I ett tidigare blogginlägg fick du, bloggläsare, en inbjudan att välja ett foto som jag skulle skriva om på ett eller annat sätt. Det skulle hjälpa mig med inspiration och uppslag nu i högsommarhettan när knopp och kropp är trötta och snurriga. Nu är det dags för det femte inlägget!
Inläggen i denna serien finns samlade under ”Teman” uppe i menyraden som ”Tankar kring ett foto”.
(klicka på foton för större storlek)

Idag ska det handla om byar: avfolkning, utseende, arv och ansvar.
Fotona med fönsterluckorna och det stängda kafenio valdes av mig, gamla kvinnan och katten av Erica Berlin, bygränden av Ann Johansson Orr, mannen med käppen över axeln valdes av Birgitta Henricson. Fotona på kafenio med gäster och på pojken med mobilen valdes indirekt av Lena Dyche (har bloggen lenaiwales) som gav mig fria händer att välja foton från albumet ”Three villages” på min flickr-sida.

Den bild av Grekland som oftast kablas ut är den blåvita som är utmärkande för ögruppen Kykladerna och några öar där omkring. Det sägs att 80 – 85 % av de kända blåvita motiven på vykort, planscher osv är foton tagna på Santorini och Mykonos. Grekiska myndigheter är dåliga på att marknadsföra en mer varierad bild för givetvis ser inte alla öar och ögrupper likadana ut. Jag vet att det finns de som blivit besvikna när de kommit till Kreta för de förväntade sig ”vykortsgrekland”.
Traditionellt är husen på Kreta stenhus med dörr och fönsterluckor av trä i brunsvart färg. Att putsa husen kom senare och på Kreta är det vanligt med mjuka pastellfärger som gult, aprikos, blått, grönt vilka jag tycker mycket om för det ger bebyggelsen liv.

En del renoverar tillbaka till stenhusen och hör på östra Kreta anses albanska murare speciellt skickliga. Om man ser ett vitt hus med blå luckor och dörr så är det oftast en utlänning som äger huset.

Jag tycker det är viktigt att behålla i alla fall en del av traditionen, att ha sin speciella stil och kännetecken.

Jag har varit på Santorini och det kändes som att gå in i en teaterkuliss. Jag minns att jag tänkte ”bor det människor här?”. Jag undrar hur mycket det fejas, repareras och målas där i februari-mars. Vi har några sådana byar här på Kreta också.
För min del tycker jag om de vanliga, enkla byarna som inte gör sig till utan bara är. De hälsar välkommen utan frivolter och det finns en känsla av verkligt vardagsliv. Prästen spelar tavli med några på torget, en kvinna sitter på en trappa och stickar, några barn spelar boll i en gränd.
Men byarna är på väg att försvinna!

Kör inte förbi byar! Många lite större och/eller nyare vägar har dragits i byarnas utkanter. Parkera bilen, strosa runt. Vila i tystnaden eller lyss till steg i en gränd, en tupp som gal, vindens rassel i träden vid kyrkan. Beundra blomsterprakt, klappa en nyfiken hund, hör historiens viskningar i gränderna mellan husen. Hälsa, det räcker med en nick och ett leende, och du får leenden tillbaka. Finns ett kafenio eller en taverna så sätt dig ner! Ta en kopp kaffe eller något gott från matmors grytor. Ägna dig en stund åt den vilsamma och intressanta aktiviteten ”folkglo”. Vad har folk för sig i byn?
Tänk på en sak: byar är människors hem, det är inget folklivsmuseum. Respektera deras privatliv. Ska du fotografera så ställ dig en bra bit ifrån, använd zoom, om du vill fotografera någon människa så fråga först.

Bergsbyarna töms på folk, i många byar är de flesta invånarna äldre människor. Byar som sjöd av liv, som hade taverna och flera kafenio är nu nästan tysta. Den som vill uppleva ”gubbarna” på kafenio får skynda sig.

