Du som följt bloggen ett tag vet att jag bl a inte gillar flåspositivister eller nuhetsare. När det gäller det senare är jag övertygad om att man är ett resultat av sin historia – nu – framtid. Alla tre definierar i samverkan vem man är, vad man gör osv. Som Konfucius sa: Studera det förgångna om du vill definiera framtiden.

Hittade ut till Österlen i dimman i lördags för att besöka modern över helgen. Att besöka en 86-åring sätter igång tankar kring det egna livet och inte minst den egna ålderdomen. Nu säger du kanske att varför fundera över det, man vet ju inte vad som händer eller hur det blir. Just det, därför är det bra att ha tänkt tanken, om inte annat så för att vara lite beredd på vad som kan komma. Jag tror att det är enklare att hantera saker om man i alla fall tänkt tanken tidigare.

Mina föräldrar tillhör en helt annan generation och tid än jag gör. Jag undrar om skillnaden nå’nsin varit så stor som mellan de som föddes under mellankrigstiden (mina föräldrar föddes på 20-talet) och de som föddes efter kriget (jag är född på 50-talet). Det finns flera stora skillnader som gör att det nästan känns som om det fattas en generation mellan oss, t ex fick gården där min mor växte upp elektricitet när hon var 20 år, mina föräldrar har aldrig haft semester (vilket lärde mig att ta vara på tid, enstaka dagar och antagligen härifrån jag har arvet att söndagar ska vara lugn och ro), de började arbeta tidigt och det var fysiskt arbete genom livet vilket gör att många av dom är utslitna i sina kroppar med allt vad det innebär. Min far dog hastigt ett halvår efter sin 70-årsdag då han precis pensionerat sig. Min mor har en hel del krämpor, svårt med rörelse och ork.

När jag blir gammal…vill jag bli gammal? Och i så fall hur gammal?? Strunt samma, jag vill kunna gå så länge som möjligt så jag kan handla, gå på konstmuseum o likn. När jag inte längre kan gå vill jag i alla fall kunna ha så bra syn och hörsel att jag kan läsa, titta på film, lyssna på musik. Om jag inte kan göra varken det ena eller det andra så vill jag inte vara klar i knoppen eller befrias. och måtte jag inte bli tjafsig, envis och tjatig…

Med dessa tankarna blir det som pågår nu väldigt viktigt. Det jag gör i livet just nu – är det rätt och bra eller slösar jag bort tid? Samtidigt är det bara en del i ett helt livsöde. Det handlar kanske om att inse att allt jag kan göra är att leva så gott jag kan, ta vara på alla människor och möten som kommer i min väg, vara sann mot sig själv och andra. Göra så gott man kan helt enkelt, njuta ofta och mycket. Och hoppas att en dag få sitta och lukta på blommorna och ljuga och skratta med andra…och ta en liten promenad.

Nu skulle man kunna säga att jag är ute på en omvänd tidsresa – sitter på tåget på väg till systerdottern (född i slutet av 80-talet) i Kalmar!