Det finns dom som säger att man ska inte prata om sjukdomar å sånt för det är trist och gnälligt. Jaha, då tycker jag att vi slutar prata så mycket om dåligt väder, dåliga tider, knäppa politiker, ökad brottslighet…..osv. Klart att man får berätta om man inte mår bra, men tricket är väl att inte fastna där så att man bara älter sjukdomar. För det är ganska trist.

Nu är det min tur att rapportera/gnälla (stryk det som ej önskas)!

Som du läste i blogginlägget i måndags så hade jag en bra helg, kände mig halvvägs på topp. I alla fall tills jag slockande i soffan. Ont i halsen på kvällen, men det låtsades jag inte om. Fick en del gjort i tisdags, bla ett väldigt bra blogginlägg i företagsbloggen som du kan läsa här. På kvällen fick jag ge upp för då hade jag feber. Halsfluss? Snälla, jag vill inte. Onsdag fick bli en ”kurera Ia-dag”: sova, alvedon, dricka, alvedon, sova, dricka, läsa, alvedon, dricka, slöa, dricka, alvedon. Och på kvällen kändes halsen nästan ok!

Men då hade förkylningen gått ner i luftrören. Ja, det är förkylning, inte lunginflammation (som man så lätt får när lungorna inte används fullt ut…) säger husdoktorn. Som är jag, alltså. Det som finns i lungorna måste upp och inget nytt får komma ner. Hur fasiken ska jag hosta med två sprickor i bröst- och revben?

Träning ger färdighet! Det fungerar ganska bra och idag har jag dessutom börjat hiva i mig Bisolvon. Så i eftermiddags bestämde jag att jag var så trött på lägenheten så jag gick ner och tog en kaffe vid Libyska havet. Så skönt! I alla fall i början.

Jag fick syn på de vackra bergen som badade i solsken och mina vägar som t ex vägen till ”fåglarnas dal”. Och kapellen som är så fina med olika utsikt. Oj, vad det drar i själen! Och det spritter i benen! Det är där jag vill vara, inte rörelseoförmögen och trötter på en stol vid havet.

Så kom första hostattacken. Det gick inte så bra. Alltså, jag kunde hosta, men jag fick så konstiga blickar. Jag förstod. Det måste se konstigt ut när en medelålders kvinna plötsligen omfamnar sin högra sida och sitt högra bröst medan hon hostar. Jag kunde höra att de tänkte: hostningen är nog bara kamouflage, vad sysslar människan med egentligen? Och här och nu??

Så jag får väl stanna kvar här i lägenheten ett tag till. Tills jag beter mig någorlunda normalt igen. Det var roligt och skönt att få komma ut en liten stund i alla fall.

Kom på en sak idag. Jag har två jubileum i veckan, men det finns jubileum och det finns jubileum om man säger så. I tisdags var det fyra veckor sedan jag vandrade (och blev av med kameran) och idag är det tre veckor sedan bilolyckan. Hepp!

Ha en skön kväll!