika på kafenion i by och fruktpaus vid kyrka i annan by. Där emellan naturen, landskapet och jag. Sol, blå himmel med snabbt passerande moln, skön vind.

Och tankarna fick fritt spelrum. Blev lite förvånad när olyckan dök upp, men den måste väl gås igenom den också. Kanske det är dags nu när allt annat är ok. Dök också upp lite besvikelse över de vandrarveckor som gick förlorade pga olyckan. Vi är på väg in i juli/aug som inte är vandrarvänliga så uppehållet blir längre än det skulle behöva vara. Men det finns nästan alltid ett ljus i mörkret! Prognosen säger att vinden ska hålla i sig så det borde kunna bli en vandring till i nästa vecka.

På en liten grusväg mötte jag en gammal farbror med vespa som undrade vart jag var på väg. Jag lyckades förklara att jag var på väg till Pachia Ammos (uppe vid nordkusten) och han undrade varför jag inte gick på stora vägen. Ja, hur förklarar man det? På något sätt fick jag fram natur och vackert samtidigt som jag gjorde en svepande rörelse. Han log och sa endaxi, endaxi! (ok på grekiska) Undrar vad han tänkte i sitt stilla sinne? ”Hon verkar inte riktigt klar i knoppen, antagligen fått för mycket sol” eller ”Vilken trevlig människa som uppskattar den vackra naturen och inte är rädd för att ta i lite”. Ibland är det bra att inte veta. Och egentligen ointressant.

På en delsträcka har jag undersökt och provat så många alternativ så jag snart inte hittar över huvud taget! Ibland kan man krångla till saker alldeles förskräckligt när man försöker underlätta. Det blir liksom omvänd effekt på nå’t underligt sätt.

Tredje ögat var med och användes. Hade det t o m med mig hem denna gången! Har infört en ny regel: förbjudet att titta på foto under bussväntan. Fastnade lite i de gamla husen i Vassiliki, jag tycker de är fascinerande. Dels rent fotografiskt med ljus och skuggor vilket jag inte är tillräckligt skicklig att få fram men det är kul att försöka. Dels så triggar det fantasin för tänk om dessa hus kunde tala! Berätta vilka som bott här, hur de hade det, vad som hände dom och i omgivningen….

Försökte filma en snutt, behöver det till firmans hemsida, men det gick inget vidare. För mycket vind och jag behöver egentligen en större och stabilare kamera. Ju mindre desto skakigare och det finns inget mer irriterande och amatörmässigt än att tvingas titta på nå’t som nästan gör en åksjuk. Får träna och försöka några gånger till.

Drygt 5 timmar senare slog jag mig ner i busskuren i Pachia Ammos. Himmel, så bra man mår efter en halv dags frisk luft, naturdos och total avkoppling genom att vara närvarande i det härvarande. Kan verkligen rekommenderas!

Foto på min flickr-sida!

PS. Undrar du varför jag inte nämner gårdagens utveckling (eller vad man ska kalla det) i förhandlingarna mellan Grekland och ”trojkan”? Jag måste läsa lite mer om det, fundera lite. Återkommer!