Det kan sägas vara en naturlig utveckling att byarna långsamt dör. Det går inte längre att försörja en familj på ett litet jordbruk och unga människor vill och måste söka sig iväg dit där möjligheter finns. När allting stänger ner så blir det alltför besvärligt att bo kvar, då flyttar man ner till kusten eller in till sta’n. Generationerna avlöser inte längre varandra:

Å andra sidan sett är det här ett billand så nog skulle man kunna bo kvar. Dessutom har butiken, kafenio, skolan osv stängt därför att det inte fanns underlag.
Så man måste fråga sig vad som kom först: hönan eller ägget.

Nu säljs hus, orenoverade eller renoverade, i bergsbyarna till utlänningar, mestadels de som planerar inför sitt pensionärsliv eller är pensionärer. Tanken är ofta att dela sin tid mellan hemlandet och Kreta. På det individuella planet är det givetvis en tilltalande plan, men för byarna betyder det inte så mycket. Det går t ex inte att driva en butik om byn är nästan tom större delen av året.
Det är bra att husen tas tillvara. Jag skulle vara ännu gladare om det fanns bestämmelser för hur man får renovera och bygga till. Tro mig, det finns exempel som inte passar in ens med grannhusen! Dessa utlänningar kommer att skapa nya byar med ny atmosfär. Det kommer inte att sitta några charmiga, tandlösa gubbar på ett kafenio eller stickande, skvallrande gummor i gränderna. Den som skaffar bostad i bergsby med den bilden i bakhuvudet kommer att bli besviken.

Jag känner igen alla tecken, alla effekter. Jag är född och uppvuxen på Österlen i Skåne, har sett jordbruket totalt ritas om och vad det betydde för bygden, byar där husen gapade tomma i den takt som di gamle dog. Jag har varit med om när Österlen blev ett paradis för penningstarka 08-or som köpte sommar- och fritidshus till rena fantasipriser som ingen lokalinvånare hade råd med.  Rationaliserat jordbruk och sommarhus skapar inga arbetstillfällen så de flesta av oss gav sig av, några kom tillbaka.
Om jag skulle kunna tänka mig att flytta tillbaka? Absolut inte! Mitt Österlen finns i mitt minne, dagens Österlen som är så genomgripande annorlunda känns främmande. Jag är österlening, men österlenbo blir jag inte igen.

Kan man göra något för att stoppa den här utvecklingen? Eller vi ska kanske kalla det avveckling med nydaning. Inte vet jag, men det känns sorgligt att något bara försvinner, raderas ut, ersätts. För historia, traditioner och kultur definierar oss som människor och individer – vilka vi är och var vi kommer ifrån och vart vi är på väg. Platsen där vi bor är en del av det, en del av oss. Därför är det kanske så att när vi ”tar över” och formar något nytt har vi ansvar att på något sätt ta tillvara det som var före. Ett påtagligt sätt att göra det är att inte renovera alltför hårt, att hålla sig till den stil som ens ö och by har. Och minns du mitt inlägg om skyltarna i Avdou? Det är en strålande idé för att låta historien leva kvar. En hyllning till de som byggt upp, strävat, dansat, fött och begravt. Kämpat mot förtryck, brutit ny åkermark, ystat ost och bränt raki.

Men än finns byarna kvar så kom och njut! Utforska och upplev! Ibland efterfrågas det ”genuina” eller ”typiska” Grekland. Jag vet inte vad som avses med de orden, men nära vardagen och människors vardagliga tillvaro kommer du i vanliga bergsbyar, framför allt i de som inte är ”kända”.

Ha det gott! Var rädd om dig och andra!

Koppla av, upplev och njut av
sydöstra Kreta!
Vandringssäsong september-juni. Stadspromenad och biltur året om.
Kontakta mig för frågor och bokning.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!
Inga vandringar före 1 sept pga Covid-19!