Det som kallas ”Europas glömda krig” exploderade, efter åtta år, i fullskalig invasion för sex dagar sedan. Torsdagen var en förvirrande dag och det tog, i alla fall för mig, några dagar och mycket reflektion att förstå att vårt Europa och våra värden är hotade. Att nu måste en katastrof stoppas, en katastrof som har hänt förr och som ska stanna i historieböckerna.

Jag funderade över om jag skulle låta kriget komma in i bloggen, men läget är så allvarligt att det inte går att låtsas som ingenting. Jag tänker inte bidra med några nyheter för det finns det gott om – både bekräftade och obekräftade. På nätet har gamla oförrätter börjat dras upp, konspirationsteorier sprids, konstiga teorier flödar och allt det vill jag inte bidra till. Detta blir istället en salig röra av egna tankar.

När Kubakrisen inträffade, ”Kalla krigets hetaste ögonblick”, under 13 dagar 1962 var jag fyra år. Mina föräldrar berättade senare om rädslan och oron för ett tredje världskrig. Ändå var de inte utsatta för den tsunamivåg av information som vi är idag och det hände så långt borta. Det var ju innan man poppade över till New York på en weekendresa. Kalla krigets terrorbalans har jag givetvis upplevt, men det fanns en balans. I alla fall chimärt. Utvecklingen efter 1991 var positiv då allt fler stater fick självständighet och frihet. Ska vi nu backa flera år tillbaka?

Det fanns en person som inte stod ut med sönderfallet. Putin. Det är enkelt att avfärda honom som en galning, men om vi skalar bort den svulstiga retoriken och tittar på hans handlingar genom åren så visst finns det en plan. Och det är det som gör att jag ryser och håret reser sig på kroppen. För vad kommer efter Ukraina? Om han vinner – vem står på tur? Om han förlorar – hur reagerar han då, vad blir nästa drag? Alexander Stubb, Finlands f d premiärminister, beskrev i ett intervjuinslag Putin med orden dogmatisk, nationalistisk och ideologisk. Det låter inte som en bra mix.

Den massiva rapporteringen har flera sidor. Vad är sant, vad är inte sant? Det får oss att undra över vad som egentligen pågår och skapar det kanske mer och onödig oro? Är det inte på sätt och vis motbjudande att ta del av krig i realtid – ungefär som om man sitter och tittar på en film?
Jag har varit ute och vandrat lördag och igår. På så sätt får jag en paus från bruset och kan i lugn och ro smälta och bearbeta mina tankar. Jag har mobilen med ut för gps och kunna ringa, men eftersom jag inte fibblar med den i övrigt så blir det ett avbrott. Hur orkar de som ständigt är uppkopplade? Hur bearbetar man all information om det är ett ständigt flöde? Hur sorterar man?

Jag är imponerad av de svenska presskonferenserna. De har gett intryck av stabilitet, styrka och tydlighet. Och det är viktigt för räkna lugnt med att även motståndaren lyssnar av alla uttalanden, information osv. Nu när alla är på tårna, lyssnar på och bedömer varandra är en del uttalanden roligare och mer smickrande än andra, t ex Richard Engels (chefskorrespondent på NBC News) twitter:
You know you’re an unpopular leader when Sweden is sending your enemy 5,000 anti-tank missiles.

Det som är något störigt på presskonferenser och i övrig rapportering är de där journalisterna som inte lyssnar utan ställer frågor som redan är besvarade i genomgångar, ställer samma fråga som kollegor, ställer frågor som är helt barocka som t ex ”hur bedömer du” eller, en riktig högpoängare, ”när ska leveranserna ske?”. Visst, det är väl självklart att försvarsministern kan berätta det! Himmel….

