Jag skrev i förra blogginlägget att denna gång skriver jag inte om intryck vid besök i Skåne, skillnader mellan Grekland och Sverige osv som jag gjort tidigare. I förra blogginlägget fick du följa med till Köpenhamn och idag ska du få träffa en av de huvudsakliga anledningarna till att jag besöker Skåne: min mor.

Min mor är strax över 91 år och bor sedan snart tre år tillbaka på ett äldreboende på Österlen, Skåne. Om hon inte fallit i hemmet hade hon troligen bott kvar i sitt hus för min mor tillhör den gamla sega stammen. De som biter ihop, inte klagar i onödan och som gläds åt det som ofta kallas ”det lilla”. Som en del andra i hennes generation har hon en underfundig humor som ibland serveras snyggt och halvt dold i kommentarer. Helt enkelt den högsta formen av ironi vilket är en humorform som jag älskar. Oundvikligt, antar jag, med två föräldrar som behärskade den till fullo, dock med något olika stil.

Och min mor har alltid varit lite av en filosof. Vi har ofta sagt till henne att hon borde skriva någonting. Jag har sparat många brev från henne som är som små berättelser, som korta noveller.

Nu när hon är gammal och trött pratar hon gärna om sin barndom och om nuet medan andra delar av hennes liv inte nämns så ofta. Hon funderar över stort och smått och tankarna far ibland hit och dit. Här får du följa med på några av våra små samtalsögonblick.

När jag kommer tar det en bra stund för mor att förstå att jag faktiskt är där framför henne, jag som bor långt iväg. Så var det även denna gång då hon sov middag när jag kom så det tog en stund för henne att klarna. Sittande på sängkanten tittade hon plötsligen på mig med stora förstående ögon och sa:
– Du är min minsta tös. Du är rätt kraftig.
Goda skratt från både mig och personalen. Det är många år sedan jag slutade fästa mig vid sådana kommentarer. Tror jag var 55 år när hon slutade påminna mig om mössa på vintern (vilket jag bara använde som barn). Jag tycker det är så komiskt att barn växer upp, blir vuxna, går ut i livet och fattar avgörande beslut medan mödrar fastnar i rollen som mödrar. Som en LP-skiva med hack i som hängt upp sig.

Över en kaffekopp frågade min mor:
– Är dom snälla till dig?
– Eh…vilka då? undrade jag lite förvirrat.
– Grekerna.
– Jodå, det är dom.
– Säg till mig annars!
Något tveksamt vilken effekt min gamla mor skulle ha på en bråkig grek, men det är väl tanken som räknas. Och att hon är beredd att dra ut i strid i sin rullstol. Kämpaglöd finns kvar!

Efter ett toabesök bad mor att personalen skulle köra ut henne i dagrummet.
– Ska du inte sitta här och prata med din dotter? Hon har ju kommit från Kreta.
– Jo, det ska jag kanske. Hon är ju trevlig.
Goda skratt igen. Klart jag är trevlig – jag är ju min mors dotter!

En dag var det dags för fotvård.
– Det blir skönt, mor.
– Jag vet inte om jag ska gå.
– Du har ju ont i fötterna, då kan lite massage vara bra. Jag tycker det är så skönt när någon gör vid mina fötter. Då njuter jag.
– Jaha?
– Efteråt känns det som om man fått nya fötter, tycker jag.
– Det har du rätt i. Fötterna känns….hurtfriska…fast det är inte riktigt ordet jag söker…pigga, menar jag!
Det kan bli dråpligt när man ibland hittar ”fel” ord, men det kan också öppna nya tolkningar och användningar. Kanske fötter kan vara hurtfriska? Sedan jag kom hem igen har jag inte vandrat eftersom det inte varit bra vandringsväder och jag haft lite annat att ordna. Så mina ben har gått från rastlösa till hurtfriska för de är så redo, utvilade och längtar ut att de kanske springer ifrån mig – ja, hurtfrisk är en bra beskrivning!

Jag är inte troende, men jag kan avundas min mormor och mor den tröst och styrka de fann och finner i religionen.
– Jag har bett till Gud för er allihop.
– Jaha, det är väl bra.
– Jag har sagt till honom att nu tar du hand om mina töser.
– Är du Du med gud?
– Så klart. Du vet, vi har pratat så ofta så han tyckte det var enklast.

Vi pratar inte hela tiden utan det är många pauser och tysta stunder. Ibland är mor bara trött, ibland funderar hon över något.
– Vad tänker du på?
– Allt.
– Jaha. Som till exempel?
– Man måste inte prata om allting.
Nej, det måste man inte. Och man måste inte prata alltid. Och man måste inte dela allt med alla. Ibland är det viktigt att ta sig en stund för reflektion eller för att bara samla sina tankar eller för att inte tänka på något alls.

Och det kan plötsligen komma:
– Är du nöjd med livet?
– Ja, det är jag. Det har varit upp och ner, bra och dåligt. Som det nog är för de flesta.
Paus.
– Och du då? Är du nöjd med livet?
– Det har varit mycket som varit bra…och det har varit svåra stunder.
Det stora under som kallas livet och som människor försökt och försöker förstå, förklara och fylla beskrev min mor på pricken med några få ord.

Så är besöket slut och jag måste gå ut i ”verkligheten” igen och då får jag omställningsproblem. Det finns något dyrbart och läkande i att möta en gammal människa som har funnit ro och lugn i livet. Att samtala eftertänksamt och stilla. Umgås i tystnad.

Som avslutning vill jag berätta att min mor har varit och är en stor naturälskare. För några år sedan sa hon till mig de bevingade orden ”Den som inte kan uppskatta naturen är fattig”. Och hon har så rätt!
Min medvandrare tog också till sig de kloka orden och gav mig för några år sedan en vacker tavla som hänger här i Ierapetra. Där finns leder vi vandrat tillsammans eller var och en för sig. Det är Skåneleden, Kreta och Blekinge:

Ha en skön helg! Och gå ut och njut av hösten!

Stadspromenad i Ierapetra och vandringar på sydöstra Kreta!
Vandringssäsong september-juni, stadspromenad
året om. Kontakta mig för frågor och bokning.
Ange vid bokning att du läser bloggen så får du 15 % rabatt (gäller inte enstaka vandring)!
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!