När jag flyttade ner förra våren och började gå mina morgonrundor fick jag syn på en man och hans hund på stranden. Det var på håll, men jag kunde se att både mannen och hunden hade höftproblem. De klädde varandra skulle man kunna säga.

Så kom den varmaste sommaren på 20 år och morgonrundor var ett minne blott. Under hösten såg vi varandra då och då och började hälsa. Den värsta vintern i mannaminne särade på oss igen och i våras hade vi olika tider. Dvs jag var inte uppe och ute i ottan.

Jag har under denna tid kommit underfund med var han bor och att han är engelsman. När jag ska upp på sta’n passerar jag ofta hans hus där dörren antingen var stängd eller öppen för vädring och då nickade vi till varandra ibland. Ofta hördes musik eller något som lät som TV eller radio. Kanske han tycker om att titta på film, vad vet jag. Av någon underlig anledning fick jag för mig att han lever ett ganska ensamt liv, men det kan ju vara rikt och bra i alla fall.

För två veckor sedan sågs vi för första gången i super market, hälsade och han sa:
– Om jag hade visst att du skulle hit kunde jag skickat med min handlelista! (fast han sa det på engelska, alltså…)
Vi började prata vid bananer och potatis på hörnan av grönsaks- och fruktdisken. Vilka öden människor går och bär på! Ibland hör man ”alla har sitt” och det stämmer verkligen.

När han gjorde lumpen i engelska marinen (eller flottan – jag är inte så bra på att skilja på dom) var han bl a i Iraklion, det var hans första besök på Kreta. Han och hans fru besökte Elounda 4-5 gånger i slutet av 90-talet och bestämde att de skulle pensionera sig här. (för er som inte bor på Kreta kan jag berätta att Elounda ligger norr om Aghios Nicholaos som ligger öster om Iraklion)

Sagt och gjort! De hittade ett hus på internet i staden Ierapetra (japp, det är där jag bor) där de aldrig varit. Som han sa:
– Vi visste inte ens att staden fanns!
De köpte huset utan att ha sett det i verkligheten och det blev dags för pensionering och flytt. De kom på plats, men två månader senare dog hans fru i cancer. De visste att hon var sjuk, men inte att det var så illa eller att det skulle gå så fort. Hon begravdes på kyrkogården i Ierapetra och dit går han 1-2 ggr i veckan.

Nu har han bott i sitt hus i 12 år, hans barn tycker att han ska flytta tillbaka så han inte är så ensam. Själv sa han:
– Mitt liv är kanske lite tråkigt, men jag har det bra. Och du vet, en gång valde hunden mig och nu är hon för gammal för att flyga så inte kan jag flytta.

Ibland när jag går förbi ligger hunden på terassen, dörren är öppen och han sitter och läser. Då hojtar vi till varandra, det kan låta så här:
– Hello Harry! It’s hot today!
– It’s bloody hot! We need rain.
– That would be so nice. Have a nice day!
– You too!!

Vi löser inga världsproblem, men vi ser varandra.