Började få problem med internet igår kväll, fortsatt idag att hoppa av och på och nu har vi skyfall och åska så att rutorna skakar. Hoppas jag får ut det här inlägget innan tangentbordet blir strömförande!

I lördags tänkte jag att nytt år inbjuder till nya äventyr så varför inte en alldeles ny vandring!? Har funderat på det ett tag, men inte kommit till skott: vandra mellan Amiras och kusten. Sagt och gjort, jag körde västerut tidigt på morgonen i ett landskap som först glödde rött i den uppgående solens sken som efter en stund skiftade så landskapet blev guldglänsande. Det är vackert på vår planet!

Startade i byn Vachos, en ny bekantskap. Byar kan vara sömniga, tysta, charmiga, vilsamma osv. Vachos kändes spöklik. Det stod bilar parkerade på huvudgatan och det fanns den vanliga blandningen av fallfärdiga hus och vanliga hus. Men det kändes ändå spöklikt. Tog mig nerför en vindlande gränd för att hitta min väg och där öppnade sig den mest fantastiska vy. Här visade sig det landskap som jag skulle få njuta av under några timmar. Brant, grönt, silvrigt, blått hav och dito himmel, skrevor, raviner, toppar, ja kort sagt vackert och dramatiskt.

Alltid lite nervöst att ge sig ut i nya marker så kartan låg bra i handen. Den behandskade handen. Shortsen inte ens nerpackade, nu är det vinter. Vände mig om och såg flera snötäckta toppar ovanför Amiras. Jag var uppe på Viannou-platån den 16 dec ifjol (”Inte så varmt men skönt ändå”), då var där kallt och nu antagligen snö. Bergen får en extra dimension med snön, deras färger blir många: gröna, blå, bruna, vita, grå, röda.
Och jag räknar byar för här ligger dom tätt. Får ihop 9 st!

Alldeles fascinerad av att det överallt i detta landskap växer olivträd! Det måste bo ett speciellt folk här, jag har nog aldrig sett varenda cm utnyttjad oavsett hur brant det är. Och brant är det, vi pratar inte mesiga sluttningar. Tänk, så mycket hårt arbete! Plantor ska sättas, vattenledningar dras, oliverna skördas vilket är tungt fysiskt arbete (tänk bara på att bära en säck med oliver upp- eller nerför en brant!) och dessemellan är det lite ansning och putsning och beskärning. Jag tror att jag ska äta oliver med andakt i fortsättningen, kommer att se de här branta lundarna för min inre syn.

Så slog det mig att jag vandrar ju i området för Viannou-massakern då cirka 20 byar brändes eller sprängdes under andra världskriget, 461 människor dog, det tog tid innan livet i byarna kom tillbaka. Man sträckte väl ut en hjälpande hand till varandra med husrum och mat tills det gick att flytta tillbaka. För det är ju så att tillsammans är vi starka. Och mänskliga.
Kanske det som är förklaringen till att varje plätt är odlad, här bor kanske ett väldigt segt folk som inte backar för lite utmaningar och svett!

Kom ner till kusten, några tavernor som är stängda, ett hus där man kan hyra rum men det är också stängt. En gammal kvinna satt och sov på en av balkongerna bredvid en torkställning. Varmare eftersom här var nästan vindstilla. Hittade vägen tillbaka uppåt, det visade sig att den bjöd rejält motstånd nästan ända upp. Gick och tittade ut över raviner och flodfåror, kanske det går att knyta ihop några andra småvägar. För hit ska jag igen, garanterat!

När jag vilade och njöt av utsikten slog det mig att det är perfekt att vandra på små vägar. Ingen klättring, inte mycket kartläsning och gps-letande eller ständigt koll på var man sätter ner fötterna. För relativt liten ansträngning får jag på första parkett njuta av detta sköna och häftiga landskap. Som att sitta tryggt och skönt i en biostol.

Ganska mycket trafik eftersom alla skyndar på med olivplockningen. Det har nämligen varit för varmt så en liten insekt börjar bli ett bekymmer, den tar sig in i oliverna och äter upp dom. Tji olja! Dessutom vet alla att regn och blåst är på väg. Regnet gör att det inte går att jobba i lundarna och blåsten river ner oliverna. Plötsligen stannar en bil bredvid mig och jag erbjuds skjuts. Känns alltid så knasigt att säga nej till en snäll människa, men jag vill ju vandra. Funderar över hur många snälla människor det finns och vilken tur att de finns. Kanske snällheten går att sprida för den behövs lite varstans i vår värld, både i det lilla och det stora.

Tillbaka vid bilen nöjd, kroppstrött och utvilad i skallen. Stannade till vid minnesmärket över massakern och gick in i kapellet för att tända ljus. Där inne hänger 461 oljelampor. Respekt och åminnelse.

En högtidlig och andäktig dag på många plan. Det är det som är så fascinerande och givande med vandringar. Förväntan, rastlöshet, slitenhet, seghet och ibland tomhet byts ut mot skön trötthet, vila, friskhet, energi, nöjdhet, avslappning, mental semester. Och själen får sitt av allt vackert och alla tankar. Naturens krafter är stora, inte minst den läkande!

Foto finns på min flickr-sida!

 Där nere slipper jag gå, kan njuta i alla fall!