Igår kom en fråga ut på facebook som löd ungefär ”vad tycker ni om Expressens ledare idag?”. Jag gick in och läste den. Du hittar den här.

I facebook-gruppen startade en ”diskussion” som tyvärr liknade så många andra ”diskussioner” på nätet, dvs förr eller senare handlar kommentarerna om person och inte ämnet eller frågan i sig. Jag deltar inte längre i sådana ”diskussioner”, det är under min värdighet. Så detta inlägget ska inte handla om det.

Jag har bloggat tidigare om att jag tycker att eurokrisen är en stor och komplicerad fråga som jag inte har koll på och jag vill därför inte yttra mig så mycket om Grekland eller något annat land. Jag vet lite här och där, men har svårt att få ihop det till en helhetsbild. T ex så lär kreditorerna, dvs de som lånade ut för mycket pengar till höger och vänster före eurokrisen, ha kompenserats i ett tidigt skede. Någon som kommer ihåg skattemedlen som ”lånades ut” till de svenska bankerna i början av 90-talet? Det finns gott om folk som ”vet” och ”tycker” vad som är rätt eller fel, tyvärr skummar det ofta på ytan utan att gå på djupet och erbjuda fakta och analys. Och finansvärlden är komplicerad att förstå sig på. Så detta inlägget ska inte handla om det heller.

Tidigare i vår hörde jag från Sverige att pressen inte längre skrev så mycket om Grekland. Det verkade som om de flesta var lite ”trötta” på historien. Nyhetsvärlden är en märklig värld. Vi tycker om att höra något nytt, förfasas och ett snabbt avslut så vi kan ila vidare till nästa ”kick”. Historier som varar i flera år och som dessutom är komplexa är ganska jobbiga. Och vi behöver kanske inte bry oss för vi har inte euro. Så har nog jag tänkt lite grann och det är slött, jag medger det. För den ekonomiska krisen i USA och i EMU berör givetvis Sverige också även om det är indirekt. Vi konsumenter är dagsländor i nyhetsutbudet, men detta inlägget kommer inte att utveckla detta mer än så här.

Ofta prisas en artikel eller ett tv-inslag för att det är rappt och underhållande, inte för att det är korrekt och så sakligt som möjligt. Det är som om vi tappat bort det där med ”källkritik”. Förr hette det att om något stått i tidningen så var det sant, nu verkar samma sak gälla allt som far runt på nätet. Vi är också ofta snabba med att bilda en åsikt om något utan att ha hört den andra sidan. Så skulle vi absolut inte själva vilja bli vägda och bedömda. I de här fallen där länder står vid skampålen är det sällan vi får höra deras röst. Detta inlägget ska nu komma fram till vad det egentligen ska handla om.

När jag läste ledaren i Expressen blev jag helt ställd och stum. Inga fakta, inga referenser till fakta. Bara någon sorts uppretad och raljerande ventil. Egentligen hade det mer insändare över sig en ledarartikel. En tanke dök upp: vad har Grekland gjort den här journalisten? Så mycket vrede och hätskhet. Man skulle kunna tro att det var journalistens egna sparmedel som stod på spel.

Jag letade givetvis efter ett namn, men det stod bara ”Ledarredaktionen”. Det som jag började fundera över, och nu är vi framme vid detta inläggets clou, är om detta över huvud taget är journalistik? Ska den inte vara så objektiv som möjligt? Rapporterande? Beskrivande? Inte förlöjliga? Är tidningarnas sidor och tv-kanalerna till för att journalister ska få vräka ur sig vad som helst?

Kanske journalisten bara hade en dålig dag, kanske journalisten är ”trött” på eurokrisen, kanske journalisten har en mobbande ådra och mår bra av att ge sig på en som redan ligger. Inte vet jag. Men jag frågar mig: vad tycker vi, läsarna? Är det så’n här journalistik vi vill ha? Vill vi bli snedvridna eller upplysta? Är det detta som ska forma vår verklighetsuppfattning?

Va faen kan vi tro på om inte journalisterna är proffsiga? Vem kan vi då gå till för att få rapporter, information osv? Många frågor, läsarna har svaren.