Etikettarkiv: vachos

Kokt kräfta på marsch

Igår var jag tyvärr lite krasslig så det blir idag jag ska berätta om i söndags. Hänger du med?

När vi flög över Skåne den 10 mars var det ett brunt och svart och kalt landskap. När vi i torsdags flög in över det grekiska fastlandet för att landa i Aten var landskapet grönt och gult med vitrosa avbrott här och där. Nu är det öde i norr och liv i söder!

Och jag fick en härligt ljuvlig vandring en riktig vårsöndag! Steg ur bilen vid 8-snåret i Vachos och möttes av de mässande rösterna inifrån kyrkan. En vandring kan inte börja bättre. Frid och ro med en gång.

Bergssidor fulla med vita och gula blommor. Träd som blommar, löv som spruckit fram. Det kvittrar och porlar och skiner. Fjärilar som leker sig fram, insekter, bin som brummar. Här får du en söndagsbukett:PicMonkey Collage

Jag tycker att allt är senare än mars 2012, men det är inte så konstigt efter denna vintern. Kommer en vindpust då och då, de är kyliga.

Jag har så många alternativ i detta området så vid nästan varje korsning känner jag mig som Gösta Ekman i ”Aftonbladet eller Expressen”. Brant eller plant. Vyer eller olivlund. Beslut, beslut. När jag står i tankar får jag nästan hjärtsnörp av en biltuta. En kamouflageklädd typ tycker tydligen att det är läge att hälsa. Förresten, visst är det svårt att hålla sig för skratt när folk har kamouflagemönstrade kläder i sta’n?

Det var en liten utvikning. Står vid en punkt och ser hela ön i ett nötskal. Till höger brant, dramatiskt, kalt med ravin. Rakt fram havet. Till vänster grönt, frodigt, olivlundar. Denna ön är så fantastisk. Och vacker. Ja, ja, jag vet att jag sagt det förut, men så är det i alla fall.

Kikaren invigs (vad skulle man ta sig till utan Clas Ohlson?), allt kommer nära. Några rovfåglar glidflyger över mig, de är så stora och vackra ser jag i kikaren. Plötsligt slår det mig att varför cirklar dom över mig? Tycker dom att det ser ut som ett bra byte som kan räcka i många dagar? Jag samlar ihop kaffekopp och ryggsäck och fortsätter vandra.

En fårhjord förs neråt, jag får in herden och hans hund i kikaren. Han sitter och ser sig omkring. Jag undrar om han ser hur vackert det är. Eller hur fin och skiftande arbetsmiljö han har. Nya ”tavlor” varje dag. Han spanar ut över havet, jag tror att han ser. Och njuter.

Behöver gps:en i ett läge, men då lägger batteriet av. Det får inhandlas ett extrabatteri, inget att be för. Kortärmad t-shirt och ångrar att inte shortsen fick följa med. Kroppen är tung och trött. Det blev nog för mycket passivt ”stugvärmemys” under Skånedagarna, tänker jag. (fast igår förstod jag att det var nå’t annat, var lite krasslig i magen)

En underbar vårdag och en lika underbar vandring! Jag skulle kunna bara gå och gå. Fast dusch och pizza låter inte så dumt…..

Undrar du över rubriken om kokt kräfta? Om jag säger så här att 7 timmar i vårsolens glans sätter sina spår i nian?

Foto (även från Skåne) finns på min flickr-sida!

Nytt år, ny trakt

Började få problem med internet igår kväll, fortsatt idag att hoppa av och på och nu har vi skyfall och åska så att rutorna skakar. Hoppas jag får ut det här inlägget innan tangentbordet blir strömförande!

I lördags tänkte jag att nytt år inbjuder till nya äventyr så varför inte en alldeles ny vandring!? Har funderat på det ett tag, men inte kommit till skott: vandra mellan Amiras och kusten. Sagt och gjort, jag körde västerut tidigt på morgonen i ett landskap som först glödde rött i den uppgående solens sken som efter en stund skiftade så landskapet blev guldglänsande. Det är vackert på vår planet!

