Del 1, dvs besök i Rethymno och Iraklio, finns i förra blogginlägget – nu kommer de två bilturerna.

När de flesta hör ”grekisk ö” så tänker de på en liten ö. Kreta skiljer sig från de övriga grekiska öarna och är långt ifrån liten. Den är störst av Greklands öar och femte största i Medelhavet (och folk som bor på ön kallas inte kreter eller liknande utan kretensare). Ön har fyra bergsmassiv som är olika och mellan dem finns olika dalar och slätter. Kreta är många öar i en ö eller har många olika ansikten – hur man nu vill uttrycka det. Det finns mycket att se och det är inte gjort på en vecka eller två.
Ska du köra bil på Kreta så rekommenderar jag att köpa papperskarta. Den ger en helt annan överblick än att titta på telefon eller padda. Köp så detaljerad som möjligt, gärna med markerade sevärdheter mm. Jag använde harms.ic.verlag:s kartor över östra och västra Kreta med kloster, ”scenic drive”, utsiktspunkter, minoiska platser mm markerade. Gps på mobilen använde jag bara i byarna där skyltning oftast inte finns (alla vet väl vad som är genomfartsgatan…).

En del som jag ska utforska när jag blir pensionär är centrala Kreta. Den delen har mycket grönska, olika sorts odlingar, många slätter som ramas in av tjusiga berg. Jag har hittills bara passerat på väg någon annanstans och blir lika frestad varje gång.

(klicka på foton för större format)

Dag 1

Jag kom iväg lite sent från Ierapetra så några stopp fick jag avstå eftersom jag ville vara i Rethymno innan det blev mörkt.  Ungefär så här körde jag:

Jag har svårt för att köra förbi minnesmonumentet i Amiras så det blev första stoppet. Här ägde Vianno-massakern rum under andra världskriget då tyskarna ville ha tag i motståndsmän. De gick in i cirka 20 byar, samlade ihop folk, satte eld på hus. I kapellet vid monumentet har varje offer under tyskarnas tid i området sin oljelampa så i taket hänger 461 lampor. Mäktigt. Respekt. Ödmjukhet.

Några år sedan jag var i Pirgos, det blev ett kärt återseende med Mesara-slätten. Funderade ett tag på om den kan vara en kandidat för vandring, men den är för platt och för många olivträd. Fortsatte lugnt genom det vackra landskapet och bara njöt! Väldigt grönt och olika odlingar. Stor variation på växtligheten. Det slog mig att det är så synd att så många turister håller sig längs kusterna. Tänk vad de missar!

Inte mycket trafik vilket gör att jag kan ta det lugnt, sakta in, stanna till. Väldigt skönt att få köra i lugn och ro. Släpper förbi de som hinner ifatt mig.

Närmade mig Zaros och då var det dags för lunch. Och vad skådar då mitt öga? Jo, en så’n där invasionsplasttomte på tavernan! De sprider sig oroväckande.

 

 

 

Efter Zaros dök det upp många lövträd. Här måste vara väldigt vackert tidigt på våren och när hösten kommer.

Snirklade in mig på lite mindre väg och passerade då Potamon damm som ligger så naturligt och vackert i landskapet att det skulle kunna vara en naturlig sjö. Kör över en gammal vacker bro där jag hör getklockor, men inte lyckas se djuren. Bron går över en ravin så getterna kan vara i vilken skreva som helst.

Började närma mig kusten, bebyggelsen är annorlunda och tätare. Så ramlade jag in i Rethymno och började leta efter Popi’s apartments (se förra inlägget).

Dag 3

Dags att lämna Rethymno för att besöka julmarknaden i Iraklio. Gott om tid och inte så lång sträcka att köra så jag väljer småvägar.

Bestämmer mig för att besöka Arkadi klostret, det är sisådär 26 år sedan sist.

Klostret har, som så många andra kloster på Kreta, en intressant och våldsam historia. Det var ljuvligt att vara den enda besökaren! Jag kände verkligen klosterlugnet och friden. Kunde i lugn och ro ta del av de olika museum som finns i byggnaderna.
Tavlan till höger visar när abbott Gabriel och lokalbefolkning tagit skydd undan osmanerna i ett stort lagerrum där krutet förvarades. De ville inte bli tillfångatagna så de sprängde sig i luften.
Lite trist att se klostrets dåliga kondition. Att hålla de här byggnaderna igång är inte bara en fråga för klostren eller kyrkan utan även för staten. De har haft så stort inflytande och spelat så stor roll historiskt och kulturellt. Viktigt att bevara för eftervärlden!

Från Arkadi får jag ta det lugnt och vänta en stund tills vägen blir fri. Ingen herde i närheten så det är bara att snällt stå kvar. Notera geten som bitkliar sig på skinkan. Inga bekymmer och ingen stress där inte!

Jag passerar två saker som jag ska besöka nästa gång: arkeologiska museet i Eleutherna och Tsikalario keramikutställning och verkstad i byn Margarites. Arkeologiska museet är förresten nybyggt (invigdes i juni ifjol) och det är en modern byggnad ute i ett gammalt, bergigt landskap – kan det fungera? Tro mig, det är så häftigt! Byggnaden och landskapet smälter ihop fast de inte kom dit samtidigt.

Nytt stopp när en fårhjord förs över vägen, men de vill att jag ska köra förbi, antagligen för att jag inte ska störa och splittra flocken eller nå’t. Jag ändrar min färdväg och beslutar mig för att köra via Anogeia, en känd by. Landskapet blir annorlunda, det stiger. Skyltningen i byarna lämnar mycket övrigt att önska, skönt med gps.

Kommer upp till Anogeia och ska bara passera. Jag känner mig inte bekväm eller tycker om byn. Här odlas varmt en sorts macho- och hjältekultur som jag finner märklig och i vissa bitar lite tragisk eftersom de verkar ha fastnat i det som en gång var. De gör stort nummer av hur de kämpat och stridit vilket stämmer. Här bär varje karl vapen (enligt deras egna uppgifter) och jag tror inte att det någonstans på Kreta finns så stora och så många pick-uper som här. Byn är så klart inte byggd för sådana mastodontfordon så det är trångt, man får ta det så lugnt.
Om de kan tjäna pengar på sin historia och mytbildning så väl bekomme, men jag ger mig iväg.

Så är jag på en av de vackraste och mest dramatiska vägarna på Kreta! Den går på sluttningen av en av ravinerna på berget Ida. Här gäller det att hålla ögonen på vägen för den som kör! Vill man verkligen njuta av vägen tycker jag att man ska ta buss till Anogeia från Iraklio. Då sitter man högre och ser mer.

Alldeles andlös gled jag så in i Iraklio och fick slå om till storstadstrafik. Besöket i Iraklio hittar du i förra inlägget.

Två vackra turer som jag inte riktigt kan förmedla – de måste upplevas! Välkommen!

Fler foton finns på min flickr-sida!

Nu ska jag äta upp resten av julmaten! God fortsättning!