Etikettarkiv: engagemang

Bara en reflektion med en fråga

Jag har en fundering som poppar upp då och då, alltid utmynnar i samma fråga och jag har ännu hittat nå’t svar. Kanske nå’n kan hjälpa mig med svaret!

På nätet är det nu mycket trafik kring lejonet Cecil som sköts i Zimbabwe. Det finns listor att skriva på för att rättvisa ska skipas. Skytten var tydligen en tandläkare från USA som nu fått stänga sin praktik där folk sätter upp skyltar som t ex ”Rot in hell”.
Ett nu för tiden ganska vardagligt inslag är upprop om bidrag till djurhem av olika slag eller att ”adoptera” ett djur som far illa.

Nu vill jag göra en sak väldigt klar: jag tycker inte att det är ok med jakt på utrotningshotade djur, jakt med oschyssta metoder eller tjuvjakt, jag tycker inte om djurmisshandel, jag tycker inte att vi ska sluta bry oss och engagera oss i djur och natur och miljön i allmänhet. Och jag är en stor beundrare av verkligt engagerade människor och vår förmåga till engagemang och medkänsla. Jag tar bara upp det för att illustrera min fundering. Som kommer här.

Varför tänds gnistan så snabbt och blir så intensiv när vi ser djur fara illa på ett eller annat sätt, men engagemanget är sällan lika stort för människor. Är det så att människor av någon underlig anledning har lättare för att identifiera sig med djur än med människor? Eller har vi ett speciellt känslocentra i hjärnan som triggas av just djur? Är det mängden, alltså att det är svårare att engagera sig för 100 döda människor i krig än 1 lejon? Fast då skulle vi inte engagera oss lika mycket om 100 lejon sköts? Eller? Är det snurrigt och luddigt eller får jag fram problematiken, tro….och min fråga: varför blir vi mer upprörda och engagerade kring andra varelser än vad vi blir kring människor?

Ibland säger nå’n att det beror på att man känner att man inte kan göra något åt ett krig. Men man kan inte göra så mycket åt nå’nting egentligen. Du och jag kan inte stoppa krig eller tjuvjakt eller valfiske, men vi kan engagera oss och trycka på. Vi kan engagera oss och stötta andra, t ex organisationer, som även om de inte kan lösa nå’nting i alla fall kan hjälpa en del offer .
Det händer att jag får höra att krig är så långt borta, avståndet gör att man inte blir berörd. Men lejon i Afrika är också långt borta. Och hajar utanför Japan.
Ännu märkligare och avhumaniserat är fenomenet att människor blir störda av flyktingar (dvs en sorts människor). Än så länge i år har turister (dvs en annan sorts människor) på Kos och Lesvos klagat över att de inte kunde få äta på taverna utan att se flyktingar osv.

Nu menar inte jag att vi på internet ska börja skicka runt bilder och videofilmer på sårade och lidande människor, men visst är de värda lika mycket upprördhet och engagemang som andra varelser? ”De” är ju ”vi”.

Det jag främst tänker på för tillfället är Syrien. Inte långt borta och en stor tragedi. Eftersom en del kommer först till Grekland så har det höjts röster som kopplar ihop stödlånen och det akuta flyktingmottagandet. Det är, tycker jag, en märklig koppling. Konflikter och människor på flykt är först och främst en internationell fråga, den berör oss alla oavsett var vi bor på den här vackra planeten. Det internationella samfundet borde ta EU i örat och säga ifrån på skarpen att nu får ni skärpa er och sluta bygga en borg. Och rikta stöd och hjälp i olika former dit flyktingar anländer.

Så här ser det konkret ut i Grekland enligt bloggen Politik i Grekland (med länkar till rapport och artikel):

Det är lätt att glömma att bort att den ansträngda ekonomiska, politiska och inte minst sociala situationen Grekland sammanfaller med en av de svåraste humanitära kriserna sedan andra världskriget. Dagligen kommer till Grekland människor som flyr för sina liv från de blodiga konflikterna i Syrien, Nordafrika och Mellanöstern. Ofta kommer de flyende färdandes över havet i knappt sjövärdiga båtar eller så vandrar de in till fots efter långa strapatser.
– Amnesty International släppte i juni en rapport om den allt mer kritiska humanitära situationen i Grekland. Mellan 1 januari och 22 juni i år har 61 474 flyktingar anlänt, främst till de grekiska öarna. Det betyder att närmare 5000 flyktingar per vecka anländer till Grekland. Under hela 2014 anlände 43 500, enligt rapporten.
– I The Economist kan man läsa mer om som anländer i Grekland. Det är fler som anländer till Grekland än till Italien. Båda länderna utgör dock främst transitländer, enligt artikeln.

Been there – done that!

1 oktober 2013
Så är det den tiden på året igen. Och jag känner att jag bara måste berätta hur det är för mig och kanske är jag inte ensam.

Allra först vill jag göra klart att jag har inget emot insamlingar och kampanjer. Inte heller något emot engagemang – tvärtom så beundrar jag det och tror att det är en förutsättning för vår överlevnad och ett tecken på att vi lever om vi bryr oss. Men det är inte alltid som man kan, vill eller orkar engagera sig och det kan finnas skäl för det.

Nu kommer det: jag gillar inte oktober pga rosa bandet. Det känns nästan som att svära i kyrkan. Hur kan jag låta bli att känna och bry mig om alla drabbade kvinnor? undrar du kanske. Då blir mitt svar att vem säger att jag inte bryr mig om dom bara för att jag inte är klädd i rosa band och glöder för kampanjen?

Been there – done that!
För några år sedan var det min tur och en tung, jobbig resa började. Jag klarade av det tack vare människor runt omkring mig, en förstående arbetsplats, vår otroliga sjukvård och människorna som jobbar där. När jag gick på årskontroller berättade sköterskan att många tycker illa om att bli kallade 1 g/år för ”de vill inte bli påminda”. Jag tyckte bara att det var skönt, kändes tryggt. Som ett tack eller vad man nu vill kalla det så deltog jag i 2 olika forskningsundersökningar – kändes självklart att försöka bidra.

Efter 3 år fördes jag ut i den vanliga kontrollapparaten, jag hade bearbetat alla tankar och känslor, stängt dörren eftersom det var avslutat, bestämt mig för att omfamna livet och gå vidare. Det finns så mycket därute som jag inte vill missa – full fart! 11 månader om året får jag leva så, men 1 månad om året påminns jag dagligen när jag slår på tv:n, öppnar en tidning, lyssnar på radio, går förbi ett skyltfönster. Jag måste hålla emot, det är för mycket som rivs upp annars och ingen kan begära att jag ska ”gå igenom” det om och om igen. Idag kom jag på att ifjol var det inte så jobbigt vilket antagligen berodde på att jag var på Kreta 3 veckor i oktober.

Vad jag vill ha sagt är egentligen bara att vi hanterar saker på olika sätt beroende på hur vi är och vad vi upplevt. Jag pratar gärna om min bröstcancer, delar med mig av mina erfarenheter och stöttar den som behöver stöd. Men ofrivillig mangling dagligen i 31 dagar i sträck? Kom igen, låt mig dra mig undan! Och du som känner som jag – det är helt ok, vi är lediga!
Been there – done that!