Jag har en fundering som poppar upp då och då, alltid utmynnar i samma fråga och jag har ännu hittat nå’t svar. Kanske nå’n kan hjälpa mig med svaret!

På nätet är det nu mycket trafik kring lejonet Cecil som sköts i Zimbabwe. Det finns listor att skriva på för att rättvisa ska skipas. Skytten var tydligen en tandläkare från USA som nu fått stänga sin praktik där folk sätter upp skyltar som t ex ”Rot in hell”.
Ett nu för tiden ganska vardagligt inslag är upprop om bidrag till djurhem av olika slag eller att ”adoptera” ett djur som far illa.

Nu vill jag göra en sak väldigt klar: jag tycker inte att det är ok med jakt på utrotningshotade djur, jakt med oschyssta metoder eller tjuvjakt, jag tycker inte om djurmisshandel, jag tycker inte att vi ska sluta bry oss och engagera oss i djur och natur och miljön i allmänhet. Och jag är en stor beundrare av verkligt engagerade människor och vår förmåga till engagemang och medkänsla. Jag tar bara upp det för att illustrera min fundering. Som kommer här.

Varför tänds gnistan så snabbt och blir så intensiv när vi ser djur fara illa på ett eller annat sätt, men engagemanget är sällan lika stort för människor. Är det så att människor av någon underlig anledning har lättare för att identifiera sig med djur än med människor? Eller har vi ett speciellt känslocentra i hjärnan som triggas av just djur? Är det mängden, alltså att det är svårare att engagera sig för 100 döda människor i krig än 1 lejon? Fast då skulle vi inte engagera oss lika mycket om 100 lejon sköts? Eller? Är det snurrigt och luddigt eller får jag fram problematiken, tro….och min fråga: varför blir vi mer upprörda och engagerade kring andra varelser än vad vi blir kring människor?

Ibland säger nå’n att det beror på att man känner att man inte kan göra något åt ett krig. Men man kan inte göra så mycket åt nå’nting egentligen. Du och jag kan inte stoppa krig eller tjuvjakt eller valfiske, men vi kan engagera oss och trycka på. Vi kan engagera oss och stötta andra, t ex organisationer, som även om de inte kan lösa nå’nting i alla fall kan hjälpa en del offer .
Det händer att jag får höra att krig är så långt borta, avståndet gör att man inte blir berörd. Men lejon i Afrika är också långt borta. Och hajar utanför Japan.
Ännu märkligare och avhumaniserat är fenomenet att människor blir störda av flyktingar (dvs en sorts människor). Än så länge i år har turister (dvs en annan sorts människor) på Kos och Lesvos klagat över att de inte kunde få äta på taverna utan att se flyktingar osv.

Nu menar inte jag att vi på internet ska börja skicka runt bilder och videofilmer på sårade och lidande människor, men visst är de värda lika mycket upprördhet och engagemang som andra varelser? ”De” är ju ”vi”.

Det jag främst tänker på för tillfället är Syrien. Inte långt borta och en stor tragedi. Eftersom en del kommer först till Grekland så har det höjts röster som kopplar ihop stödlånen och det akuta flyktingmottagandet. Det är, tycker jag, en märklig koppling. Konflikter och människor på flykt är först och främst en internationell fråga, den berör oss alla oavsett var vi bor på den här vackra planeten. Det internationella samfundet borde ta EU i örat och säga ifrån på skarpen att nu får ni skärpa er och sluta bygga en borg. Och rikta stöd och hjälp i olika former dit flyktingar anländer.

Så här ser det konkret ut i Grekland enligt bloggen Politik i Grekland (med länkar till rapport och artikel):

Det är lätt att glömma att bort att den ansträngda ekonomiska, politiska och inte minst sociala situationen Grekland sammanfaller med en av de svåraste humanitära kriserna sedan andra världskriget. Dagligen kommer till Grekland människor som flyr för sina liv från de blodiga konflikterna i Syrien, Nordafrika och Mellanöstern. Ofta kommer de flyende färdandes över havet i knappt sjövärdiga båtar eller så vandrar de in till fots efter långa strapatser.
– Amnesty International släppte i juni en rapport om den allt mer kritiska humanitära situationen i Grekland. Mellan 1 januari och 22 juni i år har 61 474 flyktingar anlänt, främst till de grekiska öarna. Det betyder att närmare 5000 flyktingar per vecka anländer till Grekland. Under hela 2014 anlände 43 500, enligt rapporten.
– I The Economist kan man läsa mer om som anländer i Grekland. Det är fler som anländer till Grekland än till Italien. Båda länderna utgör dock främst transitländer, enligt artikeln.