Pompeji!

Kan man resa till Neapel utan att besöka Pompeji? Ja, det kan man givetvis. Jag kunde inte av den enkla anledningen att jag är intresserad av historia, konst, människors liv osv och där passar Pompeji in.
Det är skrämmande att människors liv bara avstannade, att de behövde uppleva en så stor naturkatastrof, men samtidigt är det givetvis fantastiskt för oss som kommit efter. I och med vulkanutbrottet fick vi en intakt bild av våra medmänniskors tillvaro för längesen. Det är nästan så att tanken svindlar!

Några praktiska tips: förbered med att läsa på, kom tidigt på dagen (inte så mycket folk och du behöver flera timmar), ha rejäla skor (ojämt underlag och höga nivåskillnader), ta med dricka och snacks (behöver fylla på energin), huvudbonad (mycket sparsamt med skugga), strosa och kika in lite här och var!

Pompeji – den arkeologiska platsen
Hur tar man sig an detta stora område som ju är en hel stad? Jag struntade i besöksguider som listar kända saker eller ”måsten”. Jag hade bokat en audioguide så med den runt halsen gick jag in och därmed bakåt i tiden. Det tog inte lång stund förrän jag var vilse. Gatorna och gränderna förvirrar. Då var jag glad för den pappersskiss jag fått och Google maps på mobilen.

Jag upptäckte snabbt att det lönade sig att ta det lugnt och kika in här och där. Bara för att man inte får gå in i en byggnad ska man inte bara passera. Där kan ligga ett vackert mosaikgolv eller finnas fresker på väggarna. Ganska snart hade min hjärna nästan helt kopplat bort alla andra människor och jag tyckte mig se en bit av en mantel försvinna runt ett hörn. Och var det inte sandalsteg bakom mig? Det där vagnskramlet – vilken gata körde den på? Inne på badet och på marknaden tyckte jag mig höra mäns allvarliga röster och kvinnor skratta. Stora beslut att fatta? Underhållande skvaller? Ju närmare jag kom amfiteatern desto fler tavernor och jag kunde höra suckarna från kön som knappt gick framåt.

Var människor lyckliga? Vilka drömmar och planer hade de? Vilka plikter och regler hade de välbesuttna och hur eländigt var det för de fattiga? Allt bevarades inte i askan och det är väl tur. Det måste finnas något kvar till fantasin.
Tanken far ut över landskapet – Pompeji var inte den enda staden som begravdes utan det var tre till vad man vet. Hur hade de det? Fanns det byar?

Efter ett par timmar när jag når Forum slår det mig att vi människor i grunden är så lika. Att vi är lika oavsett var på klotet vi bor är ingen nyhet, men även genom historien. Vår tid må vara ”modern” och digital och alla andra framsteg, men i grunden har inte tidens gång så stor betydelse. Vi behöver äta (tavernorna) och hålla oss rena (baden och tvätterierna), vi vill ha underhållning (teatrarna och musikerna). Beslut måste fattas (forum), det ska vara ordning och reda (mensa ponderaria = centrala mått och vikter). Våra själar behöver sitt (tempel) och vi har behov av att uttrycka oss och berätta (mosaiker och fresker). Så kan man hålla på länge och dra paraleller.

Lite i skymundan i en glasbur finns några Pompeji-invånare. Du vet, de där håligheterna som man lyckades fylla med nå’t så vi kan se kropparna. De är på flykt, försöker komma undan. Intressant? Kanske för en arkeolog eller antropolog eller liknande. Jag tyckte det kändes som om jag trängde mig på, invaderade deras privatsfär. Det kändes respektlöst. Föreställ dig all rädsla och desperation. Nej, det var onödigt med ”kroppar” utställda.

På Palaestra fanns en utställning vilken blev ett välkommet avbrott. Där berättades bl a om de sensuella och vågade freskernas och miniatyrernas utveckling och placering. Jag lärde mig också att ”basilika”, som jag förknippar med kyrka, på denna tiden var en sorts rättsskipningssal.
Och…ja, det flög in intryck, tankar och kunskap i massor! ”Hann” jag med hela? Givetvis inte. Kanske det blir ett återbesök, då ska jag smyga in och nosa på de delar jag ännu inte besökt.

Det finns flera hemsidor om Pompeji, detta är den officiella arkeologiska sidan (som även innehåller andra arkeologiska platser). Kartan är interaktiv och det finns gott om bilder.

Vesuvius ligger kvar än idag och lär så göra länge än. Fotot med min skugga tycker jag om – en urgammal gata med en nutida, fotograferande turist!

Pompeji – fynden
Dagen efter mitt besök i Pompeji var jag på Arkeologiska muséet (som själv har en intressant historia; huset började sin karriär som kavalleribarack!) och det var en riktig uppenbarelse! Jag hade ramverket med mig från den arkeologiska platsen, nu fick jag inreda. Jag fick helheten.

Här berättar fresker och mosaiker om seder och människor. Så färgrikt! Pompeji var en stad full av färg som måste ha glimmat vackert i solen! Här fanns medicinska instrument, köksredskap, gladiatorers skydd, bordsprydnader med mera. Man får också följa utveckling inom olika material som lergods, brons, silver och glas. Att de vackra glasobjekten klarade jordbävning och vulkanutbrott är otroligt. Man började med att forma glas runt en form av ett annat material, men lärde sig att munblåsa fritt! Och i färgat glas!

Det blev som om de där människorna jag skymtat på plats blev ännu mer levande för nu var de upptagna med allehanda sysslor i sin vackra stad. Men det fanns minsann klotter även på den tiden! Politiska budskap skrevs på väggarna med röd färg som t ex:
Vote for Marcus Cerrinius Vatia for aedile, who is worthy of public office.
Iarinius recommends him
Även på den tiden kunde valrörelse trötta ut:
I am astonished, oh wall, that you haven’t collapsed under the weight of so many boring election posters.
Annat än politik kunde stå på väggarna. På muséet kallades det ”gatupoesi”, men det kan nog diskuteras:
Here and now I copulated with a girl who is beautiful to look at and praised by many, but inside she was nothing but filth.