Upp med tuppen igår och iväg med första bussen kl 6:30 mot Iraklio! Slumrade till lite då och då, bussen kör gamla vägen och ska stanna ofta så det tar lite tid men är en vacker tur. När vi åkte genom Malia och Hersonissos tänkte jag att å, så skönt att bo i Ierapetra! En skylt med ”God mat. God pris. Velkommen!” blev pricken över i. När det blir så turistigt att det tar över är det helt enkelt inte min grej. Och jag vet ju hur de där orterna ser ut på vintern.

KTEL, dvs grekiska bussbolaget, anpassar sig som en service till turistsäsongen så från Malia hade det satts in en extrabuss (antagligen med slutstation flygplatsen) så vi susade förbi flera hållplatser.

Jag gick in om några butiker för några ärenden, bl a ett snabbesök på H&M som öppnade i juli. Det var lika upphetsande som H&M någon annanstans, dvs trist. Jag när dock ett hopp om att kanske kunna hitta några sköna tröjor där senare i höst, trots att de inte har någon herravdelning.

Fika på stammiscafé där servitören och jag pratade grekiska, minsann! Han uppskattade nog mina försök, när han sa nå’t på engelska rättade han sig snabbt till grekiska. Liten övning i verkligheten.

Nästa språkövning blev i basaren (eller marknaden – vad man nu vill kalla den). Jag pratade med en som bl a sålde kryddor när en kvinna dyker upp och säger något på franska. Kryddmänniskan undrade om hon pratade engelska, det gjorde hon inte. Jag fick ett ryck och erbjöd min hjälp med förbehållet att jag kan lite, lite franska. Hon upprepade sin fråga och jag blev helt ställd. Världen slutade snurra, tiden stod stilla, min hjärna var tommare än en tomburk. Letade upp några franska frågeord för att försöka förstå. Jodå, det stämde. Människan stod i basaren/marknaden och frågade ”var är marknaden?”. Jag minns inte om jag sa ”här” på franska eller grekiska eller engelska, men jag pekade i alla fall neråt. Hon såg förvånad ut! ”Här?”
När hon gått tittade jag och kryddmänniskan på varandra och la upp ett gott skratt.

Något omskakad tog jag mig till dagens mål: Arkeologiska muséet. Här finns alla fynd från minoiska palats, villor och bosättningar och en bit framåt, närmare bestämt från 6 000 f Kr – 300 e Kr. Under några timmar var jag försjunken i en annan tid, men med flera paralleller till vår egen. Här några funderingar:

• Det är som en tidsresa i utveckling som börjar med enkla föremål som sedan får enkla, stiliserade mönster. Så blir föremålen mer och mer detaljerade, mönstren tas från naturen och flera färger används, föremål blir stora och komplicerade. Allt har ett användningsområde, men människan lever inte av bröd allena – det estetiska, vackra finns alltid med. Fascinerande!
• Från små, enkla bosättningar växer det till fler och fler mäniskor som till slut är så många att det måste organiseras, t ex distribution, lagring och ekonomiska strukturer. Kort sagt: ett samhälle tar form. Det kommer också in skiftningar av olika slag som troliga tecken på att man ville visa olika status, dvs plats i samhället, med smycken, storlek på föremål, bankettserviser osv.
• I de första små bosättningarna avspeglas varje orts eller områdes ”layout”. T ex finns ett speciellt utseende på en kanna som bara finns i fynd i byn Vasiliki (inte så långt från Ierapetra). I och med att minoerna gav sig ut på havet och ägnade sig åt handel ökade hantverksskickligheten och tillgången på olika material (onyx, elfenben, guld, brons…). Flera tydliga tecken på utveckling av förmågor och ökad kunskap. De var bl a i Egypten, mellanöstern, nuvarande Turkiet, Cypern, Cykladerna. Det finns avbildade minoer lite varstans. De man hade kontakt med hade i sin tur kontakt med andra fjärran länder. Man gick i lära hos varandra, stannade hos varandra. De blir så tydligt att det där med att stänga gränser och ”bra karl reder sig själv” är en korkad och ofruktsam metod om vi önskar att utvecklas.
• Minoerna hade två skrifter som ännu inte knäckts. Det känns bra, tycker jag, att det kan få finnas några hemligheter kvar. Plötsligen dyker sigill upp – användes de vid handel för att underteckna avtal? Vissa har nog använts för att trycka bilder i olika material som prydnad. Kanske också ägande?
• Vi ska vara tacksamma över att minoerna begravde sina döda tillsammans med olika gåvor eftersom det ger så mycket information. I övrigt förstördes mycket i jordbävningar mm. Vad kommer arkeologerna att hitta om tusen år, vad berättar vi för de som kommer efter?
  Tanken blir påtaglig när jag står inför en trefotad lerbricka som är full av små, små koppar, tefat, skålar osv. Det antas att det kan vara antingen modeller inför produktion eller, håll i dig nu, leksaksservis! Jag står alltså 2016 och tittar på nå’t som ett barn lekte med si så där några tusen år f Kr. Golvet gungar! ”Tråkigt” med museum? Kom igen!
• Jag blir förvirrad i rummen som visar minoernas ”religiösa” dyrkan. Det är så många antaganden, så många pusselbitar. Svårt att få ett begrepp om och därför svårt att förstå. Klart är i alla fall två saker: ceremonier och ritualer hade stor betydelse, även som maktspråk. Och människor har alltid trott på något oavsett vad det kallats. Själen, eller vad det nu är, ska ha sitt.

