Jag vet inte riktigt vilka egna initiativ min kropp tagit eller vad den haft för sig när jag sovit, men den har blivit större än min senaste minnesbild. Inte jättestor, men så mycket så att jag blir alldeles villrådig om klädstorlekar. Jag höll på att skriva att jag får ångest, men det är ett starkt ord och så illa är det inte. Än.

Så hur ska jag nu gå tillväga? Köpa kläder efter faktiskt utseende eller önskat eller rimligt att uppnå? Eller kanske det är dags att byta stil. Såg en väldigt snygg bikini, men insåg att jag kanske har kropp och ålder emot mig. Är det så att jag nu går in i gruppen ”skyl över så mycket du kan”? Återstår bara baddräkt med liten kjol eller korta ben? Eller är det dags för ”strandklänning”?

Funderat över det där med att ”det är insidan som räknas” och ”skönhet kommer inifrån” och ”bara man trivs med sig själv”? Så’nt trams, bara plattityder. Jag har ingen aning om hur min insida ser ut, men jag har svårt för att föreställa mig att den skulle vara mer tilltalande än utsidan. Min skönhet är så djupt begravd i den här nya, större kroppen så det finns ingen möjlighet för den att tränga fram. Trivas, ha! Kan jag få separera från min kropp, tack.

Vem har uppfunnit våren? Det borde vara höst året om. Stora tröjor, rediga frottésockor, kraftiga och rymliga långbyxor. Det kan man kalla ett bejakande och positivt mode!

Tänk om bildredigering fungerade IRL! Då skulle jag glida fram på stranden i nya bikinin, fortfarande rynkig men med midja och smalare höfter tjusigt sänka ner min PhotoShopade kropp i solstolen! Då skulle det minsann stråla av skönhet inifrån och ut!

Men det går ju inte. Kan det fungera med ”strandklänning” 2 storlek för stor? Då borde jag anta form och vidd typ tältpinne….nå’t öga skulle väl luras…eller?