I fredags var jag ute på biltur med en kund. Det är så roligt att få visa runt på den här vackra delen av Kreta och göra stopp vid olika sevärdheter. Kunden i fredags var en riktig natur- och landskapsnjutare och det gör det extra roligt eftersom jag är som jag är.

Vi hade både tur och otur med vädret. När vi stod högt upp på en utsiktsplats så skymde moln en del av vyerna. Men vi fick blå himmel och vita molntussar på ett håll och svart molnbälte på andra hållet. Dramatiskt och vackert! Några få regndroppar när vi kört ner, det mesta hamnade nog uppe i bergen.

Så fanns en tanke att vandra i måndags, men eftersom det var enda vindstilla da’n denna veckan enligt väderprognosen blev det istället balkongstädning, spolning av myggnät och fönsterputs. Vardagen knackar på var man än bor på vårt fina klot.

Men igår bar det av ut på en kort (4 tim) vandring! Molnig morgon vilket var skönt. När solen tittade fram lite senare var det skönt med den svalkande brisen. Växtligheten skriker efter regn. Vi behöver en hel del för att växterna ska vakna ur sin sommarslummer och sätta igång. Då blir ön så underbart grön – en av de bästa tiderna i naturen här på Kreta. Olivplockningen ska starta tidigare i år, men det var tyst och stilla i olivlundarna. Passerade en by där det var lugnt. Stannade och tog foto på fönsterluckor, blir så glad när jag stöter på de som har den traditionella kretensiska färgen. Getter tittade nyfiket på vandraren. De kommer upp på perfekta utsiktspunkter. Jag vill nog bli bergsget i nästa liv! Plötsligen en öppning och jag kunde se Ierapetra, kallad Libyska havets brud. Som avslutning en go’ kopp kaffe på bykafenio där det satt ett gäng karlar som diskuterade, drack raki och vin samt åt mezédes (smårätter, tilltugg).
På kvällen en smarrig pizza. Man måste ju fylla på kolhydraterna som förlorats under vandring!

Det går inte att blogga just nu och låtsas som det regnar. Information sköljer över oss, lätt att känna sig förvirrad. De senaste dagarnas händelser i Israel och Gaza har inte gått någon förbi, i alla fall inte i västvärlden. Vår värld är ju mycket större än så – människor i Afghanistan kämpar med sina jordbävningar, en kandidat blev mördad i valet i Ecuador, spänningen kvarstår mellan Kina och Taiwan, miljoner människor svälter eller är på randen till svält. Ukraina-kriget hamnade i skuggan och Zelensky uttryckte oro över vad konflikten nere i Israel och Gaza kommer att betyda för Ukraina.

Jag tänker inte gå in på att försöka analysera konflikten mellan Israel och Palestina eller argumentera för någon ”sida”. Mycket prat om Gaza-remsan och att den är ett av världens mest tättbefolkade område. Hur stor är den? Jag tittade på Öland som är 1 344 kvkm och Gaza är 360 kvkm. Så på en yta som är 27 % av Öland bor 2,2 – 2,5 miljoner människor (olika uppgifter). Inte så konstigt att mänskliga rättighetsgrupper kallar Gaza för ”the world’s largest open-air prison.” Och just nu är de hoptryckta på ett ännu mindre område.

Jag hatar våld och krig. Människan är ett konstigt däggdjur som ger sig på sina artfränder. Utrotar sig själv skulle man kunna säga. Jag tror ändå på människan, på hennes inneboende kraft, möjlighet att finna lösningar och uppfinna nya saker. Jag tror på vår förmåga att känna glädje, empati, lycka och kärlek tillsammans och inför varandra. Men det kräver förutsättningar som inte innehåller hat och hämnd som förs vidare från generation till generation och att vi lär av historien men sedan låter den vara precis det – historia. Och går vidare.

På facebook följer jag en del NGO (non-governmental organizations eller icke-statliga organisationer). Just nu vädjar de om bidrag till akut hjälp till Gaza. Det står nu lastbilar med förnödenheter vid Rafah som väntar på att få komma in, men det kommer att behövas så mycket mer. Och det är kommentarer på deras inlägg och annonser som jag reagerar starkt på.
Vi vet alla att internet, sociala media, chattgrupper osv har släppt fram hat och dumhet (eller alternativ intelligens som Tage Danielsson sa…). Problemet är att även om de funnits tidigare så har de med IT fått möjlighet att sprida sig nå’t otroligt. Vad ska vi göra åt det? Var går vår gräns?

Det är kommentarer som (jag översätter till svenska) ”Jag kan skänka en flaska vatten”, ”Jag kan skänka griskött” och se’n alla hatiska, enögda kommentarer från de som valt sida. Farligast är kanske ändå amatörexperterna som ger de mest hårresande argument och ”fakta” till orsaken till konflikten och vad som hänt de senaste dagarna. All fakta och all information som inte passar in i det egna ”tänket” är falsk. En del är så uppenbart fel och det är svårt att förstå att en del sväljer vad som helst, t ex påståendet att 6 000 000 spädbarn halshuggits av den ena sidan. Eller att förenkla verkligheten till en konflikt mellan Israel och Hamas när stora delar av det palestinska folket inte sympatiserar med Hamas och det finns kristna på båda sidor – alla är inte judar och muslimer. En del är israeler.

Så väcks tankar: ska jag ge mig in och kommentera? ska jag svara de allra värsta kommentarerna? ska jag bara strunta i det och hoppas att det självdör? Martin Luther King sa att ”Den yttersta tragedin är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad”. Så vilket ansvar har jag, du och alla andra för att inte tyst låta hat och dumhet frodas och spridas?

Jag följer rapporteringen på brittisk tv och de hade hittat en talesperson från Hamas och en dito från israeliska armén. De rabblade båda det vi hört om och om och om igen utan att ge direkta svar på de frågor som ställdes. Det är så låst, så omöjligt att tänka nytt, att inte ens ge sina barn en bättre tillvaro och värld.

Någon på svensk tv sa med anledning av att civila attackeras på båda sidor att vi måste återställa den mänskliga värdigheten – det klokaste jag hört på länge. Inte ens de ”regler” som finns för krig (bara en så’n sak att det finns ”regler” för krig…stackars mänsklighet) följs numera. Bomba hyreshus, sjukhus, kyrkor osv är krigsbrott oavsett om det är i Mellanöstern, Ukraina eller nå’n annanstans.

Och här i Grekland har en del börjat dra parallell med Cypern – en parallell som jag absolut inte förstår, men kanske det bara är ett utslag av att greker vill vara i centrum. Eller att det är det gamla tugget om ottomanska riket och numera Turkiet som kan köras ett varv.
Många folk trampar runt i sin egen, gammal dynga. Dags att ta sig upp och framåt.

Ha det bra! Var rädd om dig och andra!