Drygt halv sex lämnade jag hemmet och steg ut i en mycket mörk stad. På himlavalvet några stjärnor och en tunn, skarp månskära. Sopbilen, några fiskare på ett fik, ett par tidiga jobbare och en härlig vind var allt som rörde sig. Jag ville dansa fram, hoppa upp i luften, skrika högt: NU BÖRJAR VANDRINGSSÄSONGEN!

Förståndiga jag började alltså tidigt och det var med tanke på värmen. Den vandring jag valt är min ”Korsa Kreta” eftersom den slingrar sig in och ut genom byar så det är enkelt att bryta när som helst.

När jag närmar mig byn Vainia har mörkret skingrats lite och det sätter fart på tupparna. Hör också några cikador och blir lite förvånad. Jag trodde att de ville ha sol, gärna så mycket sol som möjligt. Kanske är några ljusskygga exemplar. Eller nattsuddare på väg hem.

Passerar byn som ännu sover. Stretar upp till ett kapell, går in och tänder ljus, tar fram min frukost och njuter av att se landskapet ljussättas av solen som höjer sig över bergen. Det är nästan som om den retar Ierapetra, kittlar sta’n med wakey, wakey! Oj, vad det är vackert! Och rofyllt. Och stilla.

Vandrar vidare till nästa by. Vet att denna vandringen blir misslyckad, det blir alltid säsongens första. Det beror på för mycket rastlöshet i kroppen, för stor längtan som rinner över, för mycket medvetenhet om ryggsäcken och vandringsskorna och takten och….för mycket koncentration helt enkelt. Det blir ingen större avkoppling idag, ingen tankarnas flykt eller tömma hjärnkontoret. Men som sagt, det brukar vara så. Bara att ta det som det är. Det är SÅ gott att vara ute och iväg igen!

Känns nästan som om det är första gången jag vandrar här, det är så längesen sist. Kan improvisera lite, hittar några nya gränder i en by, tar en omväg in om en annan by.

Stannar i en by för att vila en stund och häva i mig en god café frappé. Jag är ungefär halvvägs och klockan är runt halv nio. Solen klättrar på himlen, men vinden håller i sig. Det här blir bra!

Över kullar och genom olivlundar till nästa by och nu börjar det kännas lite. Många små pauser, mycket vätska. Stannar upp och tittar upp mot bergen, inga rovfåglar att beundra idag. Mycket är grönt, men gräs och örtväxter är bruna. Allt är dammigt. En regnskur skulle göra gott. Jag har sett tidigare hur det gröna bara exploderar på hösten efter en regnskur.

Några tjusiga agave blommar med sin karakteristiska och höga stängel. Plantan dör ju när den blommat och spridit sina frön. Funderar över att det är så sorgligt att ryckas bort under den vackraste och finaste tiden under sin levnadsbana. Fast det är inget vidare att känna sig vissen så det finns kanske nå’n uträkning med att det är som det är.

Näst sista byn och glädje över att snart vara framme. Nu börjar det blir varmt. Väljer ändå den lite längre vägen, men där står en grävmaskin och gör ett långt hål för rörläggning. Vända om och ta andra vägen. Kryper in i busskuren i Pachia Ammos så där en kvart i tolv. Lagom. Skönt. Härligt. Ner med det sista vattnet, finns butiker runt om mig. Har jag missat bussen, tro?

Har så’n tur så bussen är försenad, annars hade det fått bli lunch nere på strandpromenaden i väntan på nästa buss. Nu blir det lunch i Ierapetra på vägen hem istället.

Och nu har jag slappat i soffan och är precis slut! Kommer att sova gott i natt! Fast först ska jag lägga ut foto på flickr från idag och i söndags, de finns här.
Och nu ska jag ut på balkongen och dansa av glädje och lycka!

från mrsmodesty.wordpress.com