Så kommer de krigiska mykenarna och tar över, de minoer som finns kvar drar sig upp i bosättningar i bergen (precis så som man fortfarande gör vid fara, tänk bara på andra världskriget på Kreta!). Mykenarna står inte på samma nivå som minoerna så föremål utvecklas bakåt, dvs blir enklare. Det är bara palatset i Knossos som hålls igång och 1 300 f Kr faller det också ihop. Minoernas tid är definitivt slut. En högtstående kultur som gick samma väg som många andra: upp, topp, ner. Vad hade blivit om de fått fortsätta? Hur kommer det att gå för oss?
Här stoppade jag mitt besök, tar resten av muséet i höst.

En konstig känsla att stiga ut i den livliga sta’n igen med trafikbuller, butiker, gott om folk på gatorna. Jag satte kurs på Amalia’s Kitchen och fick mig en riktigt smarrig middag. Tyvärr satte dåliga samvetet igång. Har jag verkligen råd med en så dyr middag (22 euro…)? Jag fyllde snabbt i pluskolumnen på det imaginära pappret i skallen: jag använder inte smink, köper kläder när det behövs så jag är ingen ”modeslav”, har ingen bil…..ja, där stoppade jag eftersom den kolumnen vida översteg dagens goda middag!

En kort promenad med kameran blev det också, men det är egentligen för varmt för sådana övningar (foton på min flickr.sida). På vägen hem hände nå’t med bussen så vi fick byta buss, hemresan blev 30 minuter längre. Det var en ganska trött men mycket nöjd Ia som kom hem vid 20-tiden.

Iraklio har förresten kvalat in på min lista ”Var vill jag bo i mitt tredje liv?”!
(japanerna kallar pensionärsperioden för det tredje livet)

Ikväll ska jag nog gå ut och ta ett glas vin efter middagen och se om jag kan få se lite stjärnfall. Du vet väl att du tyst ska önska något när en stjärna faller och inte berätta det för nå’n? Jag vet inte om det fungerar, men det vore dumt att inte chansa!

Du kan vara lugn – inga så’na här övningar på mina vandringar på Kreta!
Vi njuter av vackert landskap, enastående vyer, tystnad och lugn.
Är närvarande, vilar och hämtar kraft i naturen.
Med mig som vandringsledare kan du koppla av och släppa loss tankarna
samt uppleva mina gömda pärlor.
Mer information på hemsidan http://inspirewiz.com
Berätta att du läser bloggen när du bokar, det ger dig 15 % rabatt!
Välkommen att vandra!