I onsdagskväll fick vi alltså besked om två lättnader varav den ena är att vi kan använda kod 6 ”training” i vårt län, dvs vi kan köra iväg. Men bara på helgerna. Så hur blev då helgen?

Det är några veckor sedan jag senast var utanför sta’n. Att köra iväg på kod 6 ”training” togs bort 5 mars och innan dess hade vi några dagar med kraftig blåst och ostadigt väder. I lördags var väderprognosen inte bra så då blev det träff med vänner och vi har inte setts på sisådär 5 veckor. Och ja, vi höll avstånd osv. I söndags var det en laddad Ia och en utvilad Panda som gav sig iväg till by på Ierapetra-slätten! Jag hade satt ihop en kort vandring med lagom mot- och medlut med tanke på att inte ha vandrat på ett tag. Men oj, så frestad jag var att ge mig upp i bergen på en längre tur….men det kommer en helg till!

Oj oj, oj, så gott det var!
Fågelkvitter i mängd, de är som tokiga.
Mängder med blommor – några väntade på sin tur med svällande knoppar, en del i sin praktfullaste blomning, andra hade börjat tacka för sig.

• 

• 

• 

• 

Tystnaden. Balsam för själen.
Plötsligt ljud och värme från en olivlund där träden beskars och grenarna eldades.
Något motigt i en lång uppförsbacke, samtidigt skönt att känna musklerna svara.
Hjärnsnurr mycket värre än en bikupa. Det är tröttigt uppe på kontoret efter de senaste månadernas många ändringar i restriktioner och regler. Det fick snurra helt fritt!
Inga segelflygande rovfåglar. Troligen för mycket blåst och för starka kastvindar.
Alla växter har kommit olika långt så flera gröna nyanser. En speciell känsla att stå i ett skiftande grönt hav fullt med blommor och titta bort på snöklädda toppar.

Kom in i liten by, fönsterluckor slogs upp, en kvinna tittade ut och vi hälsade. Jag erbjöds kaffe, men hade ju med mig i ryggsäcken. Katter cirklade runt och jamade, nöjda när kvinnan kom ner och la fram mat.
På väg ut ur byn hälsade jag på en tyst och fin hund.
Den sträcka jag trodde skulle mest bära neråt var fortsatt kuperad. Till och med fick jag gå en sväng runt en liten ravin.
Stod stilla och lät ögonen fröjdas av bergssluttningarna som nu skiftar i gult och rött. Skrev upp i minnets kom ihåg att i nästa blogginlägg ska jag reda ut det där med ginst och inte ginst.
Nästa fika vid kapell. Några bilar körde förbi, fler som grep möjligheten att komma ut.
Traskade över en mindre kulle där en biodlare var så inne i sin egen värld, eller kanske binas värld, att jag i lugn och ro kunde ta ett fint fotografi.
I ett av de sista medluten råkade jag ut för rullgrus och höll på att sätta mig på ändan. Det hade just varit snyggt med tanke på nästa helg!

Framme vid bilen efter nära 4 timmar, klockan var 12:40 – inte kan jag köra hem nu!? Jag körde en tur österut mot Sitia, men tog av innan jag kom fram till sta’n. Tvungen att stanna då och då. Naturen är så prunkande att man nästan kan höra hur det växer och åmar sig. Jag blir lika förvånad varje vår här nere att det över huvud taget kan finnas så många gröna nyanser. Började räkna dem, men fick ge upp. Besökte ett kapell tillägnat ett helgon jag inte hört talas om tidigare. Ensam på vägen, kändes som om tiden och världen stod stilla. Så totalt avkopplad och i maximal harmoni att jag inte ens blev irriterad när det smällde till i ena bildörren. Det var fönsterhissen som gick sönder, men vad gjorde det? Det finns verkstäder. Och glasrutan gled ner en bit så våren sköljde in i bilen med sina ljud, sitt ljus och sina dofter – vem kan då bli irriterad?

En så’n ljuvligt härligt underbar helg! Vänner lördagen, vandring söndagen. En helg som gav vila och massor av energi. Blir en bra vecka! Gör inget att jag är förvisad till en liten och begränsad tillvaro mån-fre för det kommer en ny helg!

Ha det gott! Var rädd om dig och andra!

PS. Fler foton på min flickr-sida! Manual till flickr finns i högermarginalen.