Ifjol fick du, bloggläsare, en inbjudan att välja ett foto som jag skulle skriva om på ett eller annat sätt. Det skulle hjälpa mig med inspiration och uppslag i högsommarhettan när knopp och kropp är trötta och snurriga. I år bjuder jag in dig till en ny omgång! In och välj ett foto (behöver inte vara från Grekland) på min flickr, kopiera länken och maila den till mig på ia.lofquist@live.com eller Messenger!
Inläggen i denna serie finns samlade under ”Teman” uppe i menyraden som ”Tankar kring ett foto”.

Ingalill Franzén Polikarpidou, boende uppe på grekiska fastlandet se’n många år, slog till med hela tre foton! Istället för att välja ut ett av dem att skriva om tog jag det som en utmaning att binda ihop dem. Nu får vi se om jag lyckas!
Min tanke är att täcka upp tre av de saker som Kreta är känt för, kanske t o m de mest kända: den kretensiska musiken, motståndskamp och turistdestination.

Statyer kan vara tilltalande och vackra även om man inte alltid vet vem personen är. Det blir inte enklare när skyltar bara är på grekiska. I en vägkorsning (vid polisakademin) i Rethymno finns en staty av Kostas Mountakis:

Kostas Mountakis föddes 1926 i byn Alfa utanför Rethymno och hans föräldrar kom också från Kreta. Han började tidigt spela kretensisk lira (ett stränginstrument med bysantinsk bakgrund). Fadern var musiker, men dog kort efter Kostas födelse. Kanske han lärde sig av sin storebror Nikistratos som också musicerade. När tyskarnas ockupation av Kreta började 1941 spelade och sjöng Kostas, då 15 år, på byns kafenio och senare på bröllop. År 1952 deltog han på sin första skivinspelning som ackompanjatör och 1954 spelade han in sin första egna skiva. Han dog 1991, då 64 år gammal.

På Kreta kryllar det av musiker med huvudsakligen lira som instrument. Det finns flera kända musiker, i alla fall kända på Kreta och i Grekland. Intressant är att Mikis Theodorakis själv sagt att hans musik är en kombination av den kretensiska musiken (arv efter hans far) och den bysantinska (arv efter hans mor) – resultatet av denna blandning kallar vi ofta ”typisk grekisk musik”.

Men tillbaka till Kostas Mountakis! Varför har han hedrats med en staty? Jag antar att det beror på tre skäl.
Det första att han räknas som den som populariserade den traditionella kretensiska musiken. Han spred den inte bara i Grekland utan också bland greker utomlands genom besök i bl a USA och Kanada. Hans arbete och bidrag till den kretensiska traditionella musiken är allmänt erkänt bland musiker och kritiker.
Det andra att han av hälsoskäl tvingades sluta arbeta (bl a arbetade han på en gödselfabrik i 16 år!), spelade bara på enstaka fester och evenemang. Han ansåg utbildning viktigt, tog initiativ till och grundade lirskolor i de stora städerna på Kreta och till sist Hellenic Conservatory i Aten 1985.
Det tredje skälet tror jag är att han anses som en av de största och mest representativa lirspelarna.

Det går att hitta honom på youtube, sök på Kostas Mountakis eller Κώστας Μουντάκης.

Strax utanför Chania-porten i Iraklions stadsmur står den här statyn av kapten Michalis Korakas:

Min första tanke var att detta kunde vara Nikos Kazantzakis far. Iraklio är Kazantzakis födelseplats, där är han begravd och han har skrivit en bok som heter ”Kapten Michalis”, men där tänkte jag fel för den Michalis är Kazantzakis egen far.
Michalis Korakas föddes 1797 i byn Pombia, södra delen av centrala Kreta, och gick som mycket ung med i ett stråtrövargäng som attackerade osmaner i byn och runt omkring. När grekiska självständighetskriget utbröt 1821 anslöt han sig till den kretensiska revolten. Han skadades i slaget vid Malaxa 1827 och kort därefter begav han sig till Karpathos. Och nu får du hålla i hatten för det här är ingen soffliggare:
– på Karpathos satte han samman tre fartyg med 70 slagskämpar som plundrade osmanska skepp med förnödenheter till trupperna på Kreta.
– 1828 reser han till Peloponnesos tillsammans med 110 kretensare och de var med i de sista striderna i självständighetskriget. Han tilldelades Självständighetskrigets bronskors, fick kaptens rank och ett markområde nära Argos på Peloponnesos.
– 1834 återvänder han till Kreta (Grekland var nu självständigt, men inte med de gränser det har idag så Kreta var fortfarande i det Osmanska riket) där han deltar i revolterna 1841 och 1858. Efter det utses han till kapten för det kretensiska gendarmeriet (säkerhetsstyrkan), han avgick 1863.
– 1866 bryter den stora kretensiska revolutionen ut och då sätter han samman en mindre rebellarmé med 2 000 fotsoldater och 1 100 hästar. När hans eget hus bränns ner av osmaner sätter han under två dagar eld på 70 osmanska bostäder. Rebellernas konvent utser honom till befälhavare för de 12 östra provinserna på Kreta, en post han måste lämna 1869 då revolten trycks ner.
– 1878 leder han återigen de östra provinserna i revolten som ledde till Pact Halepa – en överenskommelse mellan Osmanska riket och Kretas revolutionskommitté om omfattande självständighet för Kreta.
– efter Pact Halepa for Michalis till Aten, sedan till Egypten, återkom till Kreta 1882 där han dog samma år.

