Djuriskt avslut

En härlig sista vandringsdag! Vandringssäsongen är slut, uppehållet under högsommarhettan börjar. Jag skulle ljuga om jag inte sa att det också känns sorgligt och bittert. Det finns mer vandringslust i både knopp och kropp efter de sju veckornas ofrivilliga uppehåll i våras pga ”stanna hemma” och utegångsförbud.

Men det lämnade jag hemma och gav mig iväg med beslutsamhet – nu skulle jag ha en riktigt fin vandringsdag! Speciellt med tanke på vandringen i förra veckan. Väderprognosen för Lasithi-platån lovade lägre temperatur än hos oss och eventuellt regn på eftermiddagen. Perfekt! Körde upp från Agios Nikolaos-hållet vilket är en vacker väg. Inga försäljare längs vägen, är väl ingen större idé. På hela dagen såg jag bara ”nyttotrafik” som t ex pick-up:er.
Vid denna tiden på året har jag inte vandrat på platån så vad väntade på fälten? Potatis, potatis, potatis. Här och där några andra grönsaker, men det var slående att nu är det potatistid!
(klicka på foton för större storlek)

Lite blommor fanns kvar, gröna träd, ginsten sjunger på sista versen. Det är nu tydligt att naturen börjar stänga ner för att gå in i sin vila under den hetaste perioden. Sommaride istället för vinteride.
Strålande sol från klarblå himmel, men det började snart dansa in moln från olika håll. Inte mig emot, gassande sol är inte behagligt.

Dikti-bergens högsta toppar, snöfria på denna sidan (utom två fläckar i en skreva).

Den här vandringsdagen skulle skilja sig från de flesta – detta blev djurens dag!

Jag hade inte kommit långt då två små varelser mötte mig – vesslor! De slank in i gräset vid sidan av vägen, tog inte många sekunder förrän den ena sprang över vägen. Den andra då? Jag stod alldeles stilla. Gynnaren kom ut på vägen, gick åt andra hållet, vände och gick mot mig. Han stannade bara 20-30 cm framför mig, böjde huvudet bakåt och studerade mig. Under bråkdelen av en sekund möttes våra ögon. Jag kände mig riktigt besiktigad! Inget träd, ingen stolpe. Jag tyckte nästan att han skakade på huvudet innan han snabbt skuttade in i gräset på andra sidan vägen. Vilken ynnest att få möta dessa nattdjur på så nära håll!

Efter en stund hade jag fått sällskap. En liten klok, vaken och nyfiken hund. Klokheten visade sig bl a i att han ständigt letade upp den lilla skugga han kunde hitta, stod eller låg där en stund tills jag gick förbi. Emellanåt traskade han i min skugga! När vi passerade hus eller bundna hundar så gick han på andra sidan om mig när han väl begripit att jag tillhörde de snälla människorna. Försökte fotografera honom, men när jag ville ha fram hans fina ansiktsuttryck så placerade han sig nästan på mina fötter. En riktig linslus!

På håll såg vi en fårhjord och en annan som blev utsläppt från sin övernattningshage. Det är fascinerande på håll för det ser ut som en rinnande massa och i detta fallet rann den ut på platån. Vid ett stopp, då lille vännen vilade, passade jag på att titta på gps:en. Då drattar det ner två bin på skärmen! Jag lyckades schasa ner dem på marken där de i lugn och ro kunde fortsätta med sin skabrösa sysselsättning. Bra att de var upptagna så det inte blev något bistick denna gången.

Lille vännen och jag kan här visa en märklig sak på de små vägarna: en rondell! Och jodå, folk kör som de ska genom den.

Så kom vi till cantinan som ligger inne på platån. Jag hade börjat bli orolig för att lille vännen inte skulle orka följa med längre och hoppades att våra vägar skulle skiljas. Vid cantinan stod en pick-up med en kretensisk vallhund på flaket. Jag gick in i ett kapell och hörde några hundskall och människoröster, men inget alarmerande eller hotfullt. Efter god lunch, där en av bönderna bjöd mig på mitt dricka, och lite prat om var jag kom ifrån och bor så fortsatte jag vandra. Lille vännen dök inte upp vilket kändes tomt men bra. Kanske han blev skrämd av den stora hunden, men jag hoppades att han hittat en skuggig plats, sov en stund och se’n gick hem.

