Idag har jag vandrat! Det var ett tag sedan sist pga ostadigt väder och bokskrivande. Nu hade jag så mycket spring i benen att det gick inte att stoppa! Bestämde mig för att ta det lite som det kom idag och göra några utvikningar för att utforska några saker som jag var nyfiken på.
Och vädret var perfekt. Visserligen långa vandringsbyxor hela dagen, men jag kunde ha vandrat halva dagen i shorts. Kortärmad t-shirt så klart efter nio-snåret.

Så idag har jag vandrat i olivlunder, upp på bergstopp, i ravin, vid kusten och genom byar. Jag vandrade på små grusvägar, stigar, ute i terrängen och på flodbädd. Jag vet inte om man kan pricka in så mycket mer!

På väg upp till bergstopp blev jag omkörd av ett antal bilar på en väg där jag aldrig sett någon bil! En bil var till och med vänlig nog att stanna och undra om jag ville ha skjuts. Några var helgklädda och jag lyckades lista ut att de skulle till ett kapell i en dal på andra sidan. Kapellets helgon har inte namnsdag så vad de skulle där har jag ingen aning om. Kanske någon privat ceremoni.

Blev lite förvånad över att hitta blommor! Det verkar som om det inte är fullt så torrt uppe i bergen som nere vid kusterna. Antagligen har regnmolnen släppt lite regn däruppe eller så har de dimma och dagg nu när temperaturskillnaden mellan dag och natt är stor.
Emellanåt kom det rikliga och härliga doser med salviadoft i luften. Det blev nästan lättare att andas varje gång. Kretensarna håller salvia högt, det är nästan en universalväxt som hjälper mot allt och lite till.
(klicka på foton för större format)

Många små charmiga killingar. De var så ”nya” att de antagligen inte hunnit knyta an riktigt till sina väna mödrar. En killing pep något alldeles väldigt när den kommit bort från flocken och en annan var nästan hysterisk när den inte hittade ut ur en liten inhägnad (modern hade redan gett sig iväg – jag såg henne). Jag lyckades få killingen att hitta utgången, sedan stod den stilla och tittade på mig ungefär som om ”jaha, och var är nu min mamma?”. Men då sa jag högt och tydligt att något får du sköta själv, jag kan inte ordna allt. Så gick jag.

Tänkte utforska en liten ravin, men det blev ganska snart stopp. Det syns inte på fotot, men på andra sidan om de två stora stenarna stupade det rakt ner. Säkert väldigt fint som vattenfall, men för högt att hoppa och inget att hålla i så asa sig ner var inte aktuellt. Nu är jag ju en säkerhetsmedveten och förståndig vandrare så jag vände och gick tillbaka. Jag är egentligen inte så intresserad av raviner, tycker bättre om varierat landskap och vyer, men omväxling förnöjer.

Brinnande buskar har man hört talas om, men skällande buskar? Det visade sig vara två väldigt unga hundar (kullsyskon) som gömde sig. Inte speciellt effektivt när man sitter och skäller. I alla fall så följde de efter mig och när jag fikade var jag så dum att jag bjöd på kanelgifflar och vatten. Efter det var jag givetvis adopterad. När vi kom in i by fick vi en grekisk familj mellan oss och hundarna drog sig tillbaka. Nu var de i alla fall i byn så om de smög iväg och gömde sig (tips: utan att skälla…) kan de kanske våga sig fram när det mörknar och leta mat.

Sju timmar senare var jag tillbaka vid den busshållplats där jag hoppade av på morgonen. Och väldigt nöjd med trött kropp och tom skalle. Ikväll blir det attans god middag och imorgon sovmorgon.

Ha en skön och fridfull allhelgonahelg!

PS. Fler foton på min flickr-sida!

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Mer information   http://inspirewiz.com
Välkommen!