Frihetsdagar!

Första veckan efter utegångsförbud! Fortfarande restriktioner och regler, men vi får röra oss utanför hemorten i vår region/prefektur. Det betyder att jag kan vandra igen efter sex veckors ofrivilligt uppehåll!
(klicka på foto för större format)

Måndag
Frihetskänslan var stor när Panda och jag körde ut ur Ierapetra. Bara det var underbart, vi kunde kört hem igen. Men vi fortsatte uppåt och utåt! Jag tyckte Panda var lite slö i uppförsbackarna, men det var nog jag som var otålig.
Känslan när jag steg ur bilen var obeskrivlig. Hälsad av en lätt, nästan försiktig, vind som smekte min kind och kom med frisk bergsluft. Ett ögonblick att spara och vårda i minnesbanken.

Började gå och fylldes av igenkännandets glädje. Hundskall i fjärran i den rofyllda tystnaden, solens värme, bergens skrevor och stora klippblock som levde när molnen började samlas vilka lät ljuset leka. Fick en riktig fetsmäll med blommor och jag hittade tre-fyra för mig nya blommor! Det är väl så att hungrande ögon ser bättre och girigt. Så underbart att vara så nära igen, vara mitt i landskapet omgiven av naturen.

Ursäkta språket, men det var så jävla grant så det gick inte att vara annat än lycklig:

Sluttningar som skiftade i gult (ginsten som avlöst sin släkting) och rött (Ebenus cretica) som bröt igenom alla gröna nyanser man kan tänka sig. Getklockor pinglade och jag stod en stund och såg dem skutta runt på en klippvägg.

Nya kameran och jag har inte umgåtts under hela april så vi får bekanta oss igen. Några blomster:

Mitt i alla glädje och lycka kände jag mig snopen, lurad, bestulen. Den där biologiska enheten som grasserar har gjort att jag missat det mesta av våren. Jag fick vara med om början och får nu komma in på slutet. Naturen är som ljuv musik, som en symfoni. De olika sektionerna i symfoniorkestern avlöser, överlappar och förstärker varandra. Så märkligt att bara få höra början och slutet på ett musikstycke – precis så känns det nu för mig med våren.
Som tur är kommer det en ny vår nästa år.

Drygt fyra timmar efter start var jag tillbaka vid Panda. Redan slut? Jag vill ha mer, mer, MER!

Tisdag
Vädret gav mig en dags uppehåll. Det blåste för mycket, det hjälpte inte att jag är SÅ sugen på mer…

Onsdag
Jag behöver mer ”gå” i kroppen så kanske Lasithi-platån. Fast där var jag i februari – jag kör upp till Katharo-platån! Jag ska passa på att rekognosera en ravin och en väg.

På vägen upp fick jag akta mig som vanligt. Detta är getternas och fårens rike så de ligger kvar eller masar sig långsamt över vägen. Det gäller att ha ett ägg under gaspedalen!

Oj, oj, oj! Här blommade fruktträden i ett grönt, inbjudande hav! Fåglarna ackompanjerade ivrigt allt det sköna. Smältvatten porlade här och var. Och den ljuvliga kontrasten mellan att stå i grönskan med kvitter i örat och nästan kunna sträcka ut handen för att röra vid den kalla, blöta snön på Dikti-massivets toppar. Vad kan man mer begära, vad kan man mer behöva?

Naturen bjuder på välgörande avkoppling och i dessa tidevarv blir det ännu tydligare och påtagligt. Här är allt ”som vanligt” och det finns inget surr av specialister, experter, framtidsprofeter, spekulationer, rykten. Det är som en rofylld fristad där allt rullar på som det alltid gjort. En sann lisa för själen.

Plötsligen slog mig en tanke: Katharo-platån är oskräpig! Annars ligger det skräp vid vägkanter, det finns informella ”soptippar” uppe i bergen, det kan vara stökigt kring hus och odlingar. Men på platån är det inte det!

Ravinen gick inte att gå in i, det går tydligen bara från Lasithi-platån och får testas vid annat tillfälle. Jag gick en bit på grusvägen över bergen till Lasithi-platån. Det är inte en väg jag rekommenderar att köra med vanlig personbil och inte med hyrbil.
När jag kommit en bit hittade jag en rastplats mitt i vårens grönska med en fantastisk utsikt:

Efter ytterligare en bit stod jag alldeles stilla. Sex rovfåglar underhöll mig med sitt underbara segelflyg. Så häftigt när de är så pass nära att man ser justeringarna de gör med vingspetsarna och hur de lutar kropparna i svängarna. I övrigt inte en vingrörelse. Ren och skär skicklighet!

Så kom jag till en skarp kurva och såg mig omkring alldeles mållös! Nära till vänster hade jag Diktis snöklädda toppar och till höger Lasithi-platån med snöiga toppen på Psiloritis i fjärran. En magnifik vy som bjöd en andäktig stund!

Hälsade på Panda och en övervänlig tik efter sex timmars vandring. Trött i huv’et efter så många timmar med klarblå himmel och strålande sol. Körde ner från platån och den vägen ner till Kritsa är helt enkelt tokvacker!

