Idag fyller min blogg 1 år! Det upptäckte jag nu när jag skulle skriva detta inlägget. Så bra, då blir det ett glas vin extra ikväll. Jag måste ju skåla med mig och gratta.
Det betyder förresten att det är lite mer än 1 år se’n jag beslutade att göra den här förändringen. Oj, vilket år det varit! Det är värt ett glas extra, skåla och gratta.
Det blir en hård dag imorgon.

Morgonrunda i frisk, skön luft. När jag lämnar sta’n får jag plötsligt sällskap. En hund dyker upp utan att jag sett den och alltså inte kallat på den. Han tar ledningen med högt buren svans. Efter en stund går han in på en liten avtagsväg och jag tänker att jaha, det var roligt med sällskap en bit på vägen. Jag hinner precis försjunka i egna tankar igen när han rusar ut ur en olivlund framför mina fötter och tar ledningen igen. Nu tittar han bakåt då och då så han har lite koll på den där snurriga människan.

Jag kan min morgonrunda så jag vet att vi närmar oss lös hund, men den är inte hemma. Så närmar vi oss bundna hundar och de skäller som vanligt som riktiga bandhundar. Min följeslagare stannar, tittar, går vidare. Fortfarande med svansen i topp. Då och då stannar han och lyssnar och spejar åt nå’t håll. Vaken typ!

Jag börjar bli riktigt fascinerad, stannar och kallar på honom. Han kryper inte som många hundar här nere utan kommer fram långsamt med huvudet sänkt och svansen viftar lite glatt, inte nervöst. Jag får gärna klappa och klia, men han tycker att vi ska sätta fart igen. Han har bra hull, ett snöre runt halsen, är trygg och glad så det är helt klart en hund som blir väl omhändertagen på alla sätt. Roligt!

Så kommer vi in i sta’n igen och närmar oss korset där två lösa hundar huserar. Det är deras revir så hur ska detta gå? De rusar fram så klart, stärkta av varandra. Jag bara går. Min följeslagare tittar lite på dom, går runt och luktar lite och springer se’n ifatt mig. När vi kommer fram till en livligt trafikerad väg litar han benhårt på mig och vi korsar tillsammans. En stund senare delar sig gatan och vi kommer ifrån varandra.

Varför blir jag så lyrisk över detta? Flera orsaker!
Jag är hundmänniska och han påminde faktiskt om min hund som jag hade för en hel del år se’n.
Hundar här nere är oftast inte bundna till människor utan tvärtom så jag kände mig riktigt utvald och ärad.
Om en hund följer med så gör de det oftast bara en liten bit, kan vara så att de ogärna lämnar sitt revir.
Det var så ljuvligt att få dela denna fina morgon med en levande själ. Upptäckte att jag plötsligen gick och sjöng med i musiken som jag har i ena örat, men det är väl ok. Det finns ju dom som pratar i sladdar utan att nå’n är i närheten.

Kom hem och avslutade den närmast magiska morgonen med frukost på balkongen och se’n bara satt jag kvar i en timme eller så. Det var så frisk och skön luft. Och mycket lite rörelse i våra kvarter. Skön, slumrig stund…..

(Har lagt ut några foto på flickr.com, förresten!)