Här kommer några tankar och intryck från sevärdheter! Pompeji och Arkeologiska muséet får ett eget inlägg. Jag får ta det här lite i tidsordning så jag inte glömmer något viktigt.

Första dagen skulle det regna, men det var avklarat när jag anlände. Efter att ha installerat mig gav jag mig ut på sta’n, dvs Centro Storico som är den gamla, historiska delen tillsammans med de närliggande spanska kvarteren. Första intryck: slitet, nerklottrat och skräpigt. Ingen riktigt bra början.
Hög luftfuktighet, men jag tog mig ändå genom de spanska kvarteren upp till Belvedere San Martino. Fick peppning på väg upp av en amerikansk familj och peppade själv på nervägen en trött människa som var på väg upp. Det är brant och många, många trappsteg, men belöningen är inte dålig. Hela Neapoli ligger för dina fötter med hamnen och Vesuvius till höger. Där uppifrån är sta’n vacker med sina gamla kvarter, moderna höghus och bysantinska kupoler.

Nästa dag traskade jag iväg till klostret Santa Chiara. Började i kyrkan som jag tyckte var ovanligt ”ren” från målningar och skulpturer. Fanns ett lugn där, men också en kyla, nästan en strävhet. Så öppnades porten till klosterträdgården och då steg jag in i en annan värld! Här överfölls man av färger, mönster och målningar! Jag började med att slinka in i ett rum till höger där en video rullade (se den vid besök!) och där kom förklaringen till skillnaden mellan kyrkan och trädgården. Jag hade ingen aning om att de allierade bombade Neapel sönder och samman 1943. Kyrkan blev förstörd, men i ruinerna hittade man tillbaka till dess ursprungliga stomme och utförande. Trädgården bär spår av rika, välbärgade människor som ville sätta sin stämpel på klostret på 1700-talet. Vackert? Nja, jag vet inte, jag tyckte nog att det blev för mycket. Jag uppskattade mer de gamla freskerna i pelargångarna.
I denna intensiva stad är kloster- och kyrkobesök välbehövliga vilopauser. Det var gott att strosa omkring i klosterträdgården.

Via San Gregorio Armeno – den s k ”julgatan”. Jag älskar julen och var lite nervös för att jag inte skulle kunna stå emot att handla. Det var inga problem! Massa skrafs och skräp, julfigurer som knyter an till italienska och napolitanska seder (antar jag), många fotbollsprylar (fotboll är megastort i Neapel) och mycket folk. Cirka 20 minuter av mitt liv som jag inte får tillbaka.
Det där med fotboll – de hade en stadion som hette Stadio Sao Paolo tills deras stora stjärna dog 2020. Då bytte de namn till Stadio Diego Armando Maradona trots att en person i Italien måste ha varit död i 10 år innan namnet får användas, men vem bryr sig när det gäller ett (nästan) helgon? Han och fotboll är överallt!

Tycker du om skulpturer? Jag börjar bli lite skulpturtrött på de där ganska vanliga ”rakt upp och ner”, men fascineras av hantverket. Tänk att ur ett stort block mejsla fram små detaljer, få tyg att se ut som om det faller vackert, i poser och huvudrörelse få fram känslor. Helt enkelt att levandegöra i sten eller marmor! Och hela tiden veta att ett litet felslag… Besök Museo Capella Sansevero för en skönhetsupplevelse! Där finns den beslöjade Kristus (Cristo Velato). Hur i hela friden kan någon skapa något så vackert? Det finns bara ett fåtal beslöjade skulpturer i världen och det kan t o m en amatör som jag förstå varför. Det måste en speciell skicklighet till för att få fram den mjuka, skira, tunna svepningen som omger Kristus.
Miljön är lite stökig, många besökande, men koppla bort dem. Förbjudet att ta foto.

Det finns gångar, tunnlar och gravvalv under städer. Många av dem är just gravar och man går där bland skelett och känner sig lite som en inkräktare. I Neapel finns en helt annan tunnel tillsammans med gamla vattencisterner: Galleria Borbonica. Jag gick standardturen med en fantastiskt duktig guide. 25 meter under markytan fick vi först stifta bekantskap med vattencisterner som varit ytterligare 45 meter djupa. De var igenfyllda av armén och systemet med vattencisternerna och tunneln användes under andra världskriget som skydd. Folk bodde där nere helt enkelt. Kvinnor födde barn. Jag skulle kunna berätta hur mycket som helst, men det måste upplevas på plats. Jag kände mig väldigt ödmjuk inför alla de människoöden som ekade mellan väggarna: de som grävde ur med hammare och mejsel (man började uppifrån på kullen och tog sig neråt, tror att det påbörjades på 1500-talet!), de som klättrade ner (med livet som insats) och rensade vattnet i cisternerna, de som bodde där nere under förfärliga sanitära förhållanden (man flyttade ner 1943 under den häftiga bombningen och några flyttade inte upp förrän 1947) och jag kände beundran inför den eldsjäl som satte igång upprensningen och städningen tillsammans med volontärer.
Rekommenderas inte till den som inte klarar av att vara instängd, men till alla andra!

Så var det dags att traska ner till Palazzo Reale di Napoli, dvs kungliga palatset. Neapel var under några århundranden maktens centrum i södra Italien. Jag hade inte bokat biljett utan tänkte ta det som det kom och det fick jag verkligen göra! Palatset ligger vid Piazza del Plebiscito, ett stort torg som används vid olika arrangemang i sta’n. När jag kom ner dit var gator avstängda, det vimlade av gendarmer, kommunpolis, polis, militärer, ambulanser, första hjälpen-folk och en läktare var uppbyggd mitt på torget. Palazzo Reale fick man inte gå in på. Jaha, är det nya premiärministern som ska komma eller vad är på gång? Jag frågade några första hjälpen-volontärer som tyvärr kunde mycket lite engelska, men jag förstod att det var förberedelser och övning för något arrangemang dagen efter (här lämnas inget åt slumpen!). Hon berättade också att flygvapnet skulle delta med att spraya rök i luften som ”tricolore”. Där lärde jag mig nå’t nytt – det är inte bara franska flaggan som kallas för tricolore! La Brigata Alpina övade på sin del av arrangemanget.

Jag strosade runt palatset, svängde inom Galleria Umberto I (vackert!), kom förbi Castel Nuovo (såg felplacerat ut; vet inte varför jag tyckte det) och gick in i Basilica Reale Pontificia San Francesco da Paola (imponerande!). I hamnen låg två kryssningsfartyg och där fanns en liten marina. På hemväg en konsttur på Galleri d’Italia.
Skönt och roligt att se ett annat Neapel än de smala, gamla gränderna!

Jag har givetvis varit inne i ett otal kyrkor på mina strövtåg! Jag tycker om att få lite lugn och ro samt kyrkor innehåller ofta intressanta och vackra utsmycknader och konst – det är som att gå på museum!

Jag har börjat gå igenom foton så på fredag bör de finnas på min flickr-sida. Länk kommer!

Nu sätter vi oss på tåget och åker till Pompeji!

Tidigare blogginlägg om resan
1. Neapel och Rom – inledning