A’jö Lund

Igår lämnade jag nycklarna till lägenheten, tog bilen och lämnade Lund. Jag flyttade till Lund i aug/sept 1977 och förutom 1 års pendlande mellan Stockholm och Lund och 2 år i Genève har jag varit sta’n trogen. Har hunnit med 8 adresser så delar av sta’n känner jag väl, andra nästan inte alls. Vi rör oss var och en i våra egna cirklar. Det är alltså en stor del av mitt liv som utspelat sig i Lund så det är en märklig känsla att lämna. Fast minnen reser med en, de har man alltid med sig så jag tar med mig en välpackad minnesryggsäck.

Känns det trist att lämna Lund? Nej, inte sta’n i sig för den lämnade mig för ett tag sedan. Det Lund som jag känt, levt i och tyckt om finns nästan inte kvar. Nästan alla städer har en egen själ, tycker jag, och oftast hittar man den i centrum. Omkringliggande områden och förorter kan ha mer lokala prägel och stämning, men ”staden” står för någonting, förmedlar en känsla. Lund har varit den lite gamla, charmiga, dammiga universitets- och medeltidsstaden där livet går sin gilla gång långt från storstädernas hetsiga puls och där ingen höjer på ögonbrynen över individuella klädstilar el likn. I Lund kan man känna sig trygg eftersom dess historia går så långt bak i tiden och har sta’n stått så länge så ska den väl klara sig ett tag till.

Förr sa vi att det som byggdes i Malmö centrum skulle aldrig kunna byggas i Lunds centrum. Det fanns en stolthet över hur rädd man var om Lunds särart, om att behålla och förvalta. Vi som fortfarande tycker att det är klokt och riktigt får nu höra att vi är konservativa bakåtsträvande framstegsovänliga traditionalister. Att bevara Lunds särart har blivit något att håna och göra sig lustig över. I vårt samhälle måste man ju så ofta vara för eller emot. Alltså kan vi som vill värna om själen och arvet inte vara intresserade av framtiden. Så det så.

Det är främst 3 saker som fått mig att tycka lite mindre om dagens Lund.
Alla städer ska nu ”förtätas” vilket jag tycker är väldigt trist och jag trodde att vi lärt något av de betongghetton som byggdes på 60- och 70-talen. Tydligen inte. Nu får det inte finnas en öppen gård eller några träd eller nå’t litet andningshål någonstans. Det är ett koncept som gör Lund slutet och mörkt. Och väldigt trist. Spiken i kistan för min del blev ett rykte jag hörde i vintras: det finns planer på att fälla hela lindallén på Södra Esplanaden. Huvudlöst, idiotiskt, klåfingrigt…….ja, och korkat, förstås.
Hur kunde någon över huvud taget tänka sig att ge tillstånd till byggandet av Domkyrkoforum? Man kan tycka vad man vill om själva byggnaden – ful, vacker, häftig, konstig osv. Det är en smaksak, men ingen kan påstå att den smälter in i sin omgivning utan effekten är precis tvärtom. Den har splittrat omgivningen.
Cyklister är ett gissel i alla universitetsstäder, tror jag, fast i Lund är det inte bara cyklande studenter som är laglösa utan det är majoriteten av cyklisterna. Det fanns en ganska lång tidsperiod då det var mysigt att vara gångtrafikant i Lund och promenera i lugna, charmiga centrum. För några år sedan blev alla trottoarer cykelbanor. Ja, inte officiellt, alltså utan cyklisterna liksom bara beslutade om denna utvidgning och började tillämpa den. Numera måste gångtrafikanter stiga ut i gatan för att släppa förbi cyklister oavsett om de sitter på cykeln eller leder den. Hör du en ringklocka bakom dig är det alltså dig de pinglar på – du ska flytta på dig så de kan cykla förbi.

Det finns oaser kvar i Lund, men jag tänker inte nämna en enda för då kommer nå’n klåfingrig framåtsträvande utvecklingsbenägen flexibelt modern Nisse och ska ändra och ”förbättra”. Det är, trots allt, fortfarande en fin stad att bo i eller besöka!

I vår missar jag ett arrangemang som är typiskt för vår lilla, fina stad. Ha det gott och njut, lundabor. Och välkomna alla ni andra, låt er roas av studenternas underbara humor och bra tryck på gator och torg!