Helgvädret med lätt regn/skurar kom av sig, solen hoppade snabbt in och tog över. Nu kommer två fina dagar då mina ben kommer att dra ut mig på vandringar. Icke förhandlingsbart och ingen diskussion.

Mandelträden har börjat blomma så smått! Det är ett tecken på att våren är på väg…

Efter frukost igår vid Libyska havet bar det iväg mot nordväst. Det blev en fin färd genom berg och små platåer, in och ut genom byar. På några platser var det bara jag som varit förut, det blir lite lustigt när ”utbölingen” berättar och förklarar. Men kul!

Vid Mália på nordkusten svängde vi inåt land igen med kurs mot byn Apo Kerá på väg till Lassithi-platån. Vi passerade byn Krási på väg upp och den fick mig att fundera över ett märkligt fenomen. Så snart en by, en strand eller någon annan plats i något land slinker in i guideböckerna så genomgår dom en metamorfos. Plötsligen är det så ovanligt och genuint och fint så alla bara måste dit. Trängsel och business brukar bli resultatet. Och i de flesta fall rena turistfällor. Krási under denna årstiden såg ut som de flesta byar förutom en stor vattenbrunn eftersom det är gamla vägen till Lassithi-platån så det var väl rastplats. Jag vet hur byn är under turistsäsong, dock undvikit att köra dit på sommaren.
Det är som megastjärnan Kritsá under säsong. Jag skulle nästan vilja säga att åk dit i vilket fall som helst för det är en upplevelse. Det pratas ibland om att äldre människor löper risk att bli attackerade, t ex väskryckning. Här är det upp-och-nervända världen! Tanterna går till attack, de pratar omkull dig, tar dig i armen. Klart att du måste in i just min butik! Du kan också dra dig lite åt sidan och bara betrakta vad som händer. Det är som ett skådespel!
Mitt tips: Hyr en bil, ge dig ut och leta upp vilka byar som helst. Stanna, strosa. Kör vidare om inte just den byn fångade ditt intresse. Fika eller luncha i ”okänd” by, du kommer att bli förvånad över pris och kvalité! Och du får lugn och ro, slipper trängsel och kommer närmare lokalbefolkningen.

Kloster har ofta så fantastisk utsikt, men det kvittar hur jag fotograferar, det kommer inte fram i alla fall. Och jag var så koncentrerad att jag inte såg papperskorgarna…

En bit utanför Apo Kerá ligger ett nunnekloster som heter Panayia Kardiotissis Keras. Som alla kloster har det en fascinerande historia, både världslig och religiös. En kedja är inblandad och anses som ”helig”, den hänger inne i den lilla kyrkan. Jag såg besökare ta ner kedjan från väggen och vira den om sig, efter en liten stund togs den av och nästa person virade den om sig. Märkligt. Eftersom den anses kunna utföra mirakler så kanske den kan läka el likn.

Upp till byn, in på taverna, god mat och dryck. TV:n på (som vanligt) och plötsligen ett inslag på nyheterna om Stockholm. Sällskapet kunde informera mig om vad som hände, tydligen högerextremister i farten och till min glädje föll samtalsämnet nästan direkt. Jag bara skämdes och sköljde bort den fadda smaken ur munnen med gott vin. Efter all mat gick jag en tur i byn som är väldigt liten, men byggd på ett klipputsprång så denna lilla by rymmer stor höjdskillnad.

Kul skylt: här möts Sverige och Italien i Grekland!

Ner igen mot Mália och denna vägsträckan är definitivt vackrast att köra uppifrån Lassithi-platån och neråt. Jag fick stifta bekantskap med två byar: Sísi och Milatos. Den första har jag hört en hel del om på senare år, men det var inte ”min grej”. Charmig, fin liten skyddad hamn, men i övrigt väldigt turistigt vilket nu på vintern betyder att byn gav ett övergivet intryck. I Mílatos körde vi bara en runda ner till havet, men det var ganska dött och charmlöst. Många byar har ett ”hamnläge” så glöm inte att titta inåt land, ta dig upp dit och strosa i gränder! Mílatos kan vara värt ett besök till, men då uppe i byn. Där lär också finnas en utgrävning som jag får försöka hitta lite information om. Vi hittade inget kafenion och nu sög det ordentligt i kaffetarmen. Här behövdes ett säkert kort: Aghios Nikólaos.

Upp i bergen, Selinári-ravinen på ena sidan. Oj, så vacker den här ön är! Det är nästan alldeles oanständigt. Efter kaffe hemåt, på väg in till mitt hus mötte jag Harry, engelsman. Han hade ramlat för några dagar sedan och knäckt 2 revben. Inte kul när man är nära 80 och måste gå ut med Sophie (en glad, vänlig, småfet liten hund som går lika dåligt som husse). Och inte får han dricka öl pga starka tabletter! Tänk, vilket straff för en engelsman!!

Fler foto på min flickr-sida! Nu ska jag studera kartan för vandring imorgon. Åh, så skönt det ska bli!!

Klicka på bilden för att rösta: