Så var det det där med bikinin under mina Iraklio-dagar! Det blev en strid mellan en kropp, en bikini, en plånbok – och mig. Och det var ingen vacker strid.

Först bakgrund: jag hade hört att kroppen ändras med stigande ålder, men det skulle givetvis inte hända mig. Trodde jag. Runt 40 slog det till för första gången. Kjolar och byxor spände för att till slut inte gå på. Rusade till badrumsvågen men vägde lika mycket som jag gjort i cirka 15 år. Jaha, då har det alltså hänt. Men det blir väl inte mer än så här, tänkte naiva jag.
När jag passerat 50 började separationen. Min kropp hade så sakteliga övergått till en egen agenda som inte gick att styra med mina mentala förmågor. Efter 60 styrde min hjärna in på ett rent överlevnadsspår: min bild av min kropp är betydligt trevligare än det som visas i spegeln. Men den får mig att må bra!
Det är nu smärtsamt tydligt för mig att min syster och jag fått viktgenerna uppdelade mellan oss. Alltså de generna som styr åldringskropparnas skulptering. Hon fick mors och jag fick fars. Och det är inte roligt alls. För mig, alltså.
Så ett välment tips till dig som är ung – lyss till den som vet! Var glad över och njut av det du har nu. Även om det finns delar du inte är nöjd med. Det kan ändras. Och inte till det bättre.

Bikini har jag nog aldrig kunnat köpa i set utan i separata delar. Min barm har aldrig varit en hylla men inte heller ”har du en tändsticka, grabben”-typ. Lite bredare höfter, men inte så stor skillnad att det kan tyckas som om jag är ihopsatt av två olika delar. Allt är inte elände – jag har alltid haft midja och den kan fortfarande skönjas. Med lite god vilja.
Dessutom, ja det kommer mera, sväller min kropp av värme och det har också blivit värre med åren och, som pricken över i, med flytten till heta Kreta. Om jag kunde få ha min vinterkropp i solstolen skulle livet vara roligare.

Ifjol hade jag under vinterhalvåret lyckats förlora, eller bli av med (beror på vilket perspektiv), några hekto och det skulle belönas med att köpa en dyr, snygg bikini. Så bröt jag handleden och vad de veckornas konvalescens ledde till behövs ingen Einstein för att räkna ut.

Hur som helst – kanske i år? Den där svarta (köpt i separata delar, förstås) som varit igång i sisådär fyra år behövde bytas ut. Tänk om jag skulle satsa på nå’t i annan färg? Tänk om jag skulle slå till med mönster??
Har fått tips om baddräkt, men iförd en sådan för min kropp inte tankarna till wienerkorv utan välfylld falukorv. Och inte blir det bättre liggande i solstol då kroppen liksom trycks ihop ovanifrån och flyter ut sidledes! Man är mest till sin fördel stående och allra bäst sittande. Med ett matbord framför.

Nu sitter fruntimmer och säger att det har ingen betydelse hur man ser ut, det ska man inte skämmas för, alla är vackra och bara man trivs. Nåja, skönhet sitter i betraktarens öga och jag trivs faktiskt inte med separationen från min självsvådliga kropp. Skäms gör jag inte, det gör jag bara över så’nt jag kan påverka. Ibland.

På onsdagen anlände jag till Iraklio och hade då övertygat mig om att jag inte orkade med besvikelsen och provsvetten plus att jag inte hade råd så ingen bikini. Nu skulle jag ha sköna, fina dagar i en av favoritstäderna! Så givetvis hann jag knappt checka in förrän jag var runt och skannade av bikiniutbudet i fem-sex butiker. Jag menar, bästa sättet att bli riktigt övertygad om att man är övertygad är att kontrollera fakta.
Och det var nedslående. Trista modeller såldes separat, de snygga var hela set. I en butik hittade jag snyggt mönster i härliga färger, delarna hängde på separata galgar så…nä, med nu minskad pension måste jag köra den gamla svarta ett år till. Hoppas den håller hela säsongen!

Så var det dagen efter och det var min födelsedag. Möjligt att det spelade in. Efter min murpromenad fikade jag på Indigo. Medan jag satt där och folkglodde upptäckte jag plötsligen att jag blev argare och argare. Skulle verkligen Sveriges riksdag få stoppa mitt bikiniköp genom att minska min inkomst? Skulle bikinitillverkare som inte fattar att alla kroppar är olika få ge mig ännu en svart sommar? Skulle min egensinniga kropp få lura mitt välbefinnande? I helvete heller.