Startade i byn Vachos, en ny bekantskap. Byar kan vara sömniga, tysta, charmiga, vilsamma osv. Vachos kändes spöklik. Det stod bilar parkerade på huvudgatan och det fanns den vanliga blandningen av fallfärdiga hus och vanliga hus. Men det kändes ändå spöklikt. Tog mig nerför en vindlande gränd för att hitta min väg och där öppnade sig den mest fantastiska vy. Här visade sig det landskap som jag skulle få njuta av under några timmar. Brant, grönt, silvrigt, blått hav och dito himmel, skrevor, raviner, toppar, ja kort sagt vackert och dramatiskt.

Alltid lite nervöst att ge sig ut i nya marker så kartan låg bra i handen. Den behandskade handen. Shortsen inte ens nerpackade, nu är det vinter. Vände mig om och såg flera snötäckta toppar ovanför Amiras. Jag var uppe på Viannou-platån den 16 dec ifjol (”Inte så varmt men skönt ändå”), då var där kallt och nu antagligen snö. Bergen får en extra dimension med snön, deras färger blir många: gröna, blå, bruna, vita, grå, röda.
Och jag räknar byar för här ligger dom tätt. Får ihop 9 st!

Alldeles fascinerad av att det överallt i detta landskap växer olivträd! Det måste bo ett speciellt folk här, jag har nog aldrig sett varenda cm utnyttjad oavsett hur brant det är. Och brant är det, vi pratar inte mesiga sluttningar. Tänk, så mycket hårt arbete! Plantor ska sättas, vattenledningar dras, oliverna skördas vilket är tungt fysiskt arbete (tänk bara på att bära en säck med oliver upp- eller nerför en brant!) och dessemellan är det lite ansning och putsning och beskärning. Jag tror att jag ska äta oliver med andakt i fortsättningen, kommer att se de här branta lundarna för min inre syn.

Så slog det mig att jag vandrar ju i området för Viannou-massakern då cirka 20 byar brändes eller sprängdes under andra världskriget, 461 människor dog, det tog tid innan livet i byarna kom tillbaka. Man sträckte väl ut en hjälpande hand till varandra med husrum och mat tills det gick att flytta tillbaka. För det är ju så att tillsammans är vi starka. Och mänskliga.
Kanske det som är förklaringen till att varje plätt är odlad, här bor kanske ett väldigt segt folk som inte backar för lite utmaningar och svett!

Kom ner till kusten, några tavernor som är stängda, ett hus där man kan hyra rum men det är också stängt. En gammal kvinna satt och sov på en av balkongerna bredvid en tvättställning. Varmare eftersom här var nästan vindstilla. Hittade vägen tillbaka uppåt, det visade sig att den bjöd rejält motstånd nästan ända upp. Gick och tittade ut över raviner och flodfåror, kanske det går att knyta ihop några andra småvägar. För hit ska jag igen, garanterat!

När jag vilade och njöt av utsikten slog det mig att det är perfekt att vandra på små vägar. Ingen klättring, inte mycket kartläsning och gps-letande eller ständigt koll på var man sätter ner fötterna. För relativt liten ansträngning får jag på första parkett njuta av detta sköna och häftiga landskap. Som att sitta tryggt och skönt i en biostol.

Ganska mycket trafik eftersom alla skyndar på med olivplockningen. Det har nämligen varit för varmt så en liten insekt börjar bli ett bekymmer, den tar sig in i oliverna och äter upp dom. Tji olja! Dessutom vet alla att regn och blåst är på väg. Regnet gör att det inte går att jobba i lundarna och blåsten river ner oliverna. Plötsligen stannar en bil bredvid mig och jag erbjuds skjuts. Känns alltid så knasigt att säga nej till en snäll människa, men jag vill ju vandra. Funderar över hur många snälla människor det finns och vilken tur att de finns. Kanske snällheten går att sprida för den behövs lite varstans i vår värld, både i det lilla och det stora.

Tillbaka vid bilen nöjd, kroppstrött och utvilad i skallen. Stannade till vid minnesmärket över massakern och gick in i kapellet för att tända ljus. Där inne hänger 461 oljelampor. Respekt och åminnelse.

En högtidlig och andäktig dag på många plan. Det är det som är så fascinerande och givande med vandringar. Förväntan, rastlöshet, slitenhet, seghet och ibland tomhet byts ut mot skön trötthet, vila, friskhet, energi, nöjdhet, avslappning, mental semester. Och själen får sitt av allt vackert och alla tankar. Naturens krafter är stora, inte minst den läkande!

Foto finns på min flickr-sida!

 Där nere slipper jag gå, kan njuta i alla fall!

DSC02364