En ny förfärlig dag i paradiset. Det låter som en motsägelse, jag vet. Ierapetra och Kreta är paradiset året om, men årstiden (juli/aug) är förfärlig. Ut på morgonrunda en kvart över 6. Ingen vind, bergen är bara konturer i luftfuktigheten. Detta blir en jobbig dag.

Det värsta är egentligen inte solen och värmen utan luftfuktigheten, tycker jag. Det finns ingen luft att andas, det är som att dra benen efter sig i sumpmark och andningen fungerar inte. Jag menar, jag brukar inte flåsa efter 10 steg. Nätterna blir oroliga, sömnbrist gör ingen glad eller pigg eller energisk. AC:n var på några gånger i natt, skönt. Varför jag inte kör den hela natten? På hotell o likn är det inräknat, bara att köra på. Jag betalar el utöver hyran och jag vet att vi inte nått högsta värmen än. Och jag vet hur råkallt det blir i vinter.

Jag har alltid tyckt synd om de som inte kan styra sin semester utan måste ta den i juli/augusti. Vill de åka nå’nstans söderut landar de i förfärlig värme med en stickande (och ganska farlig, antar jag) sol. Dessutom ska man brottas med en massa andra turister! Jag brukar åka på vårkanten, några gånger på hösten. Jag var här en vecka i månadsskiftet juli/aug 2011 vilket var en värdelös vecka förutom alla vänner jag träffade. Vad upplever man egentligen på så’na semestrar? Ok, jag vet att det finns folk som älskar värme och som klarar av den ganska bra. Men alla andra! Strand – hotell – matställen/fik/barer? Jag kan inte ens föreställa mig hur hemskt det skulle vara att åka till Knossos och gå omkring där i denna värmen.

Vintern 2010/2011 filosoferade jag och en tavernaägare en småkulen kväll över turister, säsonger, arbete osv och plötsligen säger han nå’t väldigt bra och träffande:
”It’s madness! Den tiden på året när det är som varmast och vi borde arbeta minst arbetar vi mest!”
Ligger mycket i det. Jag ska egentligen inte klaga för jag kan välja var jag vill vara (ingenstans för det mesta…) och behöver inte göra nå’t om jag inte vill (men rastlös blir man…). Många av mina vänner jobbar nu många timmar, långa dagar. Sju dagar/vecka. De ska ändå vara glada, trevliga, ge bästa service. Och de åldras flera år under juli/aug. Visst, de kommer tillbaka i nov/dec, pustar ut, tar igen sömn, drar ner på takten. Men vad får det för konsekvenser att jobba så år efter år?

Tränar på siesta och det går ganska bra. Försöker ställa in hur lång den ska vara så jag inte är alltför pigg på kvällen. Eller natten ska jag väl säga för det är sent på kvällen vi lever och hämtar andan. Gå till sängs är knappast aktuellt före midnatt.
Jag borde fortsätta med att starta min firma. En del är igångsatt, men jag borde jobba med huvudverksamheten. Fast hjärnaktiviteten är inte att lita på. Funderade på att ordna upp dokumenten på datorn efter datorstrulet, men är livrädd för att jag ska trassla till det, radera något viktigt. Är väl bara att kasta in handduken och ta ledigt. För som nå’n sa igår:
”Oh, it’s hot! And we have August in front of us!”

Låter jag gnällig? Det beror dels på att värme och påtvingad inaktivitet gör mig gnällig, dels på att det i ung 2 månader faktiskt är jobbigt väder. För alla.

Vid halv 8-tiden svängde jag in mot mitt kvarter. En svartklädd kvinna höll på att sopa trottoaren framför hennes dörr. Hon stannade upp, lutade sig på kvasten, pustade och torkade bort svetten i pannan. En ny förfärlig dag i paradiset.