Grekland har varit lite vacklande, tycker jag. Presidenten gick tidigt ut med ett uttalande angående greker boende i Ukraina. Premiärministern gjorde sedan ett uttalande om att man välkomnade grekiska flyktingar vilket var ett märkligt uttalande. Det uttalandet förtydligades lite senare av Migrations- och asylministern att Grekland var beredd att ta emot ukrainska flyktingar, men se’n trampade han i klaveret genom att säga att dessa flyktingar ”are true refugees”. Jag antar att han då menar i motsats till de som flyr över Egeiska havet. Igår meddelades att 1 053 ukrainska flyktingar anlänt till Grekland.
Grekiska Turistförbundet har gått ut med att man ska utvärdera vilken betydelse kriget får för turismen i Grekland i år, men det är ännu för tidigt. Ryssar och ukrainare är stora turistgrupper. Jag vet inte, är verkligen turism något vi ska oroa oss över just nu?
Grekland har skickat fyra plan med ”militär utrustning” och byggnader har varit belysta med de ukrainska färgerna. Grekland tillhörde inte de länder som efter egna beslut stängde luftrummet utan det blev gjort i och med EU:s beslut.
Jag har hört att inslagen på grekisk tv är mycket bra, att grekiska reportrar är på plats och ger information inifrån.
Det ska tilläggas att jag inte har någon helhetsbild över Greklands agerande och uttalanden, men av det jag läst på nätet känns Sverige betydligt mer aktivt och bestämt. Och det ska tilläggas att Grekland tillhör både EU och NATO vilket kan göra det mer komplicerat att agera.

På svensk tv har det nämnts att påven uttalat sig, men jag har inte hört någon nämna något om den ortodoxa kyrkan. Så nu gör jag det. Den ekumeniska patriarken i Konstantinopel (Istanbul) var tidigt ute och fördömde invasionen. Därefter har flera talesmän för den ortodoxa kyrkan uttalat sig till stöd för Ukraina och att man ber för fred.

Det känns tryggt med EU. Vi får se hur länge alla 27 är enade, men det är positivt att se att unionen fungerar vid yttre hot. Både Sverige och Grekland är små länder på den internationella scenen så de behöver stödet och gemenskapen. NATO vet jag inte så mycket om, men den alliansen känns också stabil och handlingskraftig. Jag tror att Putin är mycket förvånad över det samlade motstånd han mött. Han räknade nog kallt med att länder skulle börja tjafsa inbördes.

Pressen på oss är mycket stor just nu. Pandemin backar inte för krig utan är ständigt närvarande. Polen har uttryckt oro över risk för stora smittutbrott i och med de ukrainska flyktingarnas ankomst eftersom så många av dem inte är vaccinerade. Jag hörde en siffra på 51 % vaccinerade.

I söndags var det skattjakt här i Ierapetra, bl a i gamla sta’n. Rop och skratt från barn som sprang i gränderna fick mig att tänka på barn i Ukraina. Jag vet att det finns alltför många barn i världen som far illa i krig och svält. Om det går att gradera lidande så är barnens störst eftersom de är helt utelämnade till de vuxna. Barnen har inga förutsättningar eller medel att välja, att fly, att förändra sin situation. Det är rörande när pappor måste ta farväl av sina familjer vid gränser eftersom de inte får lämna Ukraina. Mina tankar gick dock till de 98 000 barnhemsbarnen i Ukraina. Hur kan personal räcka till att trösta, ge en kram, stryka en kind? Och personalen har ju egna familjer. Vad händer med alla barnhemsbarnen om Ukraina faller ihop? Sprids de med vinden?

Jag vill rekommendera två dokumentärer som finns på svtplay. Den ena heter ”Hotet mot Ukraina”, är två avsnitt, leder oss genom händelserna från 2013. Bland annat berättar de om hur Zelenskyj kom till makten – en både otrolig och smårolig väg. Den andra dokumentären heter ”Ryssland vs Ryssland” och tar upp hur delad befolkningen är i Ryssland i sin inställning till makten mm.

Ja, det blev väl lite virrigt och rörigt, men så har vi det nog lite till mans just nu. Det gäller att hitta en balans mellan vardagen och katastrofen som pågår. Allvarligt är det, väldigt allvarligt, vilket i alla fall jag har svårt att ta in och fullt ut förstå vidden av. Men jag känner djupt att Europas demokrati och säkerhet ska ingen försöka rubba! Och jag beundrar ukrainarna och deras president som nu strider för oss alla.

Sköt om dig! Var rädd om dig och andra!