Idag ska du få en gåva av mig. Det är en bok. Jag har precis läst ut den igen, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Det är en vacker bok om sorg, glädje, vänskap, saknad, längtan. Om att komma till avslut vilket kan betyda att inse saker om sig själv men att ändå sluta fred med sig själv. Boken går inte att sträckläsa utan den måste läggas åt sidan då och då. Den berör dels genom kloka ord och livsöden som måste få ta tid att smälta. Dels genom att sätta igång egna tankar och funderingar som kan vara nog så jobbiga men måste få ta plats.

Det är en lättillgänglig bok utan att vara enkel. Hur mycket vi förstår om oss själva när vi möter en annan människa. En hyllning till natur och årstider. Och framför allt till kärleken och livet.

Läs den, bli berörd, fäll några tårar, le igenkännande. Hör gärna av dig efteråt om du vill.

”Det är inte honom jag är rädd för att träffa, sa Astrid. Jag är rädd för att stå ansikte mot ansikte med mig själv.”…..”Och nu är stunden inne. Jag måste se sanningen i vitögat.”

”Jag tror att om vi kan hitta orden och om vi kan hitta någon människa att berätta dem för, då kan vi kanske se saker och ting på ett annorlunda sätt.”

”Det fanns kärlek. Jag tror att det måste ha funnits kärlek, sa hon. Jag tror att det är när man blir övertygad om att den har gått förlorad som den ibland förvandlas till sin motsats. Vi måste komma ihåg att vår kärlek finns inom oss. Alltid.”