Jag gav mig ut på en extrasväng. Lasithi-platån har en del som man inte kommer till när man kör runt platån. Jag har länge funderat på att ta med den i en vandring. Så jag gick igenom byn Agios Georgios i riktning mot de två dammarna. I denna delen är platån inte så platt utan påminner mer om Katharo-platån. Inte mycket odlat, men en och annan vingård, små åkrar med säd och någon potatisåker. Givetvis var det stenigt ju närmare bergen man kom, men det kändes ändå som outnyttjad mark. Och odlingsbar mark finns det inte gott om på Kreta så lite slösaktigt.

När jag gick förbi den minsta dammen hörde jag getklockor på håll och kring mina fötter dansade stora, vackra trollsländor! Hälsade mig välkommen eller ville visa vägen?
Plötsligen gick jag nästan rakt in i ett staket! De syns inte på satellitkarta. Ingen möjlighet att smita runt, skulle ju bara till vägen 30 m längre fram…bara att vända och vandra runt dammen! Men vad gjorde det, jag fick ju uppleva trollsländorna en gång till.

När jag nu ändå var i området beslutade jag att leta upp mynningen på Havgas-ravinen. Såg inte mycket av den, men fick se en mjölkningsmaskin för första gången! Fiffig konstruktion!

Så var det dags för sista sträckan mot Panda. Prassel i gräset och den grönaste ödla jag nå’nsin sett rann över vägen. Lite längre fram klättrade den större bruna ödlan, som man ofta ser, på några klippblock.

Nu var det så varmt att jag nästan mådde illa. Luften stod stilla, den kändes laddad, spänd. Och precis när man trodde att den skulle gå sönder kom regnet. Så skönt! Ombyte av skor, banan och extra vattenflaskan, sitta ner en stund. Sedan hade jag och Panda en vacker färd hemåt!

En heldag! Biltur och vacker tvåmilavandring – vad kan man mer begära eller behöva!? En perfekt avslutning på vandringssäsongen.

Tips
Kör inte bara runt på platån utan kör in på den. Gå ur bilen och snurra sakta 360 grader – nu får du en känsla för platån och hur bergen ramar in den.
God mat: cantinan inne på platån om du vill undvika det som finns längs vägen runt. Många matställen är turistpräglade med utsmyckningar och annat. En liten, nästan gömd, taverna som inte gör sig till är To Metochion (To Μετόχιον) i byn Kato Metochi (Κάτω Μετόχι). Jättegod mat, ligger i en kurva så var vaken – den är lätt att missa!
Kan köra upp en väg (Agios Nikolaos) och ner en annan väg (mot Malia) – vackra vägar båda två. På vägen mot Malia besök klostret Monastery Panagia Kera Kardiotissa med kedjan och dess historia. Undvik att köra in i byn Krasi under högsäsong – den lilla byn vimlar med turister!

Foto: Tim Redding

Ha det gott! Var rädd om dig och andra!

PS. Fler foton på min flickr-sida!


Koppla av, upplev och njut av
sydöstra Kreta!

Vandringssäsong september-juni. Stadspromenad och biltur året om.
Kontakta mig för frågor och bokning.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!
Inga vandringar före 1 sept pga Covid-19!

 

6 tankar på “Djuriskt avslut

  1. stadsmadam

    Det var ju bra att den lille hunden gav sig av. Jag blev nästan lite orolig under läsningen att du skulle ha honom som en trogen följeslagare ända till bilen. Och vad skulle du göra då? Om han ville följa med i bilen också? Det är ju så trist att göra andra besvikna, eller hur? 😄 Rondellen är lite kul där i sitt halvt överväxta tillstånd. Man undrar hur historien bakom dess tillkomst ser ut.

    Gillad av 1 person

    Svara
    1. iamittilivet Inläggets författare

      Jag hade i värsta fall fått skrämma iväg honom. Jag var mer orolig för hans ork. När vi närmade oss cantinan slog hans lilla hjärta i rekordfart. Hade han inte slagit följe med mig hade han tillbringat tiden i skuggan nå’nstans. Djur är kloka!

      Gillad av 1 person

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s