Tänkte att jag skulle försöka ha ett litet veckotema och vad passar väl bättre än lite funderingar kring att vara och bo utomlands. Och omvänt.

Det blev ett uppehåll igår, annat fick företräde.

Jag har tidigare skrivit om att vara öppen, lära, inte döma rätt eller fel, att man inte kan förändra utan får acceptera att saker och ting fungerar annorlunda. Och att det inte är någon idé att bli tossig.

Men självklart uppstår situationer och möten med företeelser som kan irritera, ja t o m göra en vansinnig. Det är stunder då man ser sig själv väldigt tydligt och, som någon sa, ”svenskheten” kommer fram. För det är inte så hela tiden att allt och alla är charmiga och livsbejakande och brister ut i sång och dans.

Här kommer min lista på prövningar i mitt grekiska vardagsliv! Och med ”greker” och ”svenskar” menar jag inte alla, det är bara enklast att skriva så istället för ”de flesta greker som jag träffar på…”. Ja, du fattar!?

Köa och vänta

Svenskar är världskända för att kunna köa. Jag är dessutom en person som tror att köa eller vänta på sin tur gör att allt flyter smidigt, snabbt och rättvist. De flesta greker köar inte och nummerlapp tycks vara något som rivs av slentrianmässigt. Lokalen skannas av, det konstateras att det är för många människor före, så länge går det inte att vänta, en bekant vid disken eller personal man känner zoomas in. Så går man fram, hälsar och undrar hur det står till. Och vips har man på något mystiskt sätt uträttat sitt ärende!
Jag gnisslar tänder. Oftast är det ingen som säger något. Men när någon blir förbannad så får den som trängt sig före en rejäl avhyvling inför öppen ridå. Hitintills har jag lyckats hejda mig, men en dag kommer det inte att gå utan jag kommer att applådera. Högt.

Prata, ljud och språk

En åsikt: greker är charmigt högljudda och diskuterar livligt. När de låter arga på varandra är de bara engagerade. De är inte rädda för att synas och höras. Charmigt…nja.
Det innebär att alla samtal sker med öppna dörrar och fönster. Har jag riktig otur så har mamman och tonårstjejen mitt emot samt mamman och sonen som bor bredvid mig diskussioner igång samtidigt. Som grädde på moset kan det vara dags att få hem något barn och då ställer man sig på trappen och ropar och ropar och skriker tills barnet behagar infinna sig. Och det kan ta tid.
En fascinerande sak är att greker gärna pratar samtidigt. Då undrar jag alltid vem som lyssnar. Kanske det ändå inte är något viktigt som sägs. De avbryter gärna när de tror att de vet vad man ska säga. Då kommer min svenskhet fram och kanske också gammaldags uppfostran som gick ut på att vara tyst och lyssna när andra pratar och inte avbryta. Men jag lär mig! Det är bara att fortsätta prata samtidigt som man höjer rösten.
Ingen grek går ett steg i onödan, ordet ”ela” (kom) måste vara det mest använda i det grekiska språket. Det ropas till höger och vänster, salig blandning av motorljud, ljud från ensamma TV-apparater, jalusier som hissas upp och ner, det slamras och skramlas. Ingenting görs i skymundan eller med tanke på omgivningen. Ibland vill jag bara ställa mig på torget och ropa: ”kan vi alla försöka vara tysta i 15 minuter!?” Jag är ju svenska. En svensk stör inte andra, för inte oväsen och tycker om tystnad. Vad gör jag här, egentligen? Jag är ju nästan en alien….

Språket är en avdelning för sig och det har egentligen inte med svenskhet att göra utan säger mer om mig. Är igång igen med att försöka lära mig detta språk som inte påminner om något annat, skriver bokstaven i på 7 olika sätt och använder konstiga bokstäver. Antagligen är min frustration ungefär densamma som många utlänningar känner inför svenska språket.
Och om jag en gång till får rådet att titta på TV eller lyssna på folk på sta’n så skriker jag högt. Greker pratar fort, väldigt fort. Det är som danska – inga ord, bara ljud. Ett annat tips jag fått är att lära mig användbara fraser. Tyvärr är det ett sätt att lära sig språk som jag aldrig förstått. Vad gör jag när någon svarar på min fras? Då står jag där med hakan vid knäna och fattar noll. Men det vore väl tusan också om jag inte skulle kunna knäcka koden.

Lite roligt är det att så många hemsidor och annat material som handlar om Grekland är på grekiska. Vill dom inte att andra ska förstå? Grekiska är som svenska ett ganska lokalt och litet språk. Det är dags för grekerna att inse att om de vill nå ut till oss andra så får de nog använda något annat språk.