Visst blir man både trött och full av beundran? Numera pratas det ibland om att man ”brinner” för något (fånigt uttryck, tycker jag), men hos Michalis var det stor eldsvåda!
För den som nu undrar över nuvarande Grekland så är det en lång historia med avtal och pakter och fler krig som ledde fram till det Grekland vi känner till idag. Kreta blev självständigt 1898 från osmanska riket (alltså fick vår Michalis inte uppleva det!) och var så tills Kreta 1913 gick in i union med dåvarande Grekland.

Som så ofta i krig av olika slag pratas ofta om hjältebragder, modiga och finurliga motståndsmän, attacker, anfall och strategi. Vi får oftast höra den ena partens version. Ibland sägs det att det första offret i krig är sanningen, men vad är ”sanningen”? Det finns minst två versioner – de stridande parterna har varsin. Odiskutabelt är att offren är många på båda sidor, mark och byggnader förstörda, infrastrukturer söndersmulade. Så hur fascinerande och spännande en del historier än är får vi aldrig glömma ”baksidan”.

Så var det det tredje fotot:

Kreta, som hade den första högt stående civilisationen i nuvarande Europa (minoerna), har haft diverse ”besökare” genom tiderna: mykenare, dorer, romare, bysantier, araber, venetianare, osmaner, tyskar och har vid olika tillfällen stått under ”förmyndarskap” (eller protektorat) av Egypten, Italien, Frankrike, Storbritannien. Och nu är ön en tummelplats för tillfälliga besökare: turisterna.

Fotot är lite lustigt, påpekade Ingalill, för på skylten under texten står ”Området är skyddat [firmans namn]”. Du kanske tycker att ”Tourists go home” låter oförskämt, men är det verkligen det? Om vi knyter samman de två texterna så kan vi fråga oss vem som skyddar Kreta. Skyddar ön från exploatering på bekostnad av natur och miljö, dåliga arbetsförhållanden och låga löner, lokala företag som får slå igen pga ”all inclusive” och på det mer individuella planet turister som beter sig illa och ovänligt. Det här fotot är taget i Chania, men jag har sett texten på andra orter med många turister – det kan kanske bli för många, för mycket, ibland. Lokalbefolkningen känner sig kanske invaderade?
Visst, turism har fördelar också, men vi kan inte längre blunda för nackdelarna. Under pandemin har det nästan låtit som om att resa är en mänsklig rättighet, men är det verkligen det? Varför reser vi, vad är det vi söker? Och om vi hittar det vi söker – sker det på någon annans bekostnad? Är gräset alltid grönare på andra sidan?
På sociala media diskuteras i år ofta om prishöjningar. Som om det som händer i världen i övrigt inte skulle hända i Grekland med inflation, dyr el, svindyr bensin osv. Vi vill turista billigt, gärna väldigt billigt. Jag såg ett inlägg om att man ska inte bo på hotell utan för att uppleva det ”genuina” (vad nu det är för nå’t…) ska man bo i lägenhet. Airbnb är ett problem på många orter, men tydligen billigt för kunden. Här i lilla Ierapetra finns nu lång över 400 Airbnb – det är inte enkelt för unga, lokala ierapetraner att hitta nå’nstans att bo.
Det finns mycket att fundera över när det gäller turism, inte minst för de stora resebolagen och hotellkedjorna. När upphör ett koncept att vara tilltalande? Måste det hela tiden vinstmaximeras med samma koncept? På indivnivå finns några viktiga grundteser, tycker jag:
– tänk på att du är gäst och uppför dig som en så’n
– kan du inte leva med att saker och ting inte är som hemma så stanna hemma
– le och var ödmjuk så blir din upplevelse rikare och du kan få fina vänner
– bli inte irriterad för minsta lilla! Du är på semester och den som servar dig jobbar kanske 6-7 dagar/veckan i flera veckor, i många länder för en betydligt lägre lön än du och jag hade accepterat
– njut av det som bjuds! Ta emot! Var glad för att du har möjlighet att resa och uppleva olika platser, evenemang, natur….

Så blev de tre fotona ett blogginlägg där Kreta och tre av dess viktiga delar har huvudrollen! Denna otroligt vackra ö som jag har förmånen att få bo på en del av mitt liv. Det är en gåva som jag är så tacksam över.

Ha en skön vecka! Var rädd om dig och andra!