Solnedgångar är beskrivna och besjungna i oändlighet. Romantiska, dramatiska och det finns många fantastiska (och mediokra) foton och bilder. Visst är det nå’t speciellt i den där stunden mellan dag och kväll. Som en korridor mellan vårt värv och vår fritid. Det ger oss möjlighet att stanna upp, summera och samla oss för det som kommer efter.

Jag tycker att det pratas alldeles för lite om gryningen och soluppgången. För mig är det en magisk stund då allt står stilla, håller andan. Ännu en gång sker det ofattbara: solen kommer idag också. I den magiska stunden är allt möjligt. Dagen som ligger i sin linda kan ännu bli precis hur som helst, det oskrivna bladet. Det vi planerat kanske inte kan utföras, det oanade kommer att hända.

Den stunden då allt är möjligt och tiden står stilla är så otroligt vacker och större än alla dagar och nätter. Det är som om livet börjar igen, en ny chans, ett nytt äventyr. En känsla av barnets oskuld och naivitet. Jag stiger gärna upp svintidigt för att få börja en vandringsdag med soluppgång. Vi startar tillsammans och sedan följs vi åt; ljuset, naturen och jag. Det är en ynnest, en gåva.

Nu när sömnen inte fungerar så bra får jag gryningar och soluppgångar i parti och minut. I lördags njöt jag av ett fantastiskt skådespel utanför fönstret på sjukhuset i Agios Nikolaos. Det gick sakta från nattens svärta till en unik mörk lilablå som var startskottet. Sedan avlöste den ena blå nyansen den andra. Fler nyanser än jag någonsin sett. ”The blue moment” fick en ny innebörd. Som avslutning en skir urvattnad blå nyans, som vattenfärg, innan dagsljuset tog över.

I veckan var det speciellt en gryning som fångade mig. Bakom Tripti-bergen kom ett gulblått, nästan genomskinligt, ljus. Det gula blev mer och mer intensivt tills det såg ut som om bergen stod i brand. De fick en skarp linje som verkade sylvass. Och då gäller det att öppna sitt sinne och bara njuta för det är en mycket kort stund. Förtrollningen bröts av att solen steg över bergen och det blev en ljusexplosion så man trodde att bergen skulle vittra sönder. En ny dag hade börjat, tiden rörde på sig.

Ibland behövs inga utarbetade metoder med tjusiga och trendiga namn för att njuta av livet, fångas av vårt klots storhet, för att vila i ögonblicket långt från stress och annat. Ibland behövs bara att pallra sig upp ur sängen, sätta sig ner och ta emot.