Jag stegade beslutsamt upp till M&S, tog tag i svart underdel som jag sett da’n innan och styrde mot provrummen. Snart blev ett ledigt och tortyren började. Inte nog med att denna dag var den varmaste på länge utan nu var det dags för akrobatik! Provhytter är inte till för att vi ska trivas och prova många kläder, jag har faktiskt aldrig fattat konceptet. Slår man inte knä’t i en vägg så är det armbågen. Och böjer man sig framåt det allra minsta så slår skallen i en vägg och ändan i den motsatta. Ljuset och speglarna ska vi bara inte tala om. Där ligger hemska plagg som nå’n lämnat kvar och man förstår varför. Det man själv ska prova har tyst och stilla letat sig ner på golvet vilket gör att ytan att röra sig på minskat betänkligt. Ingenstans att sätta sig för att ta av skorna eller bara hämta andan.
Men adrenalin är en bra krydda! När jag provat mig fram till rätt storlek som var rätt storlek och inte ”bäst att ta en storlek större” som jag ofta gör (trauma från min barndom – inget vi ska fördjupa oss i här). Betalade och gick segerviss till Hondos Center där en överdel med färg och mönster bara väntade på min ljuvliga barm!

Återigen inne i en provhytt, svettig och röd i ansiktet. Tyvärr satt den inte så br…. ”How’s it going?” hör jag plötsligen. Kris! Jag kan inte bjuda in henne i hytten, då tar det lilla syre som fladdrar runt definitivt slut. Även om den unga, nätta, smala lilla människan inte såg ut att använda mycket syre. Eller plats. Menar hon att jag ska dra ifrån draperiet? Gå ut i butiken?? Panik!! Svetten rann våldsammare, färgen i ansiktet skiftade till vitt. Så ett djupt andetag. Va’ faen, jag bryr mig inte. Jag håller på att utföra ”mission impossible” och inget kan stoppa mig!

Vi provade några andra (eller ja, inte ”vi” – jag kan fortfarande klä av och på mig själv) och hittade den perfekta. ”Den tar jag!” sa jag och sträckte på mig. Mission accomplished! Trodde jag. Den rara människan sa ”Do you want to try the pants too?”. Nä, nä, dem ska jag inte ha. ”I’m sorry but it’s a set.” De hörde ihop! Fast de hängde på olika galgar. Bet i det sura äpplet och provade underdelen också. Den var ett under (!) av innovativ design och kvalificerad sömnad, dvs väldigt lite tyg och ändan till hälften bar. Plus att den givetvis var för liten (har jag sagt att jag inte kan köpa set?). Nu tycker jag inte att andra människor ska behöva utsättas för min halva ända som utsikt lika lite som jag uppskattar det omvända, alltså andras halva ändor. Adrenalinet rann till igen och jag beslutade: jag får väl köpa hela setet då!

I kassan upptäckte ett biträde och jag att de två delarna hade egna prislappar. Väldigt märkligt då det var ett set, eller hur? Så jag gjorde ett sista försök med att förklara att jag bara ville köpa överdelen. Hon var osäker, kallade på det andra biträdet som förklarade och där rök den chansen. ”But you get 5 % discount!”. Varför det? För att de tyckte att en så’n som jag behövde piggas upp? Strunt samma, tänkte jag och betalade.

Det var en mycket rakryggad segrarinna som med bestämda steg och ett självförtroende som rök ur öronen lämnade butiken. Hon styrde stegen in bland barer och caféer, hittade ”At Home”, beställde en sangria för att fira. Åt helvete med Sveriges riksdag! Åt helsike med alla intelligensbefriade bikinitillverkare! Och där fick du, kroppen, vad du tålde – jag vann!! Denna gången.
Ser du kassen som skymtar till höger? Där ligger mitt byte!

För det facila priset av 74,31 euro har jag alltså nu tre bikinidelar. Långt över mina ekonomiska resurser, men jag utgår ifrån att de två jag ska använda klarar i alla fall fyra år som den tidigare gjorde. Visst är det snygga färger och läckert mönster?

Den tredje delen (dvs den andra underdelen; alltså inte den svarta utan den andra…visst är det förvirrande med så många delar…dessutom delar som det saknas behov av och användning för) är till salu! Storlek 42, två små tygbitar sammanknutna i sidorna.

Nya bikinin är inte invigd pga att jag i förra veckan fick problem med en tand så under cirka 7 dagar har jag inte kunnat tugga ordentligt och alltså inte ätit så mycket. Ska till tandläkaren på torsdag för hon hade givetvis passat på att ta semester förra veckan. Tänk om delarna bara rasar av mig efter torsdag! Ha, ha! Jag tror att det är så’nt man kallar ”önsketänkande”…och det vore katastrof för ekonomin. Bara att sätta igång och tugga i sig på fredag för att fylla ut! Tilltalande plan, faktiskt.

Ha det gott! Var rädd om dig och andra!

PS. Du som är karl sitter troligen nu och skakar på huv’et. Typiskt fruntimmer att göra nå’t så enkelt så komplicerat. Det är ju bara att hugga första bästa som har en någorlunda rimlig prislapp, eller hur? Men se, det är där ni gör fel! Vi fruntimmer överanalyserar och överkritiserar och överdriver medan ni gör samma men med ”under-” framför. Fram för fåfänga karlar! Inte nödvändigtvis coola eller ”inne” utan snyggt klädda! Så’nt som är snyggt på er och ni är snygga i.