Iraklio passar för shoppare. I centrum, dvs innanför stadsmuren, finns 970 butiker. Men det intresserar inte riktigt mig såvida jag inte är på jakt efter nå’t speciellt. Under mina dagar i Iraklio blev en idé jag haft väldigt länge verklighet – nästan.

Stadsmuren eller rättare: fästningen
Murar runt Iraklio började byggas innan venetianarna kom. Bysans började, sedan araberna och därefter Bysans igen. Vissa rester av de bysantinska murarna finns nere vid hamnen.
Venetianarna kom till Kreta i början av 1200-talet och Iraklio fick namnet Candia. De hade börjat frukta osmanernas frammarsch före Konstaniopels fall 1463 och startade 1462 att bygga fästningen som är en ”enceinte”, dvs en fästning som omringar en stad el likn. Den tog 100 år att bygga och alla kretensare mellan 14-60 år var skyldiga att arbeta på fästningen en vecka om året. Arbetet innebar bl a att bära sten från Knossos och från stenbrotten vid Katsamba. Venetianarna byggde också Rocca al Mare, dvs Kolues-fästningen, för att skydda hamninloppet.
År 1648 nådde osmanerna fram till fästningen och då startade den näst längsta belägringen i historien: 21 år (längst, 30 år, är belägringen av Ceuta i Spanien). De lyckades bryta igenom med hjälp av medborgare som de mutade med guld! Störst betydelse till deras framgång att storma staden tillskrivs ingenjör Barozzi som avslöjade fästningens svaga punkter.
Fästningen består av sju bastioner, ”gardiner” (murväggarna mellan bastionerna) och fyra portar (två har tillkommit). Längd – ja, uppgifterna skiftar mellan 3,5 och 5 km. Den har också gångar där bl a ammunition lagrats. Under Slaget om Kreta skadades muren av tysk flygbombning, men reparerades. Efter kriget har vissa delar rivits för att ge plats åt byggnader och gatan längs med havet. Det fanns förslag att riva hela fästningen, men det blev inte av och den är idag den bäst bevarade venetianska fästningen i Europa. Den omringar det som idag kallas ”gamla sta’n”.

Jag har alltså länge haft idéen att gå hela fästningen, men stoppats av alltför varmt väder eller tidsbrist. Jag har varit uppe på delar som t ex Nikos Kazantzakis grav. Har också promenerat längs utsidan och delar av insidan, men nu skulle jag upp och runt! Hämtade ut ”Route 4” (också kallad ”Route Blue”) från InfoPoints hemsida och startade nere vid piren.

Det gick bra tills jag kom till Vitturi och skulle gå upp på fästningen. Kunde inte hitta någon uppgång! Irrade runt ett tag tills jag insåg att ett stort plåtplank dolde uppgången. Kikade in och förstod att det pågick arbete, kanske reparationer och/eller renovering. Jaha. Tänk om jag följt mitt eget råd: ”Gå till InfoPoint och få information om vad som är på gång i sta’n”. Då hade jag fått veta att jag inte skulle få gå hela fästningen nu heller!
Strunt samma! Bra väder, härligt med promenad. Jag valde att följa lilla gatan Pediados fram till Kenouryia porten (skapades 1970 för att bilar ska kunna passera; gamla Jesusporten ligger bredvid och är som ett lågt valv). Inte heller där kunde jag komma upp, men istället upptäckte jag Nikos Kazantzakis-utställningen i gamla Jesus-porten – mer om den senare. Vid Bethlehem-porten fick jag gå upp och kunde fortsätta västerut och gå ända ner till gatan vid havet. Följde sedan muren längs havet så gott jag kunde tillbaka till min startpunkt!

Fästningen är inte en död byggnad utan rymmer mellan och vid sidan om murarna fotbollsstadion, utomhusteatrar, motionsanläggningar, tennisbanor, utställning. Och jag mötte människor som promenerade och några rastade sina hundar. Utsikten över gamla sta’n, havet och ön Dia är hänförande. Mitt i alltihop sticker Minas-basilikan upp sina bruna tak som blänker i solskenet. På andra hållet brer den moderna staden ut sig med bergen i bakgrunden.

Stående på Andreas-bastionen fick jag till höger syn på ett för mig skräckens hus! Tre våningar med nästan bara tandläkarmottagningar – jag tittade snabbt ut över havet istället.