Precis som våren knackar på vinterns dörr med sin mandelblom knackar nu försommaren på vårens dörr med oleander som börjat blomma!

Torsdag
På morgonen hade mina ben och min hjärna ett samtal som lät ungefär så här:
– Vi vägrar den vandring du planerat idag! Den är för lång och för kuperad för oss.
– Men om vi tar det så lugnt? Orken och konditionen finns ju!
– Det hjälper inte. Du vill mer än vi, dvs musklerna och knälederna, klarar av. Efter 6 veckor med bara promenader och innesittande kan du inte begära flera vandringsdagar på raken.
– Nähä.
– Och du borde tänka på en sak till: igår blev du trött av värmen och att vara i solen flera timmar. Du har ju ingen AC där uppe på kontoret!
– Men om jag kortar av den? Visserligen blir en sträcka lite tråkig, men…
– Aha! Gå bredvid ravinen istället för upp genom? Och kortar av sträcka nr 2? Kan fungera!
– OK! Då gör vi så istället och den jag planerat tar vi i oktober.
– Ja, ja, det får vi se då…

Så lastade vi in oss i Panda och körde upp till lilla, fina byn Prina. Blomdoft slog emot mig när jag gick ut bilen – jasmin eller kaprifol? Och det var alldeles stilla. Inte ett blad rörde sig, inte ett ljud hördes.

Vandringen indelad i tre etapper: kuperad, nedför, uppför. Lämnade byn och gav mig ut på den kuperade delen. Passerade hela flockar av den graciösa och vackra gladiolus. Idag kändes dock mer som insekternas dag än blommornas. Flera olika fjärilar fladdrade omkring. Plötsligen hörde jag det lustiga ljudet av minihelikoptern: det svarta snickarbiet (en av mina favoriter) som dök över min axel. Flygor, bin och andra flugfän. Små gräshoppor skuttade runt, ödlor prasslade i gräset. Och över alltihop det ivriga och intensiva fågelkvittret. Gick förbi några buskar där ifrån det hördes ett kurrande ljud. Någon form av större fågel, kanske?

I början av etapp två svek minnet mig! Hur långt är det till avtagsvägen? Ibland händer det på vandringar jag inte gått på ett tag eller när jag blandar ihop olika sträckor. Jag provade någon liten väg, konsulterade gps, provade en annan. Då skickade benen rörpost (jag är en gammal modell) till hjärnkontoret: ”Skärp dig! Så’nt här snurr orkar vi inte med!”. Då skärpte de sig på kontoret och jag fick ordning på vägarna både på gps och i verkligheten.
Efter en stund passerade jag stinkbombsland! En mängd drakkallor stod i högblom och då stinker de för att locka till sig spyflugor som ska ta hand om pollineringen.

Efter fika med utsikt över byar, berg och Mirabellobukten var det dags för etapp tre. Liten bilväg, men det kom bara två bilar så jag kunde kryssa efter behag för att njuta av blommor, titta ner i ravinen, beundra vyer. Och ta nytta av skugga då och då.

När jag kom tillbaka in i Prina mötte jag två vandrare! Det gör totalt 17 vandrare på sju år (mina vandrarkunder oräknade) – ingen trängsel direkt i denna delen av vandrarvärlden. En tant stod och väntade på den rullande butiken som kom med allehanda livsmedelsvaror – piffigt!
Efter nästan fem timmar satte Panda och jag fart mot Ierapetra, delstopp i super market och se’n hem för att duscha, ta hand om varma fötter och sjunka ner i soffan med en god kopp kaffe!

Fredag
Städdag på stumma ben och med tom hjärna.

Och nu är det lördag, tid för att smälta alla intryck och för reflektion. Jag var ivrig och otålig i början av veckan, men våren kan man inte springa ikapp. Det som har varit har varit. Jag måste få bort frustrationen över förlorad vandringstid. Mitt vandringsuppehåll varje år är högsommaren (juli-augusti) eftersom det då är för varmt att vandra så det är ett naturligt uppehåll. Jag kan inte försöka kompensera den tid jag blivit bestulen på genom att trycka in så många vandringar som möjligt fram till slutet av juni.
Ibland måste man bara vila i det som är och inte det som varit eller kunde ha blvit. Nu är dessutom den värsta hungern stillad så nu faller jag in i mitt vanliga vandringsupplägg. Och ser till så att alla kroppsdelar hänger med i bra skick!

Ha en skön helg! Var rädd om dig och andra!

PS. Fler foton finns på min flickr-sida! Jag är lite trött på att fotografera blommor, men vill du se blomsterfägring på Kreta så titta i albumet ”Flowers of Crete”.

Upplev och njut av sydöstra Kreta!
Vandringssäsong september-juni samt stadspromenad och biltur året om. Kontakta mig för frågor och bokning.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!
Inga vandringar före 1 sept pga direktiv från regeringen i samband med Covid-19!

7 thoughts on “Frihetsdagar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s