Rom!

Då är vi framme i Roma, den eviga staden. Det kändes så bra att vara tillbaka. Rom är ”min” stad som har så mycket att bjuda på och det tycks aldrig ta slut. Här kommer några tankar och intryck från sevärdheter! Ostia Antica och Monte Testaccio får ett eget inlägg.

När jag checkat in vill jag gärna bekanta mig med min närmaste omgivning. Var finns kvartersrestauranger och mysiga caféer där man kan tänkas spendera några timmar, vad finns det för butiker, verkar det vara lugna kvarter. Jag blev förvånad när jag stötte på en lång länga i plåt, ful som stryk.

Den där borde de riva! När jag kom till ena änden var där en fantastisk blomsteraffär. Hm!? Jag stegade in i plåtlängan och där gömde sig småbutiker! Som en långsmal saluhall. Man ska inte döma hunden efter håren.

Söndagen bjöd på fantastiskt väder så det var en fröjd att promenera bort till Porta Portese Market i Trastevere. När jag kom till FN:s kontor för mat och jordbruk fanns polisbilar lite varstans och en helikopter låg stilla i luften. Men hur lyckas jag, tänkte jag. Jag hamnade ju i en snurr i Neapel med poliser, militär m fl. Är nå’n FN-höjdare på väg? Nej, det visade sig att en massa människor hade inget bättre för sig en söndag än att springa ett Crazy5k-lopp!
Porta Portese Market är Roms största marknad, öppen på söndagar. Jag var här 2019 och då småregnade det vilket faktiskt var bra. Denna fina söndag verkade alla romare ha hittat till marknaden. Trångt och svårt att se vad som fanns i stånden, första gången i mitt liv som jag bar ryggsäcken bak-och-fram. Den del som jag tycker är roligast är den riktiga loppmarknaden, alltså inte kläder-skor-livremmar-billiga klockor-plastleksaker osv utan där det säljs prylar. Gammalt och nytt i en salig blandning, även några julsaker. I ett stånd hittade jag jultomten så alla som säger att han inte finns har fel (dålig skärpa pga att han precis rörde sig och jag fick vara snabb):

Centrale Montemartini visades utställningen Colori del Romani (Romarnas färger) – mosaiker från Kapitoliummuséets samlingar. Jag har börjat snöa in på mosaiker och fresker. De berättar så mycket mer än skulpturer och statyer och är så vackra. Utställningen var upplagd så att man fick följa mosaikkonstens utveckling i material, mönster och färger.
Centrale Montemartini är ett nedlagt kraftverk där ångturbiner och dieselmotorer hjälptes åt att producera el under en del av 1900-talet. Maskinerna är enorma! När jag gick uppe på andra våningen bland skulpturer och statyer så slog det mig att här skulle jag haft med mig min far! Teknikern och mekanikern hade varit i sjunde himlen. Det hade varit svårt att få ut honom därifrån, tror jag.
Pius IX var en framåt påve. Han insåg att tåg var framtidens melodi så på 1800-talet fick han tillverkat ett tåg i Frankrike! Han la tåglinjer från Rom ut till de påvliga staterna (detta var före Italiens enande). Tågvagnarna är de äldsta bevarade i Italien.
På vägen hem passerade jag en bro som nog är den fulaste jag sett – också en upplevelse.

Jag tycker om att gå in i kyrkor. De är som museum och man får en lugn stund. Santa Maria Maggiore är tydligen känd och ett ”måste”-besök för många. Den är den största av ”maggiore”-kyrkorna (maggiore=stor). Det var gott om turister så någon lugn stund blev det inte. Kyrkan är verkligen stor med många vackra dekorationer av olika slag och från olika tidsperioder vilka vittnar om fantastiska hantverk och konstnärskap. Den är känd för sitt guldtak. Men efter en stund tittade jag mer på människorna. I ett sidokapell pågick en mässa av något slag, det stod en skylt att man inte fick gå in eller störa. Tror du det fungerade? Visserligen gick ingen in, men hänga på grinden för att filma och fotografera måste man. Så respektlöst! Till slut flyttade en person där inne skylten längre ut, men det hjälpte inte. Det är först och främst en kyrka, ett andaktsrum för troende och alla vi andra ska bara vara glada och tacksamma över att vi får komma in och njuta av konsten och arkitekturen.