Passa tider

En del kan nog känna frustration över att en överenskommen mötestid är att betrakta som ett mycket brett riktvärde, inte som en faktisk tidsangivelse. Jag stör mig inte så mycket på det, tycker jag fått lite träning under några år i Sverige där ”komma i tid” verkade anses som tråkigt och stelbent medan motsatsen signalerade kreativitet och upptagenhet.
Och ska jag vara riktigt ärlig så är grekerna bättre på att hålla tider än vad ryktet säger.

Regler och bestämmelser

Som svensk kan man fascineras av och nästan beundra grekers frihetskänsla och respektlöshet gentemot auktoriteter. Senaste exemplet är rökförbudet som infördes 2010 (!) och fortfarande inte fungerar enligt en artikel jag läste i veckan. Ett säkert sätt för en tavernaägare att stöta sig med lokala kunder är att påtala rökförbudet.
Det verkar nästan vara en folksport att göra allting tvärtom, men är det så smart? Samhället fungerar inte så himla bra när var och en har sin egen lilla bubbla. Som utlänning är det ibland svårt och krångligt att lösa ett problem eller förstå en situation. Vad är det som gäller egentligen!?
Visst, kanske vi svenskar är för regelstyrda eller alltför förtjusta i ordning och reda, men visst är det skönt med saker som bara flyter på? När man vet att om jag gör A så leder det till B vilket ger resultatet C. Utan att ta omvägen om M, Z och F.
Det gäller att utrusta sig med mycket tålamod och tid. Och fråga flera personer och satsa på den information som återkommer flest gånger.

Frågor och svar

Jag vet inte om det beror på språkproblem, men i butiker o likn svarar folk oftast bara på frågan som ställs. Punkt slut. Om jag frågar efter en specifik sak får jag ett ja eller nej. Inte ”nej, men vi har….”. Det verkar som att informera inte finns. Det betyder att det gäller att fråga rätt och det är inte alltid så enkelt när man inte vet fakta, det är ju liksom därför man frågar. Så något som jag kan tycka borde vara lätt att ta reda på kan ta några dagar. Bara att bita ihop.

Trafik

När det gäller trafik så stör jag mig inte så mycket. Jag tycker trafiken blivit bättre på de snart 30 år jag rest till Grekland, men det finns mycket kvar att göra. Kreta ligger t ex inte alls bra i statistik över dödsolyckor. Det går fortfarande väldigt fort och omkörningar ska vi bara inte prata om.
Jag brukar säga att de som jag är mest rädd för i trafiken är turister och äldre män i små pick-uper. Turisterna därför att de ibland hyr fordon de inte är vana vid och de är i sin egen värld där man kan stanna var som helst och när som helst eller krypa fram för att se sig omkring utan att tänka på vardagstrafiken bakom eller trycka lite extra på gasen för det är kul på kurviga bergsvägar. Äldre män i pick-uper har helt egna trafikregler och handlar på impuls, t ex kan det plötsligen vara nödvändigt att svänga tvärs över riksväg trots mycket trafik som håller hög fart.

Tar man det lugnt och är uppmärksam så är det inga större problem. Däremot tycker jag att det är obehagligt att gå vid vägkanten. Greker är inte förberedda på att någon går på vägen (varför skulle nå’n göra det?) och även om de ser en i god tid så lämnar de inget utrymme. Kanske tycker det är spännande med små marginaler. Vad händer om jag vinglar till?
Och önskan är bättre skyltning både på landsvägar och inne i städer och byar. Ibland är det onödigt svårt att hitta rätt. Det kan stå en skylt som pekar vänster – bra. Sedan delar sig vägen 2-3 ggr och det är helt skyltlöst. Gissar att det är nå’n sorts ”alla vet ju”-lag som gäller.

Till sist: folksjälen

Varför kan de inte vänta? Varför kör de så fort? Varför måste allt hända på studs? Varför måste regler brytas? Varför är det så mycket ”impuls”? Nu kommer min alldeles egna och ovetenskapliga slutsats: det beror på den oroliga själen. Greker leker med radband, nycklar och mynt. De sitter inte stilla långa stunder, ska ständigt vidare. De har en orolig historia. Inställningen att ta vara på dagen för man vet inte om man lever imorgon anser en del är uttryck för livsglädje och bekymmerslöshet, men jag är övertygad om att det är kryddat med oro. Vad ska morgondagen föra med sig för elände?

Om jag nu blir irriterad över en del saker – varför bor jag här? Ja, det kan man fråga sig, men finns det nå’n plats på jorden där man kan vara 100 % nöjd, där allt är perfekt? Där vill jag inte bo, det skulle vara trist och tradigt. Och säga vad man vill, men det är det inte här!

(Det blev ganska långt det här inlägget och det finns så klart fler roliga, dråpliga och frustrerande stunder i vardagen. De dyker upp här i bloggen när de inträffar så prenumerera på inlägg och häng med!)