Längs med havet löper fästningen vidare med mur som på flera ställen går ända ut i havet. Där finns också små stränder som absolut inte var överbefolkade:

Nikos Kazantzakis utställning
Denne fascinerande man föddes 2 mars 1883 i Iraklio och dog 26 oktober i Freiburg, Tyskland. Några saker på denna utställning var nya för mig. Jag har tidigare besökt Nikos Kazantzakis museum i byn Myrti – mycket fint och intressant museum! Det enda som känns lite märkligt där är att Kazantzakis inte kommer från byn och har troligen aldrig varit där, men initiativtagaren till muséet är från byn. Se dig om i byn – där finns gator och annat med anspelningar på Kazantzakis verk!

I gamla Jesus-porten pågår alltså en utställning om främst Kazantzakis verk. Och plötsligen snubblade jag över ett foto på Madame Hortens!
Jag beundrar Kazantzakis samtidigt som jag blir så trött. Han översatte verk, författade egna verk, skrev resereportage, skrev artiklar i tidningar, intervjuade personer (bl a Franco), satt i Venizelos regering, hade en post i UNESCO, var gift två gånger, var inte frisk, reste väldigt mycket. Puh! Och det i en tid då allt gick långsamt och folk hade inga digitala hjälpmedel eller ens mobiler. Hur hann han med allt? Jag antar att hemligheten ligger i att ta väl vara på den tid man har. Och vara nyfiken, engagerad och intresserad. Han var en sökande människa och då är man nog alltid på språng. Religion, politik, filosofi – allt studerades.

Man ser oftast bilder på Kazantzakis på äldre da’r, här är han som ung (1904):

Några saker som kanske inte är så kända
Kazantzakis led av flera åkommor. Han hade en hudsjukdom, förlorade synen på höger öga, problem med lymfan, leukemi och kallbrand i en arm efter en vaccinering. Och ändå producerade han så mycket!
Under första Balkankriget gick han 1912-1913 som frivillig in i armén och placerades på kontoret hos en annan man jag beundrar: premiärminister Elefteros Venizelos.
År 1917 köper han en kolgruva i Pastrova, Mani-området (på grekiska fastlandet). Han anställer Giorgos Zorba och de kämpar i två år, men det går åt skogen. Äventyret ligger till grund för boken om Zorba!
År 1919 blir han chef för Ministeriet för offentlig välfärd (Public Welfare). År 1945 blir han minister utan portfölj och 1946 utses han till chef för UNESCO:s översättningsavdelning. Alla posterna lämnar han efter ett år.
Två av hans böcker – Livets uppståndelse/Den eviga vandringen uppåt (Christ Recrucified) och Kristi sista frestelse (The Last Temptation of Christ) – publicerades i början av 50-talet först på – håll i dig nu – svenska! Dessa böcker fördes upp på Vatikanens index (lista över förbjudna böcker) och Heliga synoden inom ortodoxa kyrkan begärde att statsåklagaren i Grekland skull konfiskera hans böcker. Han svarade både kyrkorna: ”You gave me a curse, Holy fathers, I give you a blessing: may your conscience be as clear as mine and may you be as moral and religious as I”.
Hans böcker låg till grund för operor, teater, filmer. Han nominerades till Nobels litteraturpris nio gånger och sista gången, 1957, förlorade han med en röst till Albert Camus som sa: Kazantzakis förtjänar denna ära hundra gånger mer än mig.
År 1965, efter hans död 1957, publicerades The Fracticides som utspelar sig under grekiska inbördeskriget och där han försöker sända ett budskap om broderskap till det grekiska folket.
Han sa om Grekland att det är a nation that belongs to neither the East nor the West. Och om Kreta sa han ”For me, Crete is the synthesis I always strive for. The synthesis of Greece and the Orient.”

Oj, detta inlägget blev kanske något långt, men du kan läsa i lugn och ro i helgen!
Andra blogginlägg från de tre dagarna:
Femma i Iraklio
Iraklio: gamla sta’n utanför stora stråket

Ha en skön helg! Var rädd om dig och andra!

Källor:
Turistinfo Iraklio (Heraklion)
Virtuell infosida om Iraklio (Heraklion)
Konstruktionen av fästningen mm
Om fästningen på Wikipedia
Kazantzakis muséet i Myrtia
Om Kazantzakis på Wikipedia