Efter Santa Maria Maggiore tänkte jag mig ett besök på Kapitoleummuséet vilket betydde en stadsvandring längre upp i absoluta historiska centrum. Skymtade Colosseum, strosade på Via dei Fori Imperiali (kantad av olika forum; byggdes klar av fascisterna och invigdes av Mussolini), Piazza Venezia med monumentet Vittorio Emmanuele II. Intill ligger kullen där Capitoleum fanns. Platsen, numera Piazza del Campidoglio, har sin egen och långa historia. En intressant händelse var när torget ritades om av Michelangelo. Han vände på det så det var inte längre öppet mot Forum Romanum utan mot hans tids maktcentrum: Sankt Peterskyrkan.
Vid torget ligger Kapitoleummuséet (Musei Capitolini) och jag kan bara säga en sak: besök! Om du är det minsta intresserad av historia och konst. Det är stort, många avdelningar. Jag koncentrerade mig på renässanskonsten med speciell önskan att se Caravaggio (jag fick inte tillfälle till det i Neapel). Gick runt och njöt av konstverk, dock något mörka. Skulle nog behöva restaureras så färger och ljus kom fram mer, men det kostar så klart tid och pengar. Vore ju dessutom katastrof om konstverk skadas i processen. Beundrade vävda tapeter – vilka konstverk och vilket hantverk! Jag kom in i ett rum och fick en mycket märklig känsla! Något drog i mig, liksom kallade på mig. Jag vände mig om och där var ett av hans konstverk. Jag kan inte mycket om konstnärer, men jag förstår när jag ser att en riktig mästare varit i farten. Ljuset! Färgerna! Uttrycken! Känslan! Nästan som om han lyft en kamera och fångat ett ögonblick.

På vägen hem passerade jag bl a Cirko Massimo (Cirkus Maximus) där det blev lunchstopp – inte helt fel miljö!

På väg till annat under dagarna hade jag lagt märke till en liten kyrka som såg ut som en liten borg. Måste undersökas och den nyfikenheten ledde mig till givande upptäckter!
Den lilla kyrkan kallas för ”dopkyrka” Battistero Lateranense di San Giovanni in Fonte, men det förrättas även mässor och giftermål. På Google maps hade jag sett att lilla kyrkan verkade ingå i ett större komplex med bl a ett kloster. Så jag traskade runt byggnaderna och plötsligen stod jag framför en imponerande kyrkobyggnad. Och döm om min förvåning: jag var i Roms domkyrka Lateranbasilikan (Basilica di San Giovanni in Laterano)! ”Ren”, fantastiskt ljus, rymd, mäktigt. Lugnt och stilla. Kyrkan ligger utanför de stora turiststråken och tillhör väl inte de ”kända” och ändå är det kristendomens äldsta kyrka som fortfarande används. Några skolklasser kom dit. Jag löste biljett till klosterträdgården där det i pelargångarna var utställning av gravreliefer, ornament och det fanns givetvis fresker. I en alkov möttes då och nu samt en relief av frigivna slavar:

Vägg i vägg med kyrkan ligger Lateranpalatset (Palazzo Lateranense). Här höll de till innan de flyttade till Vatikanen och området tillhör fortfarande Vatikanstaten. Numera visas delar av palatset på guidade turer (nästa gång!) och en del används av Roms biskop. Tills jag kommer till Rom igen får jag njuta av deras hemsida.

(Lateran hit och dit – namnet kommer från en romersk familj som ägde egendomen, förlorade den till kejsare Konstantin som gav den till katolska kyrkan år 311)

Rakt över gatan fick jag syn på en pampig byggnad. Det var Scala Santa. Om du tror att det heliga inte kan bli mer än heligt så är detta platsen för det heligaste heliga. Det första jag såg när jag kom in var pilgrimer som på knä och i bön var på väg upp för den heliga trappan. Enligt legenden tog Sankta Helena trappan från Jerusalem till Rom år 326. Det som gör den helig är att det ska vara den trappa som Jesus gick uppför till sin rättegång hos Pontius Pilatus. Det vi ser idag är inte den ursprungliga trappan. Den leder upp till en dörr som går in till Sancta Sanctorum (heligaste av de heliga) där reliker förvaras och det var påvarnas eget oratorium (bönekapell). Jag var inte inne i det heligaste heliga, byggnaden är tillräckligt fascinerande. Vackra målningar med bibliska motiv. Givetvis finns det en speciell stämning och magi i och med att veta att nu är jag i det heligaste av heligt för en katolik. Sägen, legend, tro, historia, konst, kult i en salig blandning.

Så var jag framme vid sista dagen, dags att resa hem. Mycket sittande i taxi, flygplatser och flyg så jag gick österut från mitt BnB. På Casa San Giuseppe, där jag bodde, fanns ett kapell, men en av nunnorna kallade en kyrka två gator bort för ”vår” kyrka. Jag går in i många kyrkor och funderar på att jag skulle vilja bevista en katolsk mässa. Så döm om min förvåning när det visade sig att jag ramlat in i Chiesa Parrocchiale della Natività di Nostro Signore Gesù Cristo (jag vet, italienarna gillar långa namn; detta betyder Vår Herre Jesu Kristi födelsekyrka) precis i tid för en halvtimmes mässa med nattvard (på vardagar hålls 4 sådana korta mässor). Det kom in några personer som deltog i mässan. Även pandemin gjorde sig påmind – prästen använde munskydd och spritade sina händer före utdelandet av nattvarden.

Jag har börjat gå igenom foton så på fredag bör de finnas på min flickr-sida. Länk kommer! (foton från Neapel finns ute på flickr-sidan)

I nästa blogginlägg åker vi tåg till Ostia Antica med en avstickare till Monte Testaccio!

Tidigare blogginlägg om resan
1. Neapel och Rom – inledning
2. Neapel!
3. Pompeji!

8 tankar på “Rom!

  1. Pingback: Ostia Antica och Monte Testaccio! | ia mitt i livet

  2. Pingback: Neapel och Rom – avslutning | ia mitt i livet

    1. iamittilivet Inläggets författare

      Får ofta den frågan att jag ”hinner” så mycket. Har aldrig stress, har saker kvar som får vänta till nästa gång, har ”luft” i dagarna för oväntade saker, fika och lunch. Så aldrig nå’n stress. Är väl bra på att planera kanske.

      Gillad av 1 person

      Svara
      1. stadsmadam

        Ja, det handlar nog om din förmåga att planera. Själv väljer jag ut några mål som jag absolut vill se, resten är tid för spontaniteter. Vi har egentligen samma filosofi i det avseendet, tror jag. Men jag tycker att du hunnit med mycket i alla fall 😂!

        Gillad av 1 person

        Svara
        1. iamittilivet Inläggets författare

          Ja, vi har samma filosofi så det borde inte förvåna. Kanske vi använder tiden olika på nå’t sätt? Känner du nå’n gång stress över att ”hinna med”?

          Gilla

          Svara
  3. Bara brittiskt

    Håller med om att du hunnit med massor. Du är ju van att vandra och det hjälper säkert att du reser ensam. Jag får alltid mer gjort utan stress i London då också. Det blir ofta snabbare beslut och kortare lunchnjutningar även om jag också lämnar tid till spontanitet.
    En kollega från Rom avskyr Trastevere men jag sugs definitivt in, haha.
    Jag gillar att kika in i kyrkor för arkitektur och kultur men Italien står ut som landet där jag aldrig blir besviken ens på den enklaste basilika så tack för tips på fler. Jag har så mycket mer kvar av Rom än du (storstäder blir man ju dock aldrig klar med som du säger) så det är kul att läsa mer om ytterområden. Jag måste verkligen till det där gamla elverket.

    Gillad av 1 person

    Svara
    1. iamittilivet Inläggets författare

      Jo, det kanske hjälper att resa ensam, men jag har haft ressällskap och då har vi också hunnit med en hel del utan stress. Kanske vi fungerat likadant och ville samma saker så det var inte så mycket att diskutera?
      Jag är inte förtjust i Trastevere. En ganska nergången stadsdel och den del som turisterna ser kan kanske tyckas ”charmig”, men den är klottrig och sliten.
      Jag blir inte heller besviken på kyrkobesök, men kan ibland känna lite mättnad och då blir det inte fler den da’n.
      Elverket var häftigt! Så’na jättemaskiner! Antar att markplan används till tillfälliga utställningar och våningen över är permanent.
      Åk till Rom – man blir aldrig besviken!

      Gilla

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s