Illa

Även en bloggare kan bli sjuk och så blev det i veckan. Därför är jag lite sen med detta veckans andra inlägg. Inte bara tennisarmen bråkade (jodå, den är lite, lite bättre) utan det blev ett något utslaget tillstånd. Inget allvarligt, men det är inget kul att vara sjuk som ensamstående (fast de dagarna var det ensamliggande). Och allt blir så besvärligt.
Torsdag var rörelsehastigheten nedskruvad och bara det allra nödvändigaste gjordes. Som att städa lite så där på ytan bara för att det ska städas och se städat ut, du vet. Man mår lite bättre efteråt för man har ju i alla fall försökt och faktiskt utfört nå’t!

Oro

I tisdags, min insjukningsdag, skrev Grekland och EU under så att delutbetalning på tredje stödlånet kan göras. Det ger lugn och ro. Jag har inte lyckats hitta någon uppgift om att IMF gått in igen som kreditgivare så EU och IMF har väl fortfarande inte kommit överens om skuldlättander.
Jag begriper inte mycket av ekonomi och finans och här är en av de sakerna: att byta pengar. Nu görs en utbetalning som till 75-80 % går tillbaka i juni i form av räntor och amorteringar. Jag greppar liksom inte finessen!?
Ny Demokrati ropar givetvis på nyval, men låt oss hoppas att Syriza kan stå emot. Med tanke på att Ny Demokrati och Pasok till största delen ligger bakom krisen tycker jag att de kan vistas ett tag till ute i kulisserna. Och skämmas, det skulle vara klädsamt.

Greklands ekonomiska kris får man numera söka efter på theguardian.com, den är inte längre första-nyhet som det t ex var 2015. Börjar bli en lite gammal nyhet, men det är mycket annat på gång just nu. Valet i Frankrike, Brexit, Turkiet (som fortsätter störa Grekland), valskrammel i Tyskland, Ungern fick på pälsen i EU-parlamentet. Det är mycket nu och det är ändå bara en bråkdel. Känns lite oroligt i vår del av världen.

Vandringsseger

Segern är inte min, men jag hade den stora förmånen att få vara med. Lite bakgrund: det ramlade in ett mail med förfrågan om vandring. I mailet från Jeanette fanns en beskrivning av några års kamp med nervskador i fötter och ben. Hon hade i stort sett inte kunnat röra sig, haft väldiga smärtor osv. För drygt ett år sedan hade specialskor konstruerats så hon kunde gå och långsamt har hela situationen vänt, framsteg läggs till framsteg. Och nu skulle hon åka till Kreta och ville så gärna vandra.

Oj, tänkte jag, hur lägger jag upp detta på bästa sätt? Vi mailade lite, men bestämde sedan att träffas över en kopp kaffe och prata om vad som skulle kunna fungera. Jag kände mig lite kluven efter vår träff för samtidigt som jag undrade om konditionen fanns där så utstrålade Jeanette väldig kraft och vilja. Det skulle nog ordna sig, vi hade valt en vandring där det finns flera möjligheter att enkelt bryta.

Igår var det dags! Vi möttes på busstationen i Ierapetra och satte kurs norrut. Sta’n var insvept i en väldigt märklig och tjock dimma, men den löstes sakta upp. Vi var i vilket fall som helst på väg från dimman inåt land. Uppe vid ett litet kapell stoppade vi i oss lite frukost, njöt av utsikten och pratade om det som kännetecknar denna delen av ön. Plus att vandringsledaren fick ikläda sig rollen som klättrande räddningsledare för att hämta upp en mobil som halkade ner för en kant. Att folk alltid ska pilla på de där mobilerna…

Vi fortsatte mot nästa mål: fika i by. Skodon hade bytts för att testa, förväntning låg i luften. På vägen kunde jag konstatera att nu är sommaren på väg att ta över. Det finns blommor i naturen året om (utom i augusti), men vårens blomsterprakt med mängd och variation är över. Det har varit en otroligt vacker vår!

Efter fikastopp och skobyte gav vi oss ut på etapp 3. Nu hade solen klättrat på den klarblå himlen och det blev lite varmt och svettigt. Naturen och landskapet distraherade, vi beundrade alla gröna nyanser, vackra berg, insekter, fåglar och två omslingrade döda grodor. Sorgligt och vackert på samma gång.

Man talar ofta om naturens läkande kraft och hur mycket naturen kan ge oss, men ibland blir det bara prat. I mitt minne från denna vandringsdagen kommer alltid att finnas när Jeanette stod stilla, tittade ut över Ierapetra-slätten mot Thripti-bergen och sa ”Jag känner mig så fri!”. Då blir man glad och varm inombords.

Kort stopp i näst sista byn innan vi vandrade ner mot strandpromenaden i Pachia Ammos. Där höjde hon armarna i luften med ett ”Jag gjorde det!” och ett så’nt där stort, lyckligt leende som skulle gå runt om hela huv’et ifall inte öronen fanns, som man brukar säga. Det var nog inte förrän där och då som jag förstod riktigt hur stort det här var även om det bara är Jeanette som har hela bilden. När man kämpar sig tillbaka behövs milstolpar. Det är bara man själv som vet hur stora de är, hur hårt man fått kämpa. De ska man ta tillvara, fira och njuta av.

Jag blev så tacksam för att jag fått vara med. Tänk, att hon hittade och valde just mina vandringar!

Ha en skön helg!

PS. Lagt ut två foto på min flickr-sida! DS.

Vandra med mig på Kreta!
Du kan koppla av, njuta samt uppleva mina gömda pärlor.
Mer information på hemsidan http://inspirewiz.com
Välkommen!
PS. Berätta när du bokar att du läser bloggen så får du 15 % rabatt på vandringsvecka!