Konvalescens är inte lätt. Att stava till det är den första svårigheten. Undrar du om jag är sjuk eller vad som hänt så läs gårdagens blogginlägg. Jag är för svag för att skriva en sammanfattning.

Jag måste vara lite rättvis. Igår skrev jag att ingen presenterade sig och idag kom jag på att det inte stämmer. Ambulanskillarna presenterade sig, frågade mig efter mitt namn och var jag kom ifrån osv. Väldans trevliga killar.

Jag delade förresten ambulans med en liten tjej och hennes mamma. Tjejen låg på båren och verkade inte uppskatta en del kurvor. Om jag förstod det rätt (de var från Holland) så hade hon halkat på toa och slagit höften. Så olyckan kan vara framme var som helst och när som helst. Tillvaron är skrämmande och förlamande om tankarna börjar gå i de banorna.

När någon del av kroppen skadas och inte kan användas fullt ut brukar man upptäcka vad den brukar användas till och hur stor nytta man har av den. Jag är högerhänt och en kraftlös högerarm är ganska värdelös. Mest i vägen, faktiskt.

Tycker du att det är självklart att kunna ligga ner? Byta ställning i sömnen? Efter 3 nätters slummer till och från i halvsittande ställning lyckades jag natten som gick sova 1,5 tim på sidan och slumra ung 1 tim i halvsittande ställning. Det är svårt att sova i halvsittande ställning utan tv och när klockan är mer än 10 på kvällen. Tur att det finns e-böcker, veckotidningar, korsord.

Det som var lättast att justera efter olyckan var mina glasögon, det tog väl optikern cirka 01:47 min. Tänk om det gick lika lätt med kroppen. Den börjar förresten bli lite märklig, jag får nog skärpa till mig. Det gör mindre ont, ja nästan inte alls, om jag går med lite böjd och framåtlutad kropp. Lite som en neandertalare. Fick syn på mig i spegeln och det var inte tilltalande. Dessutom resulterar det väl bara i att jag får ont i ryggen istället.

Jag har mest ont i övre bröstkorgen, det gör attans ont vid djupandning och armrörelser. Det ställer till det mer än man kan tro plus att det är inte så lätt att vara justerad och leva ensam. Igår var en smula på väg att fastna i halsen och då slog det mig: jag kan inte hosta! Lite senare var en nysning på väg och det går inte. Näsan började rinna i morse, prova att snyta dig och känn efter var du tar i. Snorig neandertalare…jo, jo, det blir bara bättre och bättre.

Kroppen är verkligen inte vacker för tillfället eller så är den kanske det. De numera färgglada områdena drar bort blicken från en del skavanker och brister. Och det finns gott om färger som blått, rött och grönt. En snorig färgrik neandertalare.

Sjukvårdspersonal ger så bra och förståndiga råd, men de blir ibland komiska när de inte tar reda på hur man har det. En sjukgymnast tyckte för några år se’n, när jag hade en stressfraktur i foten, att jag inte skulle gå. T ex inte gå och handla. När jag undrade hur hon tänkte att jag skulle få mat så…..kvitt vilket, vi släpper det gamla.
I lördags fick jag veta att om 3-4 veckor är sprickan läkt och tills dess får jag inte lyfta. Jag frågade inte efter några detaljer så jag vet inte om jag får bära kassar från affären. Däremot så berättade jag att jag vandrar och undrade om det var ok att ha ryggsäck. Det var det inte, men gå får jag. Har många fickor i vandringskläderna så det mesta ska nog lösa sig, men vattenflaskorna? Tacksam för tips!

Tänkte igår kväll att jag vill ha morgondagen bara till vila, ingenting annat. Kroppen ska få vara ifred och ta hand om läkning. Men det vet ju alla att det går inte när man är egen företagare, det säger ALLA. Så tänkte jag att det är ju bara trams. Livet har knackat mig på axeln, bara att stanna upp. Kan jag inte så kan jag inte. Bättre att ta några dagar nu och sätta fart senare.

Tycker du att jag verkar vara på gott humör? Det är jag inte. Jag hatar att vara begränsad. Och jag hatar när jag gör dumheter eller stora oplanerade händelser som får så stora konsekvenser. Enda sättet att överleva är nå’n sorts galen absurd ironi.

Och det skadar inte med lite perspektiv. Några dagar är jag hänvisad till vila, se’n att ta det lugnt ett par veckor. Säg 4 veckor i ett liv på 56,115 år. Vad är det? Och det kunde varit värre. I helgen dog 4 personer i 3 trafikolyckor på Kreta. Bl a körde en bil av vägen (känns det igen?), i den satt två äldre herrar, de rasade ner i en ravin (plötsligen tacksam för mitt dike).

Det blev ett långt, lite rörigt och snackigt inlägg. Antagligen börjar jag bli uttråkad vilket kan vara ett gott läkningstecken. Får bara inte glömma att det kan gå fortare för knoppen än kroppen. Nu ska jag laga middag, det blir soppa. Det bör jag väl kunna få i mig utan problem.