I onsdags var det dags för vandring! Skulle det gå att starta upp vandringssäsongen? Jag brukar inleda med att vandra på Ierapetra-slätten. Det är lagom kuperat och första vandringen efter uppehåll handlar om att få igång kroppen och knoppen, inte så mycket om nya stigar, spektakulära vyer, spännande upplevelser. Kroppen och knoppen ska tillbaka till sitt ”vandringsläge” helt enkelt.
(klicka på foton för större format)

Jag lämnade Ierapetra vid 7-tiden och när jag kommit förbi byn Vainia vände jag mig om och tog ett foto. Ierapetra kallas Libyska havets brud och ligger så vit och glänsande mellan det gröna (olivlundar) och det blå (hav och himmel). Tyvärr är den utsikten sedan 23 juli nedsolkad av den pågående konflikten i östra Medelhavet och denna dag låg där inte bara ett marinfartyg utan två.

Jag tror att jag varje säsongsstart skriver att det känns trögt på första vandringen, men i år kändes det tungt. Jag funderade över varför och kom fram till att i år har jag vandrat ovanligt lite pga det påtvingade uppehållet i våras. Jag vandrade 15 mars och därefter den 4 maj. Uppehållet nu under högsommaren har blivit ovanligt långt eftersom högsommaren varit lång och ovanligt varm vilket också sliter. Till dessa orsaker ska läggas att det i onsdags blåste ganska friskt och eftersom slätten ligger mellan två bergsmassiv blir det en korridor som förstärker vindens kraft och dessutom producerar kastvindar. Med andra ord så hade jag vindmotstånd under nästan hela sträckan.

Stora delar av naturen vilar under högsommaren och väntar nu på de första regnen. Då förändras naturen i en grön och grann explosion! Nu är gräs, småbuskar och markvegetation bruna och vissna, större buskar och träd är gröna men allt är dammigt. Den senare delen av högsommaren är definitivt den här öns sämsta tid, då är den som minst vacker. Det finns en del bär på buskar, bl a mastix är igång.  Jag lyckades hitta några envisa blommor och vildpäron. De i vänster hörn som ser ut som små fröbollar var faktiskt ljust, ljust blåa, men solen bländade kameran.

Jag tog lite längre pauser än vanligt, bara satt och njöt och försökte tömma hjärnkontoret. Inte så enkelt när det är frenetisk aktivitet där uppe, men en stund gick alla på kontoret på lunch eller möte eller nå’t så då fick hjärnan den vila den så väl behöver detta omtumlande år.
Vänta på bussen vid vandringens slut? Nja, är det premiär så är det – det blev taxi!

Väl hemma igen kom den sköna ”eftervandringskänslan” och den förstärks med dusch, kaffe och macka.  En riktig ”må bra”-dag!

Satte mig tillrätta i soffan, öppnade datorn och möttes av foton från branden i Moria under natten. I mitt blogginlägg i förra veckan uttryckte jag farhågor om att en smittspridning i Moria-lägret kunde bli en katastrof av stora mått. Föga anade jag då att det skulle bli en helt annan katastrof. Började surfa runt för att hitta mer information, bl a på sociala media. Där var redan främlingsfientliga, grova kommentarer igång. Många grundade i okunskap som att flyktingarna ska åka ”hem” – till vilket hem? Man är inte ens medveten om varifrån dessa människor kommer och hur det ser ut där. I facebook-grupper, i bloggar osv är det administratören, gruppägaren, bloggaren som sätter tonen. Jag gick ur en del grupper där inget gjordes mot de här kommentarerna, det är inga grupper för mig och det jag står för och tror på.

Jag satt i soffan och skämdes över att jag tyckt det var tungt i benen och jobbigt med motvinden – vilket gnäll i sammanhanget. Flyktingar har ”bott” i Moria sedan det slogs upp 2015. Det skulle husa strax under 3 000 människor vilka blev 13 000 – 15 000 (finns olika uppgifter). Ett smittat fall upptäcktes i förra veckan och i början av denna veckan ytterligare 35. Dessa skulle isoleras i en lagerlokal. Jag har ingen aning om hur detta framfördes, hur det är att bo i ett läger månad efter månad i ett liv där hopp och framtidstro är en lyxvara. Jag misstänker att åtgärden med isolering togs som ett hot, att det kan ha varit droppen som fick den berömda bägaren att rinna över, tuvan som stjälpte det stora lasset. Några hade helt enkelt fått nog. Även uppgivenhet, svek, hopplöshet, maktlöshet har sina gränser. Efter det kommer desperation.
Efterklokhet är en irriterande och missklädsam men exakt vetenskap – vi hade kanske sett en annan händelseutveckling om Grekland inte kört bort Läkare utan gränsers provisoriska isoleringscenter för corona-smittade (läs här).
(uppdatering från ekathimerini: det var inte någon av de smittade som startade bränderna)
Och nu kan jag höra de som säger att du kan väl inte ursäkta att några satte fyr på lägret och utsatte alla för fara? Givetvis ursäktar jag inte det, men vi måste tänka efter innan vi dömer. Jag kan inte döma någon som är i en situation som jag inte ens kan föreställa mig och ännu mindre kan jag föreställa mig vad de här människorna gått igenom innan de kom till Moria. Grekland har gått ut och sagt att detta var ett förfärligt sätt att agera gentemot ett ”värdland”. Värdland!? Det ger sannerligen ordet och begreppet en helt ny betydelse för mig.
Och jag vill tillägga att den som är förvånad över att det som hände i onsdagsnatt hände har bra stora skygglappar.

Nu höjs röster som fördömer Greklands hantering av ”händelsen”. Givetvis måste hjälporganisationer släppas in och om det krävs så med polis- eller väktarstöd. Folk ska inte ligga längs vägar och sova på ett tygstycke eller inte ha mat och dryck MEN de ska inte heller tryckas ihop under vidriga förhållanden i ett överbelagt läger. EU-länder har uttalat sitt ”stöd” med Grekland i den svåra situationen – var fanns de länderna under de senaste 5 åren? Moria-lägret och det som nu hänt är inte främst en angelägenhet för Grekland – det är en angelägenhet för hela EU, för oss alla. Unionen har länge klarat sig undan och slingrat sig genom att låta frontstater som Italien och Grekland dra det stora lasset. EU:s ”yttre gräns” vilket bara är en snygg formulering av ”EU-borgen” som inte längre är fiktiv utan i allra högsta grad reell.

Även om vi människor numera ofta ser händelser isolerade så måste de sättas in i sitt helhet. Grekland försöker i första hand stabilisera läget på Lesvos. Det är spänt och lokalinvånarna bygger barrikader. Regeringen har sagt att man inte vill flytta någon från öarna eftersom man fruktar (vilket man gjort ända sedan virusutbrottet började) en smittspridning med en hastighet och omfattning som kommer att ställa många andra platser i skuggan. Samtidigt som man försöker hantera flyktingströmmen (du vet väl att det fortfarande kommer flyktingar?), ökade smittade fall av viruset och en konflikt i östra Medelhavet som eskalerar och eskalerar och nu är nära väpnad konflikt om inte samtal kommer igång. Grekland har ännu inte sin ekonomi i ordning och corona kommer att bromsa den lilla positiva ekonomiska utveckling som skett sedan 2018.
Jag säger inte att Grekland agerar bra eller dåligt, rätt eller fel – jag säger bara att ta reda på, tänk, lägg ihop innan tyckandet börjar.

Bland alla inlägg och kommentarer på facebook hittade jag en riktig pärla! Vi säger att det fanns 13 000 människor i lägret och i EU finns 27 länder. Om varje land tar sitt ansvar så betyder det 481 asylprövningar per land. Räknar vi med högsta siffran 15 000 så blir det 556 asylprövningar per land.
Och börja nu inte yla om att ”vi kan inte ta emot fler” – läs ordentligt! Jag skrev ”asylprövningar” och rätt att få sin asyl prövad har var och en av oss enligt internationell rätt. Det betyder inte per automatik att vi alla har asylskäl, men det är en helt annan historia.

Undrar du varför jag inte skriver något om flyktingarna, hur de har det, vilken humanitär katastrof det här är? Därför att jag saknar ord. De jag har räcker inte till. Stackars, förfärligt, inhumant, eländigt osv räcker inte till. Så jag gör som min far gjorde när orden tröt och han var upprörd – jag svär. Det som flyktingar nu upplever är så satans urjävligt.

Jag tänkte egentligen inte skriva detta blogginlägget för det är så mycket som snurrar runt. Virus, Moria, marinen som ligger här utanför kusten, samtalen som inte kommer igång om konflikten i östra Medelhavet, privata tråkigheter, kommentarerna i onsdags och igår på nätet. Jag känner att jag förlorar tron på människan, en tro som aldrig sviktat. Den skakas just nu om rejält. Jag vet inte när jag bloggar nästa gång, men nu ska jag i alla fall ta och dra mig undan några dagar, smälta allt, sortera bort oväsentligheter, låta tankar och känslor landa.

Ha en skön helg! Var rädd om dig och andra!

PS. Glöm inte: En bloggläsare undrade om jag kan skriva lite om hur jag hamnade här, varför jag flyttade osv. Men oj, tänkte jag, det kan ju bli hur stort som helst! Och vad är en läsare intresserad av? Så en inbjudan till dig, kära bloggläsare, att skicka frågor och undringar till mig.
Skicka på Messenger eller till epost ia.lofquist@live.com (inte i kommentarsfält nedan eller på facebook) senast 20 september. Tveka inte över någon fråga eller undran – de som jag tycker är alltför privata tar jag mig friheten att sortera bort.

Koppla av, upplev och njut av
sydöstra  Kreta!
Vandringssäsong september-juni. Stadspromenad och biltur året om.
Kontakta mig för frågor